Ja, ibland blir man besatt av en artist. Det händer mig med jämna mellanrum och just nu är det stackars Newton Faulkner som står på tur. Jag hade ingen riktig uppfattning om honom förrän T in The Park och han golvade mig/oss med sin fantastiska spelning. Det är en ”kille med gitarr” som lyckas skapa magi på soppa och spik med hjälp av ett stort mått kreativitet, känsla och finulighet. Om det är någon som råkar följa mig på Spotify så har detta nog inte undgått dem. Förutsatt att spalten ute till höger fungerar och att man faktiskt tittar i den ibland. Hur som helst. Han snurrar oavbrutet här.

Ja, så har han ju snygg frisyr också! ;)

Han får mig att vilja börja spela gitarr och det är inte vanligt. En av de grejer som han golvade oss med på T är den här trumtekniken kombinerat med gitarrspelet. Jag är ju inte musiker och jag har gett upp tanken på att börja igen. Igen. Men det är sjukt inspirerande att se dessa lösningar och ”enkla” tilltag som expanderar ljudbilden och hela känslan i låten så pass mycket med ”enkla” medel. Syns tydligt i den häringa låten: (Massive Attack cover)

Och för att inte tala om den ultimata kärlekslåten: När jag är ensam och kan göra vad jag vill och vara vem jag vill, då är jag med dig.

Å den här är ju förbaskat rolig även om den här versionen är lite konstig:

Det har varit jättemycket fotande de senaste två veckorna, närmare bestämt ett 30-tal band. Lite slitet samtidigt som det är väldigt roligt. Mest slitigt är det ju, så klart, den senaste veckan då man jobbat heltid men varit lite sliten efter semestern! ;) Varför gör man så här då?! Ja, jag har två konserter nästa vecka med. Sen blir det midsommar och vi börjar närma oss juli och då brukar ju livemusiken TVÄRdö i Stockholm. Industrisemester de-luxe kan man säga. Så man får passa på kan man säga.

Starkaste minnen under den här veckan? Ja, det är nog This Is Hultsfred, så roligt att festivalen blev av och att det blev så bra. Sweden Rock… ja, jag är trött på att prata om det och vill inte hör min egen röst om det. Att äntligen få se Smash Into Pieces var fantastiskt, de var inte alls vad jag hade förväntat mig, men jag hade heller inte haft några förväntningar, konstigt nog.

Om några veckor är det dags för nästa lilla etapp av semester, det ser jag fram emot, då blir det mer musik. I vilken form är dock lite oklart just nu! :)

Annars så söker jag nytt jobb just nu, så om du har något på lut så är det bara höra av sig! Läs mer om det här!

To Be Continued….!

Ibland står det inte riktigt i stjärnorna. Eller så står det skrivet i stjärnorna lite längre fram. I höstas skulle jag plåta Alter Bridge, Halestorm och Smash Into Pieces när de spelade på Areanan samma kväll. Mitt intresse av dem låg precis tvärt om mot hur affischen såg ut. Har Plåtat Alter Bridge vid flera tillfällen, Halestorm ett par gånger men aldrig Smash Into Pieces. Jag har hört deras (SIPs) låtar och lyssnat mycket på deras platta. Jag gillar det som bara den men det har lixom inte blivit av. Till detta datum lyckades jag ligga i feber och jag tror jag missade dem någon gång tidigare förra året med.  Men jag ser det som att jag då får en framtidskaramell att suga på. Jag har märkt att jag har alldeles för få framtidskarameller just nu. Pearl Jam är en, det ska bli fantastiskt. Har redan börjat lyssna mig varm fast det är fem månader kvar. :)

Om någon råkar läsa detta och tror att det finns band där ute (som är aktiva och man har en chans att se live) som jag har missat, så tipsa mig gärna! Gärna via mailadressen som står ute på kanten här eller via Facebook.

Det är lite snålt med konserter i januari som vanligt så jag ska passa på (om jag får tummen ur) att skicka kameran med tillhörande 24-70 på lite välbehövligt spa. Vore nog bra med lite rengöring, massage och mindfullness för att återfå lite skärpa. Lite TLC.

Vi firar detta första lilla inlägg med ett klipp från bandet jag hoppas få se live någon gång under 2014. Hoppas dom inte är lika stela i verkligheten som i videon. Eller ja, det är ju typ klippdockor i videon så det ska nog inte vara så svårt! :)

…. Eller inte! Haha! Där kommer jag alltid sitta fast. Nja, det är ju hur man definierar det. Jag har förköpt nya skivan, signerade dessutom, redan betalt den och väntar på releasedatumet (slutet januari) så Ginza skickar hem den någon gång. Smart sätt att sälja skivor, singera dem. Då kan man få en autograf på köpet! Det kan jag verkligen inte få på Spotify. Skit i skivan, jag betalar gärna 149:- för deras autograf. Jag köpte ju en turné tisha i en storlek jag aldrig kommer få på mig. Den blir en fin tavla med starkt minne för 200:- värsta fyndet om du frågar mig.

Det blir förresten lite konserter till veckan (förhoppnigsvis) och jag har fått okej till helgen, så det blir äntligen lite mer konsert. Men det har varit en respektfull tre veckors sorge-period efter historiens största spelning och en av de största dagarna i mitt liv.

Jag har, så här tre veckor senare, lyckats börja lyssna på lite annan musik med. Det betyder ju inte att jag inte får återfall emellanåt. Idag släppte man nästa singel från nya skivan. Black Chandelier. Helt fantastisk, börjar på typiskt Biffy Clyro manér med något som låter fullständigt ur takt och otajt, för att sedan komma igång och det är lixom självklart att det är i takt. Skön avvägning mellan lugna och lite mer röjjig partier: Lungt och skönt och sedan fantastiska crechendon (vet inte hur det stavas). Helt fantastisk låt. Dom posta den för 10 minuter sen men jag har hört den tre gånger redan. Men jag är inte fanatisk…

Lyssna själv!

Imorgon är det en vecka sedan den konsert jag har drömt om mest i hela mitt liv. Jag hade (för dem jag inte har berättat det för 100 gånger redan:) nämligen drömt ihop den här konserten långt innan jag hörde talas om den. ”Vad vore den bästa konserten någonsin? vilken skulle jag arrangera om jag vann 160 miljoner kronor på Lotto?” Självklart skulle det vara Biffy på Debaser Slussen. Sen går dom och kör den, utan att jag har vunnit en spänn! Nu är det en vecka sedan konserten var. Jag har inte lyssnat på någon annan musik än Biffy Clyro sedan dess, jag har inte riktigt velat gå vidare. Jag har laddat min spotifylista Lotta Gillar Just nu 3 med massor med annat godis, men inte kommit mig för att lyssna på den.

Jag har inte riktigt kommit vidare i min musikhunger efter det här. Jag har svårt att se vad som skulle toppa det. Vad gör man när alla ens drömmar gått i uppfyllelse? Först känns livet lite tomt ett tag, sen börjar man sakta drömma nya drömmar. Jag har börjat drömma ihop vad nästa grej ska bli. Kom på att jag hade biljetter till några konserter framåt som jag inte hade skrivit in i kalendern. Ganska många visade det sig när jag sökte igenom mailen. För att vara någon som kommer in på många konserter gratis så betalar jag för jäkligt många konserter med. 2013 kommer bli ett helt sjukt år, har redan köpt biljetter till fem stora konserter. Det blir mer och mer uppenbart att artisterna/bolagen tjänar på livemusik nu när ingen betalar för musik längre. På gott och ont, mest gott för oss fans, mest ont för dom: vi får se massa underbara artister som kuskar världen runt, folk kommer hit som aldrig hade kommit på tanken på ett novemberregnigt Sverige. Medan de stackarna måste åka till ett novemberregnigt Sverige för att få ihop till brödfödan.

Tycker mig även se en extremt stark trend i att man spelar på lite för små ställen. Jag misstänker att även det är avsiktligt, man tjänar förmodligen mycket mer pengar på ett fullsatt mindre ställe än en halvfull Globen. Mumford & Sons påstås ha sålt slut på 2 minuter.

En trend jag inte gillar är den amerikanska trenden med snordyra biljetter för bättre platser. ”Diamond circle-VIP”. Det räcker inte med att vara fanatiskt fan och tälta framför arenan i två dagar längre. Man måste ha pengar för att komma nära. Det räcker inte med 700 spänn för ståplats biljetterna, man måste pynta det dubbla, trippla eller på vissa konserter det fyrdubbla. Men då får man ju ett band att ha runt halsen med en laminerad bricka med… För dom pengarna ska jag ha signerade skivor med mitt namn på och en garanterad kram från vem än artisten råkar vara och en ”photo-opp” så jag kan fixa en najs ny profilbild på facebook. Men då går det loss på 4000 spänn eller mer. Helt plötsligt handlar det överhuvudtaget inte om musiken längre.

Nä, då är det en helt annan sak om man medvetet spelar på de minsta ställena för att göra reklam för nya skivan, komma tillbaka fler gånger och inte behöva fem meter höga guldpläderade gipstatyer och tvåhundra dansare. Det är bara musikerna, fansen och musiken.

Det har varit en fantastisk hårdrockig kväll ikväll! Kunskapskanalen har haft den fantastiskt goda smaken att köra ”hårdrockens historia”, alla avsnitten i sträck med instick om den svenska delen emellanåt. Jag har missat några avsnitt men funderar på att köpa serien på dvd, bara för att. Saknar framförallt de tidigare åren.

Jag har blivit fantastiskt stolt över att jag har fotat flera av banden man har pratat om under kvällen. Tillexmepl: Alice in chains, Nickelback, Slash, Opeth, Pearl Jam, Mark Tremonti fron Creed, Arch Enemy, Billy Idol, In Flames, Deftones, Disturbed, Slipknot, UDO och några jag säkert har missat. Några som jag har sett men inte fotat är Nirvana, Pantera, TAD, Faith No More av dem jag kommer ihåg. Det känns stort och ärorikt på något sätt, som att man varit med och sett en liten del historia, från första/andra parkett.

Men jag inser också att det är verkligen endel röster jag sakar. Röster från fantastiskt talangfulla personer som alla tre har fallit offer för droger inser jag nu. Framförallt tänker jag på Kurt Cobain (Nirvana), Lane Stanley (Alice in Chains) och Quorthon (Bathory). Tre fantastiska och väldigt olika röster. Kurt har ni hört, inte alla har hört Lane och få av er har förmodligen hört Quorthon (Bathory 1983-2004) som faktiskt var från Vällingby har jag lärt mig idag.

Här är en klassisk Alice låt som tilltalade mig som bassist väldigt mycket när det begav sig, men Lanes röst är verkligen fantastisk och unik även i denna låt. Jag har inte hört någon som liknar den varken före eller efter. Unik. Saknad.

Jag lyssnade mycket på Bathory som ung, kanske är det inte sångrösten man saknar, utan den musikaliska genialiteten. Jag målade förresten det här omslaget från ”Twilight of the Gods” på fönstret i mitt flickrum. Jag gillade mer den delen av Bathorys musik som tydligen kom att kallas viking-metal. En av de stora sakerna kring Bathory var att mystiken var enorm, man visste inte hur de såg ut och man visste inget om dem. Det enda man visste var den här mystiska mannen ”Quorthon” stod bakom och de spelade aldrig live. Jag hörde idag att en av anledningarna till att de aldrig spelade live var att det var egentligen bara en kille i bandet, just Quorthon. Hur man än beter sig är det lite komplicerat att få till något som låter likt den musiken han producerade med enorma arrangemang och effekter som bara en person på scenen. Sorgligt nog gick Quorthon (Thomas Börje Forsberg) bort 2004 under liknande omständigheter som Kurt och Lane: drogrelaterat. Jag har dock även hört allt från hjärtfel till cancer. Myterna fortsätter även om en hel del numer är avdramatiserat som att man kan hitta bilder på honom på internet. Något jag tycker är lite tråkigt med informationsflödet idag. Dimman skingras lite väl mycket. Dimman och mystiken runt musiken kommer dock aldrig skingras.

Ikväll ska jag få fota Paradise Lost på Debaser Slussen. Åh! Jag såg den som förband till Sepultura för många många år sedan. På den tiden när Casion Cosmopål hette Palladium, innan det blev Heaven… Någonstans i tidernas begynnelse. Hur som helst, vill minnas att jag gillade Paradise Lost live medan vi gick ut när Sepultura började skramla på. Det jag alltid gillat med bandet är deras blandning av den extremt hårda musiken med de fina melodierna. Genren är ju annars karakteriserad av massor av trummor (jättesnabbt) och gitarrer i överflöd, men Paradise Lost bryter av med fina melodier och sångaren sjunger nästan hela tiden. Han behöver inte hävda sig genom att konstant growla eller liknande. Men han kan om han vill.

Här är min favoritlåt från min glada ungdom: