Jag är är på framsidan! Å imorron blire Fotografiska igen

Jag har blivit publicerad i en tidning på riktigt för första gången! Inte illa, så är det heeeeela framsidan med!

Bilden är ett julkort jag fotade för måååånga år sedan.

Hur jag kom med i tidningen? Finns jag i en bildbank eller något? Nä, det är min världens bästa Malin som gör hela tidningen. It’s not what you know, it’s who you know!

Den andra halvan av tidningen är himla snygg den med, den har Malin fotat framsidan till. Visst har hon gjort en jättefin tidning?! Det är en sån man vänder på så det är två delar kan man säga, den andra är alltid upp å ner.

Fotografiska i morgon

Det var länge sen jag var på Fotografiska nu, har inte sett den nuvarande uställningen Fashion. Känns som att det är lite en skyldighet att gå å se det, när man har så abbans nära. Ska passa på och kolla om våra bilder hänger lite bättre till än de gjorde i somras. (se till vänster) och om dom hänger kvar om de kan vara så att dom har anpassat bilderna så att de beskär av huvudena av personerna. Det vore ju trevligt.
Men man får ju vara glad att kunna säga att man har hängt på fotografiska! Även om det var elevutställningen! :o) Här är blogginlägget från i somras på ämnet. Kort men koncist. :o)

Jag är själv ganska stolt över dom här bilderna (obs! ironi) Rent fotografiskt är det ju värsta drömmen! Jag syns i reflektionerna, på den övre är det jag som står i trappan och håller i kameran och på den undre, den med alla tanterna som är på väg upp för trappan, är det jag som står till höger, i svart t-shirt. Eller vänta, det var ju meningen! Så klart det var meningen! Jag har med mig själv, mina bilder och alla F:en i loggan. Precis… så är det… Å gulsticket och det faktum att de är utfrätta är också konstnärlig frihet… *host*. Nedan har du bilden på bilden och bilden i original. Alla de utvalda bilderna från Peace & Love hittar du i detta galleri.

Vad jag ser fram emot i morgon på Fotografiska? Jag hoppas på en massa inspiration och att titta på lite roliga bilder. Jag är lika snäv i mitt fotande som jag är i min musiksmak och behöver som bekant verkligen bredda båda. Det finns både fördelar och nackdelar med att hitta sin inriktning och passion. Fördelen är energin, känslan och den enorma passionen man känner när man får göra det man verkligen älskar. Nackdelen kan vara att man snöar in och missar allt annat runtomkring.

Jag ska eventuellt försöka mig på att fota ett nytt julkort i helgen. Det har ju lönat sig en gång nu i alla fall! Jag har köpt lite glitter och har lite planer. Men vi får se hur det går. För att det ska gå vägen behövs det två saker; inspiration och motivation. Just nu har jag varken eller. Men jag hoppas att många timmar sömn och lite mer intravinös musik kan råda bot på det.

Jag ser även fram emot att jag kanske ska köpa mig en liten julklapp på Fotografiska om jag hittar någon. Någon liten inspirations bok eller så. Nog för att jag har ”fått” kameran, men det var ju inte en julklapp från mig… eller försöker jag bara att rationalisera att jag skämmer bort mig själv?

Om det är det som ger mig lite julkänsla så fan tänker jag köpa halva butiken i morgon. God Jul till mig! ska nog slå in det med om jag hittar något.

Hemma hos Drylight

I tisdags fick jag äran att bli inbjuden i det allra heligaste! Jag har varit med när Drylight (tidigare Milou) har repat. Replokalen ligger i en korridor någonstans långt under ett hus på Hornsgatan.

Drylight håller på att spela in en ny skiva, en full-längdare. (Tidigare låtar kan ni lyssna på här) Jag var en av de första som får höra materialet, så jag är oerhört stolt! Jag kan meddela att det låter fortfarande som Drylight men de har naturligtvis utvecklats endel.

Att fota i replokal var naturligtvis en utmaning. Jag valde att använda befintligt ljus trots att detta bestod av en glödlampa och lite julgransslingor. Testade några bilder med blixt men det bliiir ju så jävla fult. Så jag la ner det ganska snabbt. Dessutom verkade det distrahera bandet väldigt mycket.

