Last Days Of April (LDOA) är ett indi-pop band från Stockholm som funnits i mer än tio år. Det är Karl Larsson (!) som är den kreativa kraften bakom bandet, enligt deras beskrivning på Facebook. Musiken är (tycker jag) ganska soft och lite laid-back. Men mycket trevlig. Igår spelade LDOA på Debaser Medis.
För första gången så var det inget inträde! Dom kollade bara leg så man hade åldern inne… dom frågade mig aldrig om leg utan tittade bara på mig och sa ”välkommen”. Så jag kan ju inte annat än anta att det var typ 18? :) det gjorde ju även att det inte satt någon i dörren. Vem frågar man om fotopasset då? Möter en tjej som ser ut att ha koll, det hade hon verkligen! Hon kände till och med igen mig! :) Är det ett tecken på att a) jag har varit här för mycket. b) jag börjar komma in i branschen eller c) min frisyr var ett genidrag på fler än ett sätt. Eller d) alla ovanstående. :)
Förband var Culkin. Ett annat Stockholms band. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är fantastiskt att Sverige är nedlusat med så många bra band! Ha lite svårt att beskriva musiken. Lite alternativ inderock kanske? Dom kategoriserar sig själva som Indi-rock i alla fall. Jag får svårare och svårare att kategorisera musik, ju mer jag lyssnar. Men dom hamnar garanterat under kategorin ”mycket bra och sevärda” och det är ju viktigast. Lite knepigt ljus emellanåt men fick till några bra tror jag.
Culkin:
Fler bilder på Culkin finns i galleriet
Ännu fler bilder finns att se och att köpa på Festivalphoto.se
Jag trodde att LDOA skulle vara bra, jag hade ju lyssnat in mig ordentligt. Men så klart var dom fantastiska. Eftersom det inte var något tal om några tre låtar så tog jag det lugnt och försökte vänta in rätt ljus. Men under min favoritlåt ”America” blev jag faktiskt tvungen att sänka kameran, skita i ljuset och bara njuta. Det är fantastiskt mysig musik, eller är det bara jag som var på ett sjukt mysigt humör och lite allmänt knäsvag? Jag vet inte. Men jag vet att jag gillade det. Rent fotografiskt var det väl kanske inte det mest exalterande jag varit med om. Och det var en viss rökmaskin som kunde fått lite längre pauser så man fick en sportmössa till chans att få en skarp bild (de för tillfället lätt irriterade luftvägarna hade tackat stort de med). På näst sista låten la den av, någon annan som drog ur sladden kanske, då skingrades dimman en aning och jag fick ett par skarpa bilder i alla fall. Last Days Of April hamnar i alla fall i min permanenta spellista. Det är ett som är säkert.
Last Days Of April:
