Om några timmar ska jag få intervjua Disturbed i deras omklädningsrum….

och jag har precis fått bekräftat att jag får fota ikväll. Inte så att dom håller en på halster eller så… jag hade ju faktiskt 2,5 timme till godo. Till saken hör att jag bestämde mig och (trodde att jag) sökte ackreditering för ca 2,5 månader sedan. Man kan ju få magsår för mindre!

Nu ska jag gå och vara nervös! Hoppa jag inte blir lika star-struck som förra gången jag intervjuade. Dom här har jag ju åtminstone inte lyssnat på oavbrutet i ett halvår, så det borde gå bra. Å amerikanare så jag booorde förstå vad dom säger. Men det finns ju inga garantier för sånt. :o)

Stay tuned tonight!

Bullet for my Valentine och inför Taste of Chaos

Jag hade skrivit upp mig som reserv på Bullet for my Valentine för länge sedan, trodde aldrig jag skulle få den men så vid halv sex idag, så får jag samtalet! Jag hade med mig grejerna utfall att, men hann hem och hämta det mesta där emellan! Riktigt roligt, jag fick fota på Annexet för första gången. Bara att gå till Press ingången på Globen är ju liiite stort i sig!

(Ja, det är saliv, hans egen men ändå)

Alla bilderna från kvällen hittar du här.

De går att köpa via festivalphoto.net

Två besvikelser dock, som förmodligen bara var bra när jag tänker lite mer rationellt:

Man fick inte fota förbandet, jag hade fått den informationen, men jag tänkte att man kan ju alltid försöka, något som resulterade i att jag fick stå och vänta i tunnelbanan i 40 minuter. Fördelen är dock att klockan är strax efter elva och jag är klar med bilderna. Har aldrig hänt tidigare. Rekordet är 02.20 eller något, som tidigast alltså. Mycket bra eftersom jag ska jobba MED MERA (läs nedan) i morgon
Vi blev eskorterade ut från stället direkt efter de tre låtarna. Fick inte stanna kvar och se resten av konserten och det var mycket bra det jag hann höra! Det var mycket tråkigt men jag upprepar: fördelen är dock att klockan är strax efter elva och jag är klar med bilderna. Har aldrig hänt tidigare. Rekordet är 02.20 som tidigast eller något.

Hur gick det då i övrigt? Jag är faktiskt inte skitnöjd med bilderna, vet inte vad jag ska skylla på riktigt… tråkigt ljus kanske? Nä, när jag tittar på Marisols bilder så ser det kanon ut. Men mina bilderna blev lite tråkiga på det stora hela. Kanske var jag trött? Stod jag för nära med stora objektivet? Jag fick med alla dock, även trummisen, även om det är mest trummor på hans bild. Hmm… den här kräver lite vidare analys. Har du några tankar så kommentera gärna!

Taste of Chaos i morgon, vet fortfarande inte om jag får fota eller inte… MEN:

Jag kommer få intervjua Disturbed!!!!

Ojojoj så roligt det ska bli!!! Har researchat dem så gott jag kan och lyssnar nu så det står härliga till. Sedan tidigare har jag tråcklat ihop några frågor, så jag ska titta på dem nu och tänka igenom det en gång till. Reseacha lite mer.

Objektivitet…

Jag ogillar egentligen starkt att det största fokusen i min utveckling just nu ligger på utrustning. Jag är av den åsikten att man kan komma långt med det man har. Så länge det funkar. Men jag tittade igenom bilderna idag, jag jämförde och bläddrade mellan gallerierna under ”Portfolio” och det är avsevärd skillnad mellan bilderna tagna med den lilla billiga fasta 5o mm/1.8 an och den snordyra (för mig och mina surt förvärvade ören) 70-200/2.8 Tamron. Det är en helt annan klarhet och skärpa. Så om jag köper normalzoomen i samma klass, och en ny klump att registrera detta i så borde det helt enkelt bli kalas! Eller i alla fall kalasigare. Då kan jag återgå till den typ av fokus jag vill ha: komposition, färg, uttryck och känsla. Fånga ögonblicket helt enkelt. Utan att behöva oroa sig så mycket för att det tekniska krafset ställer sig ivägen, även om det alltid kommer att finnas där.

Här är en jätte-orättvis och väldigt haltande jämförelse mellan de två objektiven. Det är helt olika scener, ljus, motiv, brännvidd, bländare, ISO och allt annat. Men de illustrerar skillnaden i känsla mer. Tänk klarhet och skärpa. Man får vad man betalar för. Så det är bara punga ut.

Canon 50/1.8 799:-

Tamron 70-200/2.8, 8500:-

En mycket orättvis jämförelse eftersom Mr Dirty Penny har en lampa rakt i nyllet och mr Daughtry inte har det. Plus att det är helt olika färger/kvalité på ljuset och photoshoppningen. Men jag hoppas ni förstår tanken. Mr Daughtry har dessutom genomgått väldigt mycket photoshop medan Mr Dirty Penny är i princip orörd.

I övrigt har jag insett att om jag får fota Taste och Chaos på onsdag så blir det min premiär på arena! Har aldrig fotat arena tidigare (Hovet). Då blir det definitivt tratten (70-200) som får följa med.

Detta inlägg satt långt inne. Men nu är det där ute. Tanka istället för att tänka.

Inför veckan (Taste of Chaos mm)

Jag ser fram emot den kommande veckan väldigt mycket. Det kan bli en av de sjukaste veckorna i mitt liv, det kan bli en underbar vecka och det kan bli en fullständigt händelselös vecka. Här är planen:

– Bullet For My Valentine, tisdag 2010-11-16 på Annexet (Reserv för att fota)
– Taste of Chaos Tour, onsdag 2010-11-17 på Hovet (8 band att fota eventuellt även intervjuer med Disturbed, Halestorm och vad mer som dyker upp)
– Stone Sour, torsdag 2010-11-18 på Arenan (reserv för att fota & biljett)
– Avenged Sevenfold, lördag 2010-11-20 Arenan (Reserv för att fota)

Veckan kan gå åt tre håll:

Om alla håller sig friska och jag (mot förmodan) inte får foto-ack till Taste of Chaos så är det enda som händer att jag går på Stone Sour på torsdag och bara njuter, med biljett och Malin, utan kamera. Det ser jag fram emot oavsett.
Alternativ två är att jag får fota Taste of Chaos, då blir det en riktigt häftig onsdag med mycket foto. Jag har tagit ledigt halva onsdagen och hela torsdagen, det blir mycket bilder och om jag får intervjuer så ska även det skrivas ihop. Torsdag Stone Sour oavsett.
Alternativ tre är att alla som skrivit upp sig på de olika konserterna blir sjuka eller hittar på annat att göra. Då fotar jag 3 konserter och en festival den här veckan= 14 band på 4 separata events. Det vore heeelt galet och förmodligen inte helt önskvärt. Men chansen för det är högst minimal, men det blir till att bära runt på kameran hela veckan och hålla tummarna. Men hålla tummarna för att folk kommer på andra saker att göra, inte att dom blir sjuka, det hoppas jag aldrig på, av princip.

Att göra lista:

Bränn massa grejer till DVD så du kan rensa hårddisken så du får plats med bilderna, ta höjd för 14 band… och en helt hysterisk helg om två veckor. Med ny gigantisk kamera. (Facit: DVD varianten fungerar inte, får bli en extern hårddisk till)
Köp biljett till Stone Sour (CHECK!)
Kalibrera skärmen på Laptopen på något sätt. (Facit: Systeminställningar >Bildskärmar > Färg > Kalibrera > och kryssa för expert alternativet—testade och det blev värre, får göra det när jag är pigg)
Researcha banden på Taste of Chaos. (Disturbed,  Papa Roach,  Buckcherry,  Halestorm,  As I Lay Dying,  Heaven Shall Burn,  Adept &  Suicide Silence) Jag har kollat upp Disturbed ganska mycket. Jag har även fotat As I Lay Dying tidigare, blogginlägget från den spelningen och kommentaren i fotoboken: ”Blogg: Rock n Roll! Hatdäm! Fotobok kommentar: Jag minns inte riktigt att jag fotade det här, det är mitt inne i ett buzz av festival spring. Jag minns av blogg kommentaren att det var dock en av de spelningarna som gav en sån där riktigt skön lycko-rus känsla. Får nog ta och kolla upp deras musik lite mer, förmodligen bra!” Mao kolla upp detta. (Facit: Haha! As I lay dying är liiiite hårdare än den musk jag brukar lyssna på för att njuta. Men bara aningen… *Host*… Men blir riktigt roliga att fota igen, minns att det var ett himla drag.)
Hitta på lite mer frågor till Disturbed och Halestorm.
Ta fram några standardfrågor ifall du råkar få några av de andra banden med. Inte världens mest planerade bransch har det visat sig. Gäller att hålla sig på tårna då man aldrig vet vad som händer.

As I Lay Dying från Peace and Love i somras:

Jag märker att jag Photoshoppar lite annorlunda än vad jag gjorde i somras, den översta är ny photoshoppad medan de två nedre är fixade i somras. Jag trycker till svärtan och kontrasten mycket mer. Framförallt svärtan, kanske var det den bilden bara men det känns så. Hoppas ökad kontrast och svärta är rätt väg att gå.

Jobbar jag för mycket?

Det är lördagkväll och jag kan inte tänka på annat än att sitta och blogga och planera veckan som kommer, eller inte kommer. Eller ja, veckan kommer ju hur jag än gör, men jag funderade på om jag kanske gör det här för mycket. Sen tänkte jag efter och i en konversation med en vän skrev jag till henne angående att samla energi för en jobbvecka ”Det är helt fel teknik att samla krafter! Du ska göra av med energi! Långa prommenader, sjukt stimulerande hobbies, gör vad som helst utom att samla energin på hög. Det får man ingen energi av.” Det är så jag känner just nu. Man kommer till jobbet med en timmes sömn och många timmar photoshop mitt i natten i ryggen, kör så det rycker (nej, det är inte felstavat) och energin bara flödar. Man flyter runt på små rosa moln ändå. Klart det inte fungerar varje dag men emellanåt! Det är fantastiskt! Folk pratar om att man får energi av att motionera, jag får energi av att fotografera. En fantastisk mängd adrenalin, endorfiner och all annan mysig gegga som trillar runt i ådrorna. Me like alot.

I morgon är det fota i Gamla Stan med Majja som gäller. Ska bli spännande att se om jag hittar något att rikta kameran mot.

Men jag får lite ångest när jag tittar i ”Jag ser fram emot” listan, den här veckan är smockad, sen helgen två veckor senare är smockad, sen är det bara en grej kvar, sen är listan typ tom! :o( Kommer inte hända något alls under julen antar jag…

Monster Magnet

Bilderna på Monster Magnet från idag:

Seventh Void:

Alla bilderna finns här

Hur gick det där då?
På det stora hela ganska bra tycker jag! Jag fick massa bilder på trummisen i första bandet, och det var lite av de ”galna basisternas kväll”. Killen i Seventh Void var ju heeeelt galen. Syns nästan på bilderna? :o)

Läxan…

… som jag gav mig själv igår tycker jag gick halv bra. Det finns saker att jobba vidare på.

Jag letade efter mönster, lyckades hitta lite vad jag skulle leta efter och få några bra bilder tack vare det. Se trummisens hår tex.
Trummisen: Förband var Seventh Void, här lyckades jag få trummisen, han satt framför det andra trumsetet och var därmed bra upplyst. Monster Magnets trummis däremot var svårare. Han satt placerad bakom bakersta belysnings rampen. På hela tiden såg jag ljus på honom i mindre än 3 sekunder sammanlagt. Å då var jag inte i diket och fick inte fota. Hade inte hunnit få upp kameran ändå.
Jag hade gjort min läxa rent visuellt, men känner inte att jag lyssnat tillräckligt på bandet för att kunna göra en riktig recention. Orkade inte ens vara kvar och lyssna efter min favorit låt som jag sjunit på hela dagen. Powertrip. Kanske inte direkt lämpligt att sjunga på jobbet: ”I never wanna work another day in my life! God told me to relax and have the time of my life”
Jag letade komposition, blev inte så mycket specifika kompositioner, mer uttryck. Inte min starkaste insats vad det känns som. Här får jag jobba mer.
Kritik: Ja, jag är ju verkligen min hårdaste kritiker tror jag. Har fått väldigt mycket dålig kritik på dagens bilder, fast det är bara jag som sett dem. Å lite bra med men man blir ju inte direkt kaxig när man ser Rockfotos bilder från samma spelning. *sucka* Fan. En rolig sak är att Viktor fått samma ögonblick fast ur en annan vinkel, det är när sångaren står med handen mot kameran, jag fick klippa bort hans objektiv. :o)

Vad borde varit min läxa? (Aka: Varför sa jag inget och praktiska ting)

Ni som lusläst bloggen under en längre tid (det måste finnas några som gör det! Snittar 20 läsare om dagen, å då är jag själv högst 2-3 eftersom jag sitter på samma adress hela tiden. Stor tack till er!) Nåja, hursomhelst: En av mina utmaningar har varit att våga prata med folk, det har gått med varierat resultat, idag var helt klart ett bakslag. Två klockrena situationer uppstod där jag borde sagt något:

Varför sa jag inget 1:
Seventh Void har spelat klart för en stund sedan och lokalen har börjat fyllas lite mer, men det är fortfarande mycket luftigt långt ute på vänsterkanten där jag står. Igår gjorde jag min läxa och kollade upp bandet så när Monster Magnets posande basist som jag tänkte hålla ett öga på kommer ut så känner jag igen honom direkt. Han går rakt fram och ställer sig precis bredvid mig, jag menar Precis bredvid mig, typ 20 cm ifrån. Jag står i valet och kvalet: säger jag något eller spelar jag cool? Alla andra verkar spela coola så jag håller minen. Dum Lotta! Hade jag bara sagt ”Checking out the crowd?” eller ”Have a great show” eller något så hade jag kanske fått uppmärksamhet i diket och lite ögonkontakt bilder. Men det är klart, uppmärksamhet fick vi fotografer ändå, han posade som en toke. Nåja. 2 an är snäppet värre.

Varför sa jag inget 2:
En annan fotograf som jag vet mycket väl vem det är och som jag till och med mailat med i veckan dyker upp. Han tittar på mig, jag tittar på honom, jag ler lite stelt. Han vet förmodligen inte att det är jag, varför skulle han veta det? Å jag säger inget. Jag hade väl åtminstone kunnat presentera mig?! Dum-Lotta.

Några praktiska saker jag borde tagit hand om tidigare:
Diskutrymme. Hårddisken är full och jag får spontan radera bilder kl ett på natten. Aldrig en bra idé. Fixa detta i helgen då du ska fota åtta (8) band på onsdag och står som reserv på tre spelningar till den här veckan.
Kalibrera skärmen. Jag borde gjort det tidigare. Har fortfarande inte gjort det och vet alltså inte hur bilderna ser ut, jag krämade på lite i kontrasten eftersom det blev lite knas sist men jobbar lite i blindo. INTE bra.
Av. Jag testade för första gången tidsautomatik så man får ”rätt exponering hela tiden”. Blev absolut inte bättre än när jag gör det på Manuellt, blev skräp ganska ofta då med, så jag håller kvar vid mitt M. Den hann ändå inte mäta om ljuset i blinket.

Problem jag ska lösa:
Ojämn exponering: Fick tidvis väldigt ojämn exponering med utfrätta delar, jag vill skylla det på ljuset som var väldigt hårt från vissa lampor, men det är aldrig bra att skylla ifrån sig, jag borde istället kunna registrera ett större tonomfång, hoppas det löser sig med nya kameran.
IOS Brus: Fick massa ISO brus idag, fick köra på högsta 1600… Suck, ännu en sak jag hoppas kan ge med sig lite med nya kameran, förutom att den går att trycka upp i ISO 6400. Kan jag höja ISO så kan jag höja bländaren och få lite större skärpedjup, så hela personen är i fokus, inte bara delar av ansiktet.

Kill your darlings
Det är något jag inte har lärt mig när det gäller rockfoto, jag går bara på darlings hela tiden. Men idag har jag fått plocka bort några favoritbilder då de var för svåra att få ordning på i Photoshop. Men jag plockade nog med några fler än jag borde. Har även detta kvar att jobba på.

Frågor eller kommentarer? Låt höra!!! Jag vill alltid ha kritik på bilderna och höra fler åsikter!

I morgon: Monster Magnet?

Jag har inte fått någon bekräftelse från Live Nation än, men jag har sökt Monster Magnet i morgon. Vi får väl se vad som händer, men jag kör på och förbereder mig utifall att. Annars får jag väl micra en pizza och titta på Idol istället (hoppas verkligen inte).

En av dom bästa sidorna jag har hittat för konsertfotografering är ishootshows.com. Där finns ett inlägg med fem tips om hur man blir en bättre konsertfotograf. En kort sammanfattning är:

Leta efter mönster. I musiken, lär dig vad musikerna gör och försök förutse vad som ska hända
Glöm inte trummisen. Eller andra musiker som inte är helt uppenbara.
Gör läxan. Kolla upp bandet före, vad ska du leta efter, hur beter dom sig på scenen osv.
Jobba med vinklar. Leta komposition.
Kritik. Ge och få kritik, det bästa sättet att lära sig mer.

Det jag kan göra idag är nummer 3 och 5. Förutom att ladda batterierna och se till att all utrustning är i ordning. Check. Nummer 1, 2 och 4 får man ju ägna sig åt under dom 15 välsignade minuterna i diket.

3. Gör läxan: Jag har lyssnat in mig lite, men kommer lyssna lite mer ikväll. Det finns inte jättemycket livebilder på dem på google, Flickr gav väldigt mycket mer resultat, ser ut att vara ganska ordinärt, dom står och spelar. Sångaren har lite bylsiga kläder och håller tydligen ut armarna ibland. Basisten verkar det vara lite fart i, han posar. Får hålla koll på honom. Ett tydligt mål jag har satt för mig själv i morgon är att få en attans trummis! Ogillar att jag inte lyckas med dem jämt. Fick endel roliga träffar på faktiska monster magneter med. Kylskåpsmagneter som ser ut som monster. Ojdå: fokus LOTTA!

5. Kritik: Jag lägger inte upp några egna bilder för kritik idag, då jag inte hinner läsa kritiken ändå, men när jag tittar på andra bilder av samma band så känner jag att det jag gillar är:

Svartvita bilder. Förmodligen en nödlösning eftersom det verkar vara ganska kraftigt rosa/lila ljus som fräter ut mycket. Men det blir riktigt snyggt. Även om det inte säljer lika bra vad jag har hört.
Omgivning. Att det finns en omgivning om det så är scenen eller något annat. Bara att bilden säger något mer, kanske ”ensam kille med gitarr” eller ”stor/liten scen” eller berättar lite mer om sammanhanget.
Interagerande sammanhang. Att objektet är i ett sammanhang tillsammans med publiken eller några av de andra i bandet. Att det uppstår en relation, det återkommer jag ofta till. Jag gillar när dom relaterar till varandra eller till publiken.
Jag börjar ogilla direkta porträtt. Det har jag gillat förut, att försöka fånga essensen av människan. Men det vore ju ännu bättre med essensen av människan – i ett sammanhang.
Jag kommer inte ifrån att jag gillar ögonkontakt, även om jag inte såg några sådana bilder på Monster Magnet.

Lite bildanalys och exempel på interagerande sammanhang jag gillar:

Det är ju uppenbart att Ed Kowalczyks killar har roligt, jobbar hårt och bara rockar järnet. Jag tycker bilden säger mycket om kamratskap och på något sätt ser man att killen i mitten är riktigt grym på gitarr. Musiken kommer lite igenom bilden. Man ser att det är ös. Ljuset uppifrån till höger hamnade perfekt.

Den här bilden gillar jag för alla händer som bara vill åt Adam Olenius från Shout Out Louds. Jag gillar att han Verkligen vill att publiken ska sjunga med och jag gillar absolut (den annars väldigt nitiska men trevliga) säkerhetsvakten som ömt håller handen på honom för att han inte ska ramla. Bilden handlar om teamet bakom artisterna, om fansen och om artistens vilja att få riktig kontakt med publiken. Å så klart att publiken vill få riktig kontakt med artisten. Det jag inte gillar med bilden är naturligtvis huvudet av en annan fotograf till vänster men jag låssas att det ger ett djup till bilden.

… På tal om Monster Magnet…

Jag blir av med oskulden till Dirty Passion!

Min första riktiga publicering av rock-bilder! Mina bilder på Dirty Passion från Stockholm Rock Out del 2 kommer med i bookletten på deras nya platta!!! Hur stort som helst! Här är några av bilderna de hade att välja mellan, vet inte exakt vilka som kom med:

På jobbet brukar vi tala om ”liggtid” (tihi!): Olika tidningar får ligga olika länge. (pfihihi!) Metro= en förmiddag, månadsmagasin= en eller några veckor. En skiva har ju hur lång liggtid som helst! Den sparar man ju till sina barnbarn. Jag har kvar alla mina CD skivor någonsin. Från ”Nevermind” (Nirvana, 1991) till ”The darker instinct” (Takida 2009). Jag har fått flera bilder publicerade förut, i stora upplagor, men aldrig rockfoton och aldrig i något med den typen av liggtid och enorma coolhets-faktorn!

Det vore roligt för Dirty Passion om de slog flera av mina tidigare rekord tillexempel upplaga. Vore coolt om dom tex slår min bild ”Pelles brallor” som legat i min kära arbetsgivares marknadsföring hela året, snålt räknat kanske 10 nummer i år= 20 000 000 exemplar. Då har vi ett mål att arbeta mot. Thriller av Michel Jackson sålde 104 000 000 exemplar, så det är ju inte omöjligt! För det är naturligtvis en suveränt bra skiva! Kolla in album-promon:

Pelles brallor, en helt annan typ av bild:

Jag har långt kvar

Jag har den senaste tiden (typ senaste 48 timmarna) kommit i en liten svacka. Det är inte ovanligt i mitt fotande, speciellt inte om det är så att det är länge till nästa bekräftade foto-session. Men framförallt består platån av ”Fan va jag suger”. Jag tittar på mina bilder och ser hur långt jag har kvar, hur mycket jag har kvar att lära.

Visst, jag erkänner att jag har kommit långt. Den genomsnittliga kvalitén är bra mycket högre än tidigare. Fler foton är skarpare och har någon typ av uttryck. Men oj så långt jag har kvar.

För att komma ur svackan så sätter jag upp nya delmål, dessa är mina nya delmål:

Köp den nya kameran, (EOS 5D Mark II. Typ 19 500:-) med högreISO kan jag komma upp i bländare och få ett större skärpedjup även på korta avstånd och fota under omständigheter där jag inte kan fota idag. Jag får även mycket högre upplösning ochpå det stora hela en MYCKET högre kvalité på kameran. i värsta fall om pengarna tryter när det ger sig så fungerar en 7D med. 7000:- billigare. Men man får vad man betalar för och har jag den här är det en mycket bra grund jag kan stå på länge.
Köp det nya objektivet (Tamron Objektiv AF SP28-75/2,8 DI IF XR ca 4200:-) Så jag kan zooma på scenen! Har fått använda den fasta 50/1.8:an, vilket är kul i sig, men det vore roligt att få välja utsnitt lite mer och få en lite högre kvalité. Hade naturligtvis gärna valt ett original Canon, men det är 3 gånger priset. Man får vadman betalar för men kan man inte betala får man nöja sig. Lättare att uppdatera sen, när jag har vunnit på lotto.
Titta på mer bilder. Det här har jag redan börjat med idag. Analysera vad som jag tycker gör en fantastisk bild och vad som ger det som gör att man tycker att bilden är ”Magical”. Det jag kommit fram till hittills är känslouttryck eller händelser. Eller direkt ögonkontakt. Här kommer även nya kameran/objektivet in, för att fånga det så bör kameran/objektivet/autozoomen vara lite snabbare på avtryckaren. Jag trycker och trycker men ibland händer inget.
Fundera på om du ska köpa en bok på fotomässan. Det brukar jag ju göra, vore kul med lite inspiration, men är inte säker på att jag hittar någon som passar mitt väldigt smala, nya fotoområde. Men det är klart, en bok om komposition skulle ju inte sitta fel.
Övning ger färdighet. Jag bokar upp mig på så många spelningar jag kan men det är ändå inte tillräckligt. Alldeles för mycket osäkerhet om man får ackreditering och får man ackreditering till 3 spelningar på en vecka (vilket aldrig hänt hittills) har man effektivt fotat i högst 45 minuter men lagt ner 30 timmars arbete. (Utanför heltidsarbetet och pendeltiden) Jag måste helt enkelt komplettera upp med någon annan typ av foto, där jag får ut mer foto per satsad mängd energi/tid. Ska ut med Majja och försöka fota i Gamla Stan nästa söndag. Det ska bli kul men jag vet inte alls vad jag ska fota. Gatstenar? Tills dess kanske jag skulle satsa på lite självporträtt? Ingen annan ställer ju upp och jag måste verkligen ha lite nya profilbilder. Deadline: nästa söndag.
Posta bilder på Flickr grupper. Jag behöver verkligen höra vad folk har att säga om mina bilder, finns flera Flickr grupper om konsertfoto. Deadline: nästa söndag.
Sök fotopasset till Monster Magnet som spelar på fredag. Jag ska söka mitt första egna ack via Festivalphoto.
Du skulle ju kunna googla ”intervjuteknik”… å läsa något om det, inte bara skjuta från höften. Journalisthögskolan vänder sig i graven.

Så där. Då känns det som att jag har lite att göra: Spara pengar som en toka och jag har några uppgifter att bita tag i.

Ingenting är omöjligt, ta höjd för det (Lärdomar från Alter Bridge/Slash)

Jag upphör aldrig att förvånas över att jag blir så himla star-struck hela tiden! Häromdagen stod Alter Bridge på scenen. Bandet består till 75% av gamla Creed; mitt favoritband sedan slutet av 90-talet. Creed har sedan dess stått på listan över band jag vill se. Igår var det dags, visst: det var inte Creed, men bra jäckla nära. Andra låtar och sångare men samma musiker. Å sen Slash.

Jag är ensam i fotodiket och sångaren Myles Kennedy kommer in. Inga problem, jag går fram till scenkanten och ställer mig precis nedanför honom och börjar smattra iväg. De andra bandmedlemmarna kommer in på scenen, jag går över till basisten Brian Marshall: inga problem, jag känner inte igen honom av någon anledning. Han har mössa på sig så jag fick aldrig någon bra bild på ansiktet, kanske är det vanligt och det är därför jag inte känner igen honom. Jag var lite nöjd över att trummisen Scott Phillips sitter så långt bort och bakom ett plexiglas stativ, då minskas lixom strålglansen lite. Jag vågar till en början inte ens titta åt Mark Tremontis håll.

Halva första låten går och jag sneglar lite bort dit och kollar att det åtminstone är han som står där. Jodå, visst är det han. Jag inser att jag måste bort till andra ändan och det fort, annars skulle jag aldrig förlåta mig själv. Å andra skulle aldrig förlåta mig (läs: Johan Th). Så det är bara att göra något som jag har fått lära mig och gjort många gånger det senaste halvåret: Ta ett djupt andetag, skaka av mig blygheten/star-struckheten och låssas vara professionell! Jag går rakt fram till Mr Tremonti och ställer mig precis framför och trycka upp kameran. Han bryr sig naturligtvis inte. Sen är det ju som med allt annat, har man bara kommit över tröskeln så är det ju bara köra sen. Så efter den inledande minuten gick det mycket bättre.

Mr Tremonti:

Jag lyckas även denna gång hålla mig ifrån att bita artisterna i benet. Ni vet som när lejonet Alex i Madagaskar får en black out och biter sin zebra kompis Marty i rumpan för att han tror att han är mat. Men jag fick ingen som tur var ingen blackout. Vad jag vet.

På sista låten plockar man ut Slash på scenen. Jag lyckades inte ta mig till fotodiket och är inte säker på att jag fått komma in även om jag gjort det. Hur star-struck hade jag bivit om jag fått gå i diket när Slash stod på scenen? Då hade jag nog faktiskt trillat ihop i en liten hög och skakat.

Regeln var 3 låtar sen inget mer fotande alls. Men va fan gör man när dom plockar ut Slash på scenen och jag står med kameran i handen?! Då blir det ju någon typ av undantagstillstånd som gäller. Krigs-regler. Så naturligtvis körde jag på ändå. Nämn en fotograf som skulle låtit bli.

Vad har jag lärt mig då?

Ingenting är omöjligt, ta höjd för det. Jag hade hört att Slashan var i stan och att han kanske skulle dyka upp, varför bytte jag inte objektiv innan han dyker upp på scenen när jag visste att möjligheten fanns?
Det är bra att vara framåt, fick inget svar på acket från Live Nation så jag ringde och trackade dem samma dag som spelningen. De ringde upp och allt ordnade sig men mycket riktigt: jag var den enda ackrediterade fotografen där. Ingen annan hade bemödat sig.
Du kan vara mer framåt. Hade jag varit ännu mer framåt så hade jag frågat om jag fick komma tillbaka i diket om Slashan dök upp. Jag tänkte på det när jag stod där och pratade med säkerhetsvakten men avfärdade mig själv som fånig. Igen. Jag måste med andra ord fortsätta att jobba på att jag står i vägen för mig själv. Jag har blivit MYCKET bättre på det men har lång väg kvar.
Jag klarar mig på två timmar sömn, det är inte optimalt och inte skönt men jag har utan vidare kunnat jobba en heldag. Men det visste jag sen tidigare. Är det här något jag inte borde lära mig? Mamma tycker inte att det är något bra. Men jag är vuxen och får ta mina egna konsekvenser av mitt eget handlande.
Bloggen hanterar inte bilderna optimalt. Den visar bilderna mycket större än gamla bloggen, problemet är att den visar dem lite föööör stort. Den gör inte små bilder och visar utan trycker ut fulla upplösningen. Får kolla upp det. Kanske ska jag använda mig av galleri funktionen mer? Men jag gillar den inte! Man ska inte behöva klicka, bara scrolla.
Min dator visar bilder med mer kontrast än andra. Så när jag kom till jobbet ser alla bilder lite dassiga och tråkiga ut. Jag ska kolla upp att kalibrera den på något sätt. Hur kalibrerar man en laptop?

Tack för den här gången. Det har varit ännu en oförglömlig upplevelse, även om den är lite höjd i dunkel i mitt sinne. Jag har i alla fall slutat skaka och fån-le, nu händer det bara när jag tänker direkt på det. Men jag är inte ensam som är Star-Struck. Bollnäs-Martin på Bandit hade Slash i studion och i morse berättade han att han var tvungen att ta fram bilden på dem för han fattade inte att det faktiskt var sant. ”Hände verkligen det där?”

Jag ser fram emot att få intervjua lite osignade band på Releasedunsigned. Jag vet inte vilka än, det beror på vilka som kommer till final. Skulle kännas skönt att få intervjua lite okända band så jag inte är så himla star-struck hela tiden. Då har jag bara blygheten att brottas med. Men det blir nog inga problem när jag vet vad som ska göras.

Nu ska jag öva på det där jag aldrig lär mig: gå å lägg mig! Jag ska bara lyssna på… å fixa den där bilden först… å ändra den grejen på bloggen, å den på hemsidan å…. Det låter enkelt att gå å lägga sig… Jag har helt enkelt för mycket roligt att göra istället

Inför Alter Bridge och April Divine

Idag är det söndag. På tisdag är det dags för Alter Bridge och April Divine på Fryshusets arenan. Jag har fortfarande inte fått svar på om jag fått någon ackreditering. Det är tydligen vanligt. :o/

I maj spelade Flight of the Conchords spela på Cirkus. Jag fick reda på det alldeles för sent och det var naturligtvis slutsålt. Jag blev lite deppo men ramlade runt på Live Nations hemsida och såg Alter Bridge. Jag har ju varit Creed Fan i många år så jag blev tokglad och köpte biljetter. Jag har mao sett fram emot detta i ca 6 månader. Tiden flyger verkligen ibland.

Igår kväll/natt satt jag alldeles för länge framför datorn och pysslade med bloggen. Jag passade på att forska lite på de två banden, hur de beter sig på scenen och så. Alter Bridge ser ut att bli ganska lungt, rent rörelse mässigt. Ser mycket fram emot att få fota Mark Tremonti och Scott Phillips som jag väl känner igen från Creed dagarna. Det går även (mycket lösa) rykten Slash. Myles Kennedy (sång) sjunger ju även i Slash’s nya band och det råkar vara så att han är i stan och ska vara med på Skavlan, så chansen finns, (om än microminimal) att han dyker upp på scenen. Gissa om Lotta är redo med kameran då! hehe! Den här gången stannar jag absolut till slutet. Stort tack till Sandra för det tipset! Men i övrigt ser det ut att kunna gå rätt så lungt till på scenen, även om de verkar ”jamma” lite tillsammans ibland. Man får helt enkelt tänka på komposition, exponering och ljuset istället. Så här kan det se ut:

Annat är det med April Divine, där ser det ut att flyga massor med hår och dreadlocks så det blir roligt på det sättet att fota… Skulle leta rätt på ett passande klipp. Ser ut som de rackarna har gått och klippt sig! Nu är jag besviken. Här är i alla fall ett klipp, på tisdag får vi se hur mycket hår som finns på scenen. Det gör sig ju så himla bra på bild! Hm. Lite jobbig video, men lite rolig:

Slutsats, allt det utseendemässiga till trots: Det ska bli riktigt roligt att gå och se konserten. Jag gillar båda banden och skulle vara där även om jag var blind och utan kamera. Även om jag kanske skulle stå lite längre bak då, för att slippa trängas när man ändå inte ser något. Eller vänta. Kanske skulle kameran få följa med ändå, ett helt nytt sätt att fotografera, fotografen bryr sig inte alls om reglerna. Nä, det är nog bättre att ha lite syn i alla fall. Var det det dummaste jag har skrivit på länge? Högst troligt. Borde gå å lägga mig nu, så jag är pigg på tisdag. Blev lite utrymme för tolkning där, men om jag hade haft ledigt från jobbet i morgon hade jag sovit till tisdag, utan problem.

Natti!

(attans, gick inte å la mig, för något slog mig) JAAAAAAA!!! Jag ska få fota igen! Med eller utan ack… *host* så ska jag fota! Längtar verkligen! *drömmande askungen suck*