Jag nobbade invigningen av Friends arena för det. Var det värt det? Noonie fick fem stjärnor av mig, Friends fick två av Janne som åkte istället. Men det är, som en klok man sa en gång, som att jämföra äpplen med lastbilar.
Det var lite svårfotat igår, inte så många tända lampor framifrån, inte helt oväntat men ändock lite svårfotat. Som jag tjatat om i tre inlägg nu: Skulle jag bli nöjd med bilderna så skulle jag ju inte ha något att sträva efter.
Men Noonie var fantastisk. Å en fantastisk trummis. Funderar på att köpa mig ett trumset och lära mig, blir så otroligt spelsugen. Men ändå inte, jag kommer aldrig bli så duktig som de trummisar jag ofta har möjlighet att se spela, å dåliga trummor är bara patetiskt, så jag låter bli och nöjer mig med att lyssna på andra fantastiska trummisar.
Här är bilderna, börjar med trummisen bara för att han lyckades framföra Noonies fantastiska och innovativa musik så bra, och för att trummisar generellt får alldeles för lite cred:
En av mina mer stressade spelningar hittills. Lite adminitrativa problem inledde kvällen och jag kunde inte börja andas normalt förrän jag faktiskt stod i diket och väntade på huvudbandet. Men allt löste sig tillslut! Så klart, det brukar göra det. Genom dessa år har det varit många kvällar när det varit lite administrativt strul, speciellt av typen ”du står inte på listan” men man har lärt sig att slappna av för man har ju faktiskt varit i kontakt med arrangören och fått ett godkännande, då brukar det lösa sig. Igår hade jag dock svårt att hitta lugnet i det hela. Kanske lågt blodsocker eller alldeles för mycket hamburgare i blodet, lång arbetsvecka eller nåt. Men när jag äntligen stod där och skulle börja då började jag lugna ner mig lite. Jag kommer aldrig ifrån den där fantastiska känslan när bandet går på och golvet börjar gunga. Bokstavligen gunga. Som en rytmisk jordbävning på något sätt och ett öronbedövande skrik bakifrån. Aj löv it! Golvet gungade mycket igår.
Med bilderna säger jag som i förra inlägget: När jag är nöjd och allt är perfekt, då börjar det säkert bara bli tråkigt. ISO en miljard, alldeles för långa slutartider och stora bländare. MEN! Jag fick se mina Vaccines igen. Hoppas vi får se dem snart igen, jag har mina små orosmoln dock. Alla såg kanske inte jättekrya ut hela tiden.
Vi fick se ett fantastiskt förband med. Deap Vally, två tjejer i Johnossi tappning.
Det var fantastiskt roligt att se dem, jag har inte sett dem tidigare men lyssnade mycket på dem när det begav sig i mitten av nittiotalet. Det var ett himla drag i gubbarna och jag stod längst fram i publiken med kameran i högsta hugg. Roligt att publiken var snäll och artig, det tror jag är för att Göta Källare tydligen blivit av med sina rättigheter så det var alkoholfritt där denna kväll.
Jag fick en ny favoritvinkel även om ingen av de bästa bilderna som blev utvalda är från den vinkel. Basisten ställer sig precis framför än, sträcker ut basen i publiken och jag fotar honom genom hålet som blir mellan basen och honom. Hehe. På något sätt lyckas jag avskärma mig och inte fatta hur nära jag står, jag inbillar mig att jag är osynlig där jag står i diket. Men endel påstår att artister och publik ser en. Det vägrar jag tro på! Jag finns inte. Ändå hamnar jag på bild lite överallt… hm… :oD
Här är bilden, inte perfekt, men så ni förstår vad jag menar. Efter följer min favoritbild. Jag undrar när dagen kommer när man publicerar bilderna från en spelning och känner ”fan, va bra det gick idag. Allt gick precis som jag ville.” Undrar om det är då som det blir tråkigt. När man känner att man inte kan förbättra sig längre. Jag känner personligen att jag har väldigt lång väg att gå tills jag är nöjd med mina bilder. Tur att det är en jäkligt rolig väg.
Alltså LED är en väldigt bra utveckling i belysnings historien, de är energisnåla och därmed lite mer miljövänliga (tror jag). Att ha dem hemma har börjat fungera mer och mer, tillverkarna kommer med bättre och bättre versioner och nu finns det även varmvita, inte bara kallvita lampor. Så det är ju bra. Men som scenbelysning borde de inte existera. De tillför inget ljus utan färgar det mest, så för fotograferna är det katastrof. Det ska vara såna lampor man blir varm och svettig av, som värmer upp hela lokalen.
Skräckexemplet kommer från Danko Jones konserten häromdagen. Hälften av bilderna har ett ljusfenomen som jag bara kan komma på att det är ett resultat av LED lamporna. Vilket gör att man redan där har halverat antalet bilder man kan välja från. Som tur var inte den aktuella lampan tänd hela tiden.
Problemet är ju även att ljuset när det ser ut som nedan förefaller det neutralt för ögat och man ser inte det fantastiska fenomenet förrän man tittar i kameran. Å varje sekund man tittar i kameran är ju en sekund man inte tittar på scenen. Ett tag fick jag den där paniken man känner när man tror att kameran har pajjat. Men dagen efter när jag fotade dagtid i dagsljus så var det inga problem alls. Det är alltså helt härrört till just Danko Jones den här kvällen, inte heller förbanden fick dessa fina effekter, för då användes inte LED lamporna.
Om någon har ett tips på hur man kan komma undan detta så mottages det tacksamt.
Det var typ tredje gången jag plåtade Danko Jones och det är ju alltid lika roligt. Förutom att denna gång hade de med sig massa LED belysning, jag får skriva ett separat inlägg om det för jag vill inte blanda ihop dom ”bra” bilderna med exempelbilderna… mutter och morr. Men det var en riktigt bra konsert och det enda lite tråkiga med konserten var att den började lite sent på en redan sen tid. Vilket ledde till att jag inte hade möjlighet att stanna genom hela. Att Danko sedan ”skällde” på alla recensenter (lite roligt) och bad alla sluta twittra ledde till att folk tittade konstigt mig och började komma med kommentarer när jag står och antecknar i telefonen mitt i publiken. Det sätter lite sorti på stämningen men så kan det vara. Som recensent är man på något sätt älskad och hatad. Skivbolagen vill ha PR för sina artister medan artisterna inte vill stå och bli bedömda med ”kritiska” ögon utan bara ha en trevlig stund med fansen.
Det var i alla fall en fantastisk konsert med enorm energi, så klart, det är ju ändå Danko Jones. Min favoritbild från kvällen är på Tundermother dock.
Äntligen fick jag lite bloggtid över. Den 12 oktober var jag och plåtade Bullet, 77 och Screamer på Debaser Medis. Läs hela recensionen och se alla bilder på LiveNews.se. Det var jättelänge sedan jag var på Medis, har ju mest hängt på Slussen senaste året så det var roligt att vara tillbaka. Det kändes som en riktigt bra spelningen för för första gången på länge så fick jag lite bättre bilder, det fanns ju faktiskt ljus på vissa delar av scenen och ibland fick artisterna för sig att gå och ställa sig i ljuset. Jag vet, det kan låta bannalt, men man blir så glad för småsaker ibland.
Jag gillar att plåta Bullet bland annat för de har världens roligaste gitarrist, Hampus Klang heter han tydligen lyckades jag just Gooogla fram. Han är nämligen alltid glad och ser sådär fnittrigt-full-i-fan ut. Jag blir glad bara jag ser honom. Han är överst, sedan följer andra bilder jag gillade lite extra, sist bland bilderna har vi 77 från Barcelona som även de hade en fantastiskt roligt gitarrist. Alla fotografers dröm. :o) Sist följer hela galleriet. Happy reading!
Eller något sådant borde man kalla den här bilden.
Jag har gjort ett litet fotoprojekt det senaste året som egentligen skulle mynna ut i en film, men så såg jag en bild idag där man hade klippt ihop bilderna på en solnedgång och det var ju mycket mer logiskt att göra så. I alla fall har jag fotat samma plats, (nästan) varje dag, samma tid i ett år. Denna bild innehåller dock bara fyra utvalda bilder. Många blev oskarpa och hela projektet är gjort med mobilen. Här är i alla fall resultatet. Lite roligt projekt och kul att få det avslutat med ett resultat efter så lång tid.
