Kategori: Övrigt

Fan jag vet inte vad jag ska säga. För ett par år sedan nosade jag mig in på k-pop scenen och började lyssna med förevändningen att jag behövde höra koreanskan för att lära mig ljuden ordentligt. Eftersom jag inte kunde genren så får man ta det bandet som man hittar först och eftersom jag precis hade sett en serie med Cha Eun Woo så blev bandet Astro mitt första äventyr in i genren. Jag ar stannat med dem sedan dess och tycker fortfarande de är fantastiska. De har två år i rad varit på mina mest lyssnade artister lista och i början av året så släppte Moonbin & Sanha (två av medlemmarna) en ep som som snurrar hela tiden i mina spellistor. Å nu har Moonbin gått bort! It breaks my heart, kan inte säga det på något annat sätt. Enligt nyhetsmedier så var det ett uppenbart självmord men utredning ska ske. Han blev bara 25 år gammal.

Så himla tragiskt! Så tragiskt att han mått så dåligt att han kände att det var den enda utvägen, man hade velat att han kunnat ta en paus från vad det nu var han kämpade med inte behöva avsluta det permanent.

Mina tankar går så klart till familj, vänner och resten av bandet. Å alla fansen. Jag, en gammal tant från andra sidan planeten tycker det är tråkigt på riktigt, hur är det då med dom största fansen? Åh, så mycket heartbreak. En helt fantastisk röst och dansare. Jag hedrar hans minne med att lyssna på musiken. Här kommer några videor:

Vintern har varit väldigt lång i år och sen blev det en vecka vår och BAM: Sommar. Under vintern har jag jobbat mycket och prioriterat annat. Jag började skriva på just det här inlägget för flera veckor sedan, sen kom livet i vägen, eller egentligen döden. Min kