Förbandet hette Trailer Trash Tracys. Lite experimentellt och nyskapande kanske? Jag förstår inte riktigt. Men jag gillar ju inte jazz heller för jag fattar inte. Det säger kanske mer om mig än musiken. Jag kanske utveckas i kapp med dem senare. Men just ikväll var nog inte Trailer Trash Tracys storhetstid för mig i alla fall. Men liknade inte basisten Kurt Cobain lite?

The Vaccines var däremot fantastiska. Högljutt, skränigt och rock n roll. Det tog mindre än en låt sen var publiken på topp och allsången var ett faktum. Publiken överröstade sångaren emellanåt. En fantastisk publik interaktion och de fick verkligen med sig alla. Jag stod absolut längst fram men blev inte mosad. De främsta raderna var tjejer och de är ju ofta lite trevligare. Längre bak var det väldigt hoppigt dock. Men skit i allt det här, här är det viktiga: bilderna.

Alla bilderna finns i
Galleri: The Vaccines på Debaser Medis

The Vaccines finns att köpa på Festivalphoto

Trailer Trash Tracys finns också att köpa på Festivalphoto

Igår kväll spelade 100 Monkeys på Klubben i Stockholm. Det var 220 sålda biljetter och några fler sålda i dörren. Så 230-240 pers där. Publiken bestod av typ tio killar resten tjejer, i en ganska varierande ålder faktiskt. Frågan jag ställer mig är: Hur många är här för att en av Twilight stjärnorna är med i bandet? Helt omöjligt att avgöra utan enkät i dörren med tillhörande sanningsserum. Men jag vet att det finns en trogen skara fans.

Till skillnad från de stora amerikanska banden så var det inga fotorestriktioner alls. Tre låtar i diket sedan fortsätt fota hela konserten om du vill. Det stod till och med i ackrediteringsmailet att blixt är ok(!). Ibland ber man lite efter att någon i publiken ska trycka av en blixt för att det är kolsvart i lokalen och det har räddat mig ett par gånger. Men igår var det bra ljus så väldigt många bilder åkte i soporna för att jag fått andras blixt i dem.

Men levererar bandet? Dom är ju fantastiskt roliga på scenen, bjuder på sig själva, showar. Det märks att dom tycker det här är roligt. Så det är väldigt roligt att titta på och fota. Fart och fläkt! Här någonstans ber jag alla trogna fans att sluta läsa, för jag vill inte regna på deras parad. Klicka istället er vidare direkt till Galleri: 100 Monkeys på Klubben för massor av bilder på dessa snyggingar.

Men musikaliskt… Istället för att hela tiden köra ”hela havet stormar” och byta instrument skulle det kanske vara lämpligt om man fokuserade på ett och lärde sig det ordentligt. Om alla fem spelade ett instrument bra och höll sig till det skulle man kanske lyckas utveckla ett unikt sound. Nu är det mer fyra killar å en herre som vill ha kul och jag kan tänka mig att jargongen är lite ”jag vill också spela gitarr/annat instrument”. Inget fel i det! Men man borde göra det i replokalen, inte på scenen och ta 350 spänn i inträde. Det låter lite kommunal musikskola över det. Missuppfatta mig rätt; jag ÄLSKAR kommunala musikskolor och har själv spelat i ett sånt band. (Magic Mondays hette vi, vi hade en spelning i aulan och säkert 20 pers i publiken, jag spelade bas och var ca 15 år). Men man spelar raka ackord för man har ofta precis lärt sig sitt instrument, ingen inlevelse, ingen feeling och ingen karaktär. Den äldre herren hade dock lite feeling på slagverk/kongas. Men vissa instrument ska man låta bli helt på scenen om man inte är riktigt, riktigt duktig. Tillexempel trumpet….

Förbandet Cara var lugn och mycket fin musik. Hon hade en väldigt vacker röst och jag skulle kunna lyssna på detta när jag har svårt att sova. Kolla upp henne!

Här är lite bilder:

Se alla bilder i Galleri: 100 Monkeys på Klubben

Alla bilder på Cara på Festivalphoto.

Alla bilder på 100 Monkeyes på Festivalphoto.

Här kan man verkligen säga att musiken blev fysisk. Den skakade mina byxor, mitt bröstben och varenda cell i min kropp.

Atari Teenage Riot är ett ”Digital Hardcore” band som startade i Tyskland i början av 90-talet. De är ganska politiska (anti fascistiska och anti rasistiska) och har tydligen blivit anklagade för att starta upplopp, ha väldigt våldsamma spelningar och lite annat smått och gott. Men det var inte så illa som jag trodde och efter någon låt gick jag bara några meter bak och stod där ganska bekvämt.

Men det är ju inte riktigt min kopp the, musikaliskt sett. Men jag är ganska stolt över att jag hörde skillnad när ljudsystemet faktiskt pajjade. Det låter ju lite små-trasigt mest hela tiden. Det må vara utanför min box, men jag kan se musiken från min lilla låda, den är inte bortom horisonten och jag förstår att andra kan gilla detta.