Det har varit en fantastisk hårdrockig kväll ikväll! Kunskapskanalen har haft den fantastiskt goda smaken att köra ”hårdrockens historia”, alla avsnitten i sträck med instick om den svenska delen emellanåt. Jag har missat några avsnitt men funderar på att köpa serien på dvd, bara för att. Saknar framförallt de tidigare åren.
Jag har blivit fantastiskt stolt över att jag har fotat flera av banden man har pratat om under kvällen. Tillexmepl: Alice in chains, Nickelback, Slash, Opeth, Pearl Jam, Mark Tremonti fron Creed, Arch Enemy, Billy Idol, In Flames, Deftones, Disturbed, Slipknot, UDO och några jag säkert har missat. Några som jag har sett men inte fotat är Nirvana, Pantera, TAD, Faith No More av dem jag kommer ihåg. Det känns stort och ärorikt på något sätt, som att man varit med och sett en liten del historia, från första/andra parkett.
Men jag inser också att det är verkligen endel röster jag sakar. Röster från fantastiskt talangfulla personer som alla tre har fallit offer för droger inser jag nu. Framförallt tänker jag på Kurt Cobain (Nirvana), Lane Stanley (Alice in Chains) och Quorthon (Bathory). Tre fantastiska och väldigt olika röster. Kurt har ni hört, inte alla har hört Lane och få av er har förmodligen hört Quorthon (Bathory 1983-2004) som faktiskt var från Vällingby har jag lärt mig idag.
Här är en klassisk Alice låt som tilltalade mig som bassist väldigt mycket när det begav sig, men Lanes röst är verkligen fantastisk och unik även i denna låt. Jag har inte hört någon som liknar den varken före eller efter. Unik. Saknad.
Jag lyssnade mycket på Bathory som ung, kanske är det inte sångrösten man saknar, utan den musikaliska genialiteten. Jag målade förresten det här omslaget från ”Twilight of the Gods” på fönstret i mitt flickrum. Jag gillade mer den delen av Bathorys musik som tydligen kom att kallas viking-metal. En av de stora sakerna kring Bathory var att mystiken var enorm, man visste inte hur de såg ut och man visste inget om dem. Det enda man visste var den här mystiska mannen ”Quorthon” stod bakom och de spelade aldrig live. Jag hörde idag att en av anledningarna till att de aldrig spelade live var att det var egentligen bara en kille i bandet, just Quorthon. Hur man än beter sig är det lite komplicerat att få till något som låter likt den musiken han producerade med enorma arrangemang och effekter som bara en person på scenen. Sorgligt nog gick Quorthon (Thomas Börje Forsberg) bort 2004 under liknande omständigheter som Kurt och Lane: drogrelaterat. Jag har dock även hört allt från hjärtfel till cancer. Myterna fortsätter även om en hel del numer är avdramatiserat som att man kan hitta bilder på honom på internet. Något jag tycker är lite tråkigt med informationsflödet idag. Dimman skingras lite väl mycket. Dimman och mystiken runt musiken kommer dock aldrig skingras.
Jag har funderat på det här inlägget/listan sedan jag började fota konserter men aldrig riktigt vågat. Jag är rädd att jag ska ha en lista som är exakt och sen strävar jag inte efter något annat eller känna mig klar om jag prickar av allt på listan. På listan hamnar ju dessutom mest gammal skåpmat och jag vill ju vara öppen för nya artister att sätta högt på listan.
Det som hände i veckan som gjorde att jag började fundera på den igen var att biljetterna till Pink… förlåt P!nk släpptes. Sen drömde jag att jag missade en Bon Jovi konsert och kom lagom till en Metallica konsert istället. Mardröm med andra ord…. Hua.
Vissa har jag fotat tidigare, men de kommer alltid stå på listan. I ingen annan inbördes ordning än att jag kom på dem i den här ordningen så har vi listan här:
Pink
Bon Jovi
Foo Fighters (alltid)
Biffy Clyro (alltid)
Teitur (alltid)
No Doubt
Creed (riktiga med Scott Stapp)
Megadeth
Heroes del Silencio (ser dystert ut, har splittrats för många, många år sedan)
–
–
–
–
–
–
–
–
–
Jag lämnar några tomma för dem jag inte kom ihåg för tillfället eller inte har hört talas om än.