Det resulterade naturligtvis att bilderna blev lite mörka och (ISO) gryniga, men det kände jag att det inte gjorde något i det här sammanhanget. Det är ju replokal, det är lite stökigt, lite skitigt och grovyxigt.

Vi körde även lite spontana bandbilder, men jag känner att man ska nog tänka igenom det där lite mer och göra det lite seriöst om det ska bli riktigt bra. Å med ett tema/riktig tanke bakom. Med andra ord; we’ll be back med det hoppas jag! :o)

Jag hoppas även att få fota Drylight mer på scenen när de har släppt skivan. Det är svårt att få till det där riktiga draget när man har en kvadrat att röra sig på och svingar man gitarren slår man ner något, och det är förmodligen dyrt och tillhör någon annan. Så We’ll be back med det också hoppas jag! :o)

Här är hela galleriet!

Några av mina favoriter:

Tankar om Released Live and Unsigned

Ojoj, vilken kväll! Det var verkligen fullt ös hela kvällen.

Det började med att jag och Sandra inte stod på listan så vi höll på att inte komma in. Tillslut kom vi in ändå och fick massa skit av en av vakterna som var uppkäftig. Riktigt otrevliga människa på Göta Källare. Tillslut lyckades vi leta rätt på en arrangör och reda ut vad som var upp och ner. Då fick vi ett mycket trevligt bemötande och Backstage Pass.

Kvällen inleddes med Rock N Roll Allstars, då var det fortfarande ganska lungt, folk hade inte fått tillräckligt med Jäger innanför västen. (en av kvällens huvudsponsorer om inte det framgår smärtsamt uppenbart av bilderna)

Först ut var Seventribe som drog igång med ett ös utan like. Fantastiskt. Fullständigt kaos och en mardröm att försöka fota. Det fanns inget dike och publiken var väldigt motiverad till att stå längst fram och i största allmänhet leva rock-n-roll-rövare. Adrenalinet från scenen spridde sig snabbt till publiken. Eller var det tvärt om? Hur som helst: detta band vill jag väldigt gärna fota igen och med ett dike!

Sen kom Trashqueen, ett sleeze rockband från Skåne. De var riktigt bra och det var ingen lögn att det luktade hårspray! :o)

Sen kom Days of Jupiter, mitt rent musikalsikt favoritband för kvällen. Jag röstade på dem på nätet. Men det hjälpte tydligen inte. Ett gäng rockiga karlar från norrland.

Sist ut var Lucy Seven som var juryns wildcard. Även de ett riktigt bra band och med en sångare som inte skräder orden. Den fantastiska Bulls eyen som är målad på magen ger ett självklart blickfång.

Alla fyra banden var verkligen skitbra, jag blir så glad att det finns så många bra band i Sverige! Synd att inte fler av dem har skivkontrakt, men kom igen, idag: behöver man verkligen skivkontrakt? Alla kan lägga upp sina grejer på you tube, fejjan, myspace och Spotify. Jag hade hört väldigt många av Seventribes låtar när jag kom dit idag, bara för att de hade mycket material uppe som man kunde lyssna på. Det bandet är för övrigt väldigt bra på marknadsföring och varumärkesbyggning. Jag tror absolut att det är en del i framgången.

Alla fyra banden var även mycket trevliga att prata med. Jag har gjort intervjuer tidigare, men bara med stora sjukt rutinerade band som bara vill därifrån.

Jag hade trott att jag skulle få göra intervjuerna med banden innan de gick på, men det visade sig att jag fick dem direkt de gick av. Det kräver helt andra frågor och jag känner spontant att jag hade kunnat ställa andra frågor än jag gjorde. Jag spelade inte in intervjuerna utan körde på anteckningar istället. Ett misstag, men det fungerade okej.

Jag fick även göra en vinnar intervjun med Seventribe. Den spelade jag in, men jag fick göra den helt på ”gehör” eftersom jag inte var förberedd på det. Men det gick bra för det var en fantastisk energi i de killarna när de hade vunnit. Man stod i garaget och gjorde intervjuer med pressen men allt som oftast var det någon som gjorde ett utfall (Mike Thaison) och började springa på väggarna. Så mycket energi och adrenalin att det verkade vara svårt att tygla. De var naturligtvis sjukt glada och jag fick både massa hjärtliga kramar och blev bjuden att dricka Jäger ur vinnar pokalen. Detta tackade jag dock nej till av någon sjukt korkad anledning.