Jag körde lite från höften, för jag kände att jag behövde ha koll runt omkring mig med. Så för första gången kunde jag deleta nästan hälften av bilderna redan i kameran, jag gör ju sällan det annars. Men jag kunde ta bort nästan 250 bilder som var svarta med bara lamporna från förstärkarna synliga. Alltså två röda prickar.  Aja, på de få minuter jag stod längst fram så lyckades jag få lite bilder i alla fall. Mest på tjejen (Nic Endo). En av tre medlemmar.

Se alla bilder här:

Galleri: Atari Teenage Riot på Debaser Slussen

Tille från Festivalphoto var där med.

Före: Alltså… Jag vänjer mig ju aldrig. ”Hihi, jag får gå in bakvägen på Globen” fnitter! Hihi! Man växer ju aldrig upp. Det är därför jag ska plåta Roxette idag. Lyssnade massor på dem som liten innan jag upptäckte hårdrocken på riktigt. Så jag är i dubbel mening som ett litet barn idag. Å jag hoppas på massa mer drag idag än igår. Förväntningarna är på topp. Å jag har fått låna leksaker med! En 5D Mark 2 med ett 17-40. Gluggen är inte optimal för Globen kanske men kul att leka/testa! :-)

Efter: Amen fy fan va bra dom var. Åh!!! Det var verkligen drag! Men vilken energi! Även om rörelseenergin inte var enorm från alla hela tiden så strålade alla som var på scenen hela tiden. Å jag kunde texten till alla tre låtarna jag fick höra. Var nära att gå till biljetttkassan när jag kom ut å kolla om det fanns några biljetter kvar. Men i verkligheten är det inte genomförbart. (jobba som vanligt imorgon och lite sliten efter gårdagens typ tre-fyra timmars sömn.) Någonstans måste man dra gränsen. Även om jag redan nu ångrar att det var tvungen att vara här, jag ville verkligen fortsätta den här kvällen. Men klockan ringer 06:20 imorgon med å jag måste leverera bilder ikväll. Jag är fantastiskt glad att jag fick den här möjligheten, även om det var kort, bara tre låtar, ibland (ok ganska ofta) känner man sig verkligen privilegierad att få göra det här.

Å 5Dn (med min 24-70, inte 17-40, den var för vid för Globen kom jag fram till i samråd med en annan fotograf) funka asbra. Autofokusen kändes som blixten. (inte den man sätter på kameran, utan den som kommer från molnen när hög och lågtryck krockar) Det känns som att alla bilder blev skarpa, men det tror jag inte. :-) (red. anm: nej, de var verkligen inte skapa allihop, faktiskt nästan värre än vanligt, det kommer bli analys och uppföljning på den) enda nackdelen är tyngden (med batterigrepp) och när jag höll ner avtryckaren så rasslade det inte med antal bilder som jag är van med att det gör med 7Dn. Har inte kollat vad den var inställd på för sekvenstagning iofs.

Nåja, jag är väldigt avundsjuk på dem som hade biljett och tid att stanna. Roxette var fantastiska.

Alla bilderna finns i Galleri: Roxette på Globen

De finns även att köpa på Festivalphoto.

Idag var jag och fotade Smashing Pumpkins för Lottas Rockfotoblogg! Absolut första gången som själva bloggen fick ack utan att köpa inbytes biljett! Fantastiskt roligt! Mindre roligt var att flera andra organisationer inte fick komma, varför vet jag inte riktigt.

Det stora samtalsämnet var för kvällen var dock Rihanna som ställde in på grund av sjukdom. Fantastiskt tråkigt men fansen såg ut att ta det lungt på väg ut. Inte som på Metallica/Biffy Clyro i Indien där dom totaltrashade scenen. :o(

Nåväl, det var riktigt jäkla skitsvår-fotat. Väldigt lite frontljus, men mycket motljus och sidoljus, å ett stiligt allmänljus som var violett. :o( Inte braigt. Så det blev endel svartvitt idag.

Själva konserten var… ja, jag ska vara ärlig: energilös, likgiltig och ganska seg. Vi stannade inte hela konserten även om vi fick (till skillnad från den vanliga regeln ”3 låtar i diket, sen ukörd” så var det hela konserten, fota så mycket ni vill men från publiken) Under hela tiden vi var där (en timme med konserttid) så var det inte en enda låt jag kände igen, jättetråkigt. Jag har visserligen lyssnat på mest en skiva, men det är deras mest kända skiva så man tycker ju att dom kan ha publikfriat lite i början av konserten med. Men jag saknade energin som jag hade förväntat mig. Det var lite släpigt, även om det var mycket musik på kort tid så kändes det lojt. Endel hade satt sig ner på golvet och längst fram var det en tapper skara på två personer som hoppade och studsade lite grann. Resten hade nog, precis som jag, hoppat klart någon gång i början på nittitalet. Jag funderar lite över min egen ålder när jag ser den här konserten. Är jag verkligen så här gammal? Att mina tonårsidoler som var aningen äldre än mig börjar nästan närma sig gubbstatus?

Här är i alla fall lite bilder!

Å fler finns här: Galleri: Smashing Pumpkins på Annexet

Även Festivalphotos Christer Tille var på plats.