Det här bandet kommer gå långt. Hoppas jag, för jag vill att så många som möjligt ska få möjlighet att se dem på scenen, det är verkligen en upplevelse. Ett gäng underbara killar med mycket att ge. Jag hoppas jag får möjlighet att se dem igen, om inte annat så kanske på Sweden Rock.

Men det var fyra mycket bra band. Alla hade varit värdiga vinnare och jag hoppas verkligen att alla av dem får möjlighet att gå vidare på något sätt, för jag vill höra mer av alla fyra.

Nu ska jag gå å duscha och kanske sova lite. Men inte samtidigt. Eller vänta… tidseffektivisering? Värt att fundera på…

Inför Drylight i replokalen och att växa utanför boxen

Jag har fått ett mycket spännande uppdrag på tisdag! Jag ska fota mitt favvoband Drylight (tidigare Milou) i replokalen. De håller på och spelar in en skiva och repar lite nytt material! Här är några väldigt gamla bilder känns det som. En av mina absolut första konserter jag fotade.

Det är alltid fullt ös när Drylight spelar.

Det var Drylight som ledde mig in på denna bana från början. Det var på en Drylight spelning där jag tagit med kameran som jag fick en sån insikt, en ”defining moment” som dr Phil skulle ha sagt: Jag stod där med ett fantastiskt verktyg i handen men hade ingen aning om vad jag skulle göra med det för att få det resultat jag var ute efter. Jag kom till insikten att jag måste jag lära mig min kamera ordentligt. Det var min första spark i rumpan i den här riktningen. Det var nästan två och ett halvt år sen nu, om jag inte räknar helt galet.

Jag har fotat Drylight vid ett flertal tillfällen sedan dess, jag tror att det är tre totalt. Det ska bli roligt att se och fota dem i replokalen och få tjuvlyssna lite på det nya materialet!

Lyssna på Drylight tidigare Milou på Spotify eller deras MySpace. Än så länge deras gamla material. Jag har inget datum för när det nya släpps, jag ska snoka lite på tisdag. Det enda jag vet är att det är bra! Det tvivlar jag inte en sekund på.

Att växa utanför boxen:

Jag har fotar ju mest rock, detta för att jag om får välja fritt vad jag ska fota så blir det ju naturligtvis den musik som ligger en närmast hjärtat. Men jag känner att jag måste utanför boxen, både för att få lite andra typer av bilder och för att få lite nya intryck av musik. Missförstå mig rätt. Jag har inte tröttnat på min rock, den kommer alltid ligga närmast i mitt hjärta och själ, men jag känner att jag, för att upprätthålla någon typ av proffesionalism, måste vidga mina vyer. Så jag har anmält mig (blev reserv) på Sade och Rihanna. Rihanna är så långt utanför boxen att det är inne i någon annan box, jag känner mig förvirrad och lite som att jag trippar runt på tå i fiendens land. Lite som en AIKare i Hammarbyklacken. (ursäkta sportjämförelsen, det blir min första och sista) Men jag misstänker att båda dessa två vackra kvinnor kommer att ha stora produktioner bakom sig, de spelar på Globen och jag misstänker att det kan bli ganska så ljust och bäddat för häftiga bilder. Det ska även bli spännande att fota lite vackra kvinnor. Jag har mest män i min portfolio.

MEN, en reservation är ju att jag är reserv på båda dessa konserter. Så vi får väl se om det blir av. Misstänker att förste fotografen på dessa konserter är ganska motiverad till att fota dem. Men man kan ju hålla tummarna och försöka förbereda sig!

Abstinens

Nu är det jättelångt kvar till nästa gång jag ska fota. Näst lördag, en å en halv vecka. Känns jättelångt bort. Sen får jag inte fota några konserter (vad jag vet nu) förrän i januari och då är det bara en. Mars börjar se lite bättre ut. Men jag får abstinens direkt. Har inte fotat på två dagar, lade upp bilderna igår. Hade fått abstinens redan igår. Hur jag märker att jag har abstinens?

När man börjar sakna dom äckliga sakerna så vet man att det är allvarligt. Står på centralen och väntar på tunnelbanan och någon har spillt ut massa öl för några timmar sedan. Så bara lukten av gammal avslagen, utspilld öl sätter igång tankarna. Saknade känslan när skorna fastnar i golvet och gör det där ”ratch”-ljudet när man går. Att sparka runt massa mer eller mindre tomma plastmuggar. Lukten av 1500 människor som stått och väntat alldeles för länge i en lokal med undermålig ventilation. Luften är tjock, syrefattig och alla är lite svettiga. Ljudvolymen även innan bandet börjar gör att det är svårt att föra en vettig konversation, man är ensam med sina tankar tillsammans med 1500 andra. De otåliga förväntningarna när det känns som att bandet aldrig ska gå på, man är rastlös, trött på att vänta och har redan ont i fötterna. Men man vet att snart går världens bästa band på som man väntat på i månader. Snart får man höra den musiken live som man gått och lyssnat på så länge i risiga hörlurar och inte kan få nog av. Musik som ofta tagit en genom svårigheter och glädjeämnen. Kommer dom spela favoritlåten? Fötterna gör inte så ont längre.

Så slocknar ljuset.

Publiken skriker.

Trummisen räknar in.

Ljuset exploderar.

Musiken exploderar.

Publiken exploderar.

… Klart som fan man får abstinens.

Mer utrustningsfunderingar och lite musik så klart. (Deftones mfl)

Idag gjorde jag slag i saken och gick och pratade med ett proffs! Det tog alla gamla griller ur huvudet… och stoppade dit nya. Såklart.

I följetongen 5D vs 7D vann 7D överlägset när det visade sig att de objektiv jag har och funderade på att köpa inte ens fungerar till 5Dn. Kommer aldrig ha råd att köpa gluggar till den så det blir 7D. Men så frågade jag hur det var med ISOn, om det var hög kvalité även vid höga tal. Visst var det så, men om jag skulle fota mycket med hög ISO, då skulle jag köpa Nikon.

Fan. Jag har länge tyckt och känt att Nikons bilder blir aningen krispigare, när man underexponerar med Nikon verkar det gå lite mer åt det blåa hållet med Canon alltid svänger åt gul/brunt. Det blåa blir mycket krispigare och jag gillar kvalitén på Nikon bilder. Men va fan. ALLT jag har är ju till Canon, även om jag skulle byta ut Tratten (Tamron 70-200/2,8) till en med Nikon fattning så har jag ju blixtar, fjärrkontroller och alla andra tillbehör till Canon. Dessutom kommer jag spara den gamla kameran (Canon 400D) och ha med båda emellanåt. Blir det lite strul med filhanteringen och såna konstigheter när man har två olika kameror? Nä, just det blir ju kanske inte ett problem, men jag kan ju tillexempel inte bara flytta blixten till den andra kameran. Å tjugofemte sidan så använder jag sällan blixten.

Canon EOS 7D:

Jag har förmodligen lättare att lära mig kameran då jag redan har en Canon. Dessvärre så flyttar dom på alla knappar så dom sitter inte på samma ställe ändå. (+2-1=1 poäng)
Jag har alla tillbehör och objektiv till detta. (Ett bra, ett halvroligt och två sopiga gluggar) (+4 p)
Den ligger bättre i handen än Nikon (2 p)
Den är aningen snyggare (0,02 p)

Totalt: 7,02 poäng

Nikon D300S

Det är en Nikon. (-1 poäng)
Jag måste köpa allt nytt (-5 p)
Den är ful. (-0,02 p)
Bildkvalitén (+4 p)
Bildkvalitén vid höga ISO (liggande 8)

Totalt: 2,02 poäng plus oändligheten.

Jag tror jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag får inse att när jag gick och vann den där kameran (Canon EOS 400D) för fyra år sedan så skrevs det mycket mer i mina stjärnor än jag kunnat ana. Jag får lita på ödet helt enkelt. Jag kan inte byta nu. Någon vacker dag när jag skriver ett sponsor avtal med Nikon (haha!) så blir jag en glad flicka. Men än så länge har dom inte ringt! :oP Å det är ju inte så att Canon är dåliga, det är ju hårfina skillnader, men det är just dom hårfina skillnaderna jag är ute efter. Men hallå: Kör Emma Svensson med Canon, då är det fan bra nog åt mig!!! Visserligen har hon 5D:an, men hon tjänar ju pengar på sitt foto med. Det gör inte jag. Än.

Stort tack igen bloggen! Du har hjälpt mig att få reda i mitt förvirrade huvud. Eller ja, du har gett mig ett ställe att reda ut alla trådar jag har fått från andra och mig själv. Nu vet jag vad jag ska ha:

CANON EOS 7D + 17-55/2.8 IS KIT (21 999:-)

Men hallå, vilket anti-klimas att det är värsta (s)kit objektiv på bilden… Rajala har lite kvar att jobba på i bildväg med andra ord.

På ett helt annat ämne: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria

I helgen blir det hooola baloo! Förutom att jag ska på fotomässan är jag bekräftad på Plan Three (lördag), Bo Kaspers (söndag), och högst troligt även intervju av Deftones (måndag) samt för hoppningsvis fotning. Konstigt att det är lättare att få bekräftelse på att man får interjvua än att man får fota. Borde det inte vara tvärt om? Lättare att ha att göra med skivbolag än arrangör kanske?

Det kommer nog bli en fantastisk spelning på måndag med tre fantastiska band: Deftones, Khoma och Coheed & Cambria. Khoma fotade jag på Peace & Love i somras, det var fantastiskt så det gör jag GÄRNA igen. Förutom att jag gillar musiken oerhört mycket så är ju sångaren fantastisk på scenen, enorm känsla och inlevelse. Jag har även hört rykten om att bandet funderar i andra banor så de kanske inte har så långt kvar. Vilket vore väldigt tråkigt. Khoma var anledningen till att jag ville gå på den här spelningen från början. Sedan började jag lyssna på Deftones och Coheed & Cambria för att kolla vad det var och det är ju fantastiskt. Tre helt olika band som på något sätt matchar. Ser mycket fram emot detta. Har börjat fundera på massa frågor till Deftones med, spontant känns det inte lika nervöst som inför Disturbed. Vet inte riktigt varför. Kanske börjar jag (ve å fasa!) vänja mig?! Eller i alla fall veta vad jag har att vänta mig. OBS! Detta är INTE att misstas för att vara rutinerad, bara så att just nu, en vecka innan, så känns det mest rätt roligt. Även om jag hade aningen panikångest på förmiddagen så har den övergått i nyfikenhet och just nu känner jag ingen ångest över detta alls. Men jag oroar mig inte för att jag inte har någon ångest, det kommer säkert. Som ett brev på posten. Kan man få ångestdämpande på posten? Jag brukar få roliga mail om mer, men oftast mindre tillåtna substanser… Dom har säkert något mot sånt med. Nä, det är nog ingen bra idé. Jobbar på att förbereda mig i stället. Å träna engelskan ordentligt. Den hårda vägen.

Veckan som varit (Taste of Chaos mm)

Vilken vecka det har varit. Jag skrev förra lördagen om att jag inte visste hur veckan skulle gå. Nu vet jag hur det gick:

Måndag…
… var en fruktansvärd dag. En sån dag när jag (som inte druckit på 15 år) tänkte på väg till jobbet: Jag behöver en drink. Väldigt lite sömn och mycket som surrade i huvudet.

Tisdagen…
… började i samma andra som måndagen, men med lite mer sömn i ryggen. Efter arbetsdagens slut så fick jag Samtalet. Min bildredaktör ringde. ”Hej, vad gör du, vill du fota Bullet for my Valentine?” jag stod ju på reserv listan. Så klart. Redan då började energin återkomma, och det snabbt. Jag fick lift med en kollega in till stan, en sån upptagen kollega som satt i telefon hela tiden så jag satt i min egna lilla värld och bara log. Jag skulle få fota! Efter mycket väntan så kom vi in i diket, vi fotade våra tre låtar och sedan ut igen. Eskorterade hela vägen ut ur byggnaden. Fine, jag skulle ju ändå få intervjua Disturbed dagen efter och kände att jag behövde förbereda mig lite mer. Med andra ord blev det lite sent på tisdag kvällen med.

Onsdagen…
… var till en början en orons dag. En osäker dag, vad skulle hända? Terroriserade LiveNation och Warner Music för att få reda på om jag skulle få fota och när och var intervjun var. Det hela satte inte igång förrän runt 18:00. Sen var det pang på! Intervjua Disturbed, springa in och fota de resterande banden. (Missade två band) Hem och redigera bilder till morgontimmarna, kom i säng runt 5:30.

Torsdagen…
… hade jag tagit ledigt. Jag vaknade vid 8:30 och skrev rent intervjun. Det gick förvånansvärt bra att skriva rent, om jag jämför med Biffy intervjun, den tog många timmar att färdigställa, fick ju sitta och tolka först. Nu var det bara att köra på något sätt. Sedan var det dags för lite vila och ett besök på Lotta-spa:et. Där efter gick jag och Malin på Stone Sour, bara för att njuta. Blev lite sent då med.

Fredagen…
… var aningen oinspirerad och sömnig med tanke på veckan. Men det som skulle göras på jobbet blev gjort. Kvällen toppades med lite After Work på TGI, jag tog Jack Daniels kycklingen. Kunde inte låta bli, det fick bli den perfekta avslutningen på en fantastiskt rockig vecka!

Lite djupa musik tankar:
Det har rent musikaliskt varit en fantastisk vecka. Måndagen var en sån dag som man hör om i många arga metall-låtar. Sen kom tisdagen med Bullet for my Valentine. Att fota Bullet for my Valentine gav mig åter något slags hopp om livet. Sedan började den riktiga behandlingen. Papa Roach var fantastiska och jag fann att jag för första gången på länge inte kunde låta bli att dansa i fotodiket, något som inte är jättebra eftersom man får så oskarpa bilder. Fick använda all min viljestyrka till att låsa knäna så jag skulle kunna få några bilder. Så går Disturbed på, det är verkligen terapi. Dom tar tag i ens mentala muskelknutar och bara mjukar upp. Thai-massage för själen. På torsdagen fortsatte HELLYEAH med behandlingen och varje puka som satte igång vibrationer i hela bröstbenet gick rakt in i själen. Fantastiskt. Efter det kom Stone Sour, då var man aningen mosig redan till att börja med. De tillförde enorma mängder energi, framförallt den akustiska versionen av Bother är som aroma-terapi för själen och rätar ut de sista skrynklorna. Sen var det det här med kärleken. En fantastisk teater-apa till frontfigur (Corey Taylor) fick en verkligen igång publiken. Han skrek, vi skrek. Man införde något som hette Wall of Dance, liknar en Wall of Death ganska mycket men med mer dans… Även om det är publikfrieri så känns det fantastiskt skönt när bandet säger saker som ”Vi har varit på turné länge och saknar våra hem och familjer, men när man möter en publik som er, då är jag hemma” Det är kärlek. Jag har fortfarande ont i halsen.

Videon till ”Bother” här.

Taste of Chaos

Detta var min första arena!!! (intervjun med Disturbed och allt om det kommer i morgon, rättelse redan nu; intervjun blev inte omklädningsrummet, blev någon gränd i ett garage istället)

Alla mina portfoliobilder finns här

Dessa bilder och fler finns att köpa på Festivalphoto.net

Detta lärde jag mig/var roligt:

Roligt att man får mess från okända människor med info jag behöver, utan att jag vet vem det är ifrån. Ännu roligare är att det inte är relevant vem det är ifrån. :o)
Arenor är skitstora produktioner och allt är mer komplicerat, tog 3 vändor innan jag fattade var jag skulle in, visade sig att det var samma ställe som jag kommit ut på. Jag var dessutom tvungen att ringa en person så man blev personligen eskorterad via ett garage av en representant från Live Nation. Inte bara säga sitt namn i dörren här inte.
70-200:an fungerade fin-fint i denna situation. På stora scenen för att alla är så himla långt bort, på lilla scenen för att jag stod så himla långt bort. (Hade blivit informerad om att det inte fanns något dike, så jag fotade på avstånd de första två banden där, sen visade det sig att det fanns ett dike och att det var bara att köra. Hmm…)
Hade varit najs med en 24-70 så jag fått mer lite mer av bakgrunden, för det var riktigt snygg scen.

Jag funderar på om jag är respektlös mot branschen ibland. Som bara kommer här valsande och tror att jag kan det här? Sen så tänker jag efter och jag har aldrig någonsin sagt att jag kan det här. Jag är valp. Å jag är stolt. Eller nä, jag är inte så himla stolt över att vara valp, men stolt över att jag vet det. Jag är nybörjare och jag lär mig fortfarande massor. Jag är förvånad och sjukt tacksam att man låter mig göra det här. Det gäller så väl Festivalphoto, Live Nation och Warner Music. Även om man ibland känner för att bara lägga ner när man ser sånt här.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra i det glappet som blir i december/januari: musik orientering! Jag kan för lite om banden och känner till alldeles för lite band. Blir till att läsa in mig på historia massa annat om musik. Insåg idag att jag har legat i musikalisk-koma i 15 år, fram till i somras. Jag har 15 år att ta igen, det är väl ett lagom extrajobb under mörkaste årstiden?

Nu ska jag sova. I morgon är det Stone Sour och skriva rent intervju som gäller. Stone Sour blir (förmodligen) bara rent nöje dock. Med biljett och kompis, som på den gamla goda tiden.

Jag har biljetter till Foo’s och Biffy!

Heeelt fantastiskt! Satt och klickade på ”uppdatera” på fyra engelska biljett försäljningsställen samtidigt idag kl 10 svensk tid(!). Kl 10.27 fick jag bokat biljetter, då via Foo’s egna hemsida. Långt innan en timme hade gått var alla biljetter slut. På vissa sidor kom det aldrig ens upp en knapp som det stod ”boka” på innan det var slutsålt. 65 000 x 2= 130 000 biljetter på mindre än en timme. Mycket var kanske förbokat, man fick förboka redan på onsdagen om man hade ett visst telefonabbonemang.

Men jag har bekräftelsen och pengarna är dragna! Fy sablar va coolt det ska bli! Å så snygg affisch, hoppas biljetterna är lika snygga. Lotta spara.

Vi fick biljetter till söndagen, lördagen hann ta slut, trots att jag satt där och tryckte konstant. Men det blir kanonbra! Semestertider så man får väl ta måndagen ledig om det är så. Jag kan ju säga till i tid… :o)

Vänta nu…
130 000 biljetter x 50 pund=6 500 000 pund
6 500 000 x 10=65 000 000 SEK. Man drog alltså in 65 millar på en timme. Sen säljer man väldigt dyr öl, dålig mat och kina-tillverkad merchendise. Det är nog i den ändan av branschen man ska ta sig in för att tjäna stor-kovan.

Nåja, ska börja kolla på vilken/vilka festivaler det blir nästa år! De har börjat släppa vilka artister som kommer. Men det blir minst två tror jag, någon i Sverige som jag hoppas få fota och så tror jag att jag ska släpa med Malin till någon i Schweich (uttalas som att man drucket alldeles för mycket). Hon vet inte om det än bara… Säg inget… sssschyyyy….

Förresten:

Jag var ju enda ackrediterade fotografen i tisdags på Alter Bridge och Slash, men andra fotade. När Slash kom ut visade det sig att alla 1400 deltagare hade kamera med sig. Kolla in Aftonbladet… Ännu sopigare bilder där! Förstår varför dom inte skrivit ut vem som var fotograf.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2010/article8062727.ab

I morgon ska jag köpa biljetter…

… till Foo Fighters/ Biffy Clyro och flera andra godis band som spelar i London i början av Juli. Det ska bli fantastiskt roligt!

Men jag har ett pinsamt problem. Biljetterna släpps engelsk tid kl 9. Är det 8 eller 10 här? På Wikipedia står det att Storbritannien har tidzon UTC och Sverige har CET som är UTC+1. Det måste ju betyda 9 där är 9+1 här. Alltså 10. Jag kollar strax efter 8 med för säkerhets skull… Wikipedia har haft fel förut.

Nu blir det God & Satan en gång till, sen dags för sängen. Jag lär ju kunna alla Biffy låtarna till konserten i alla fall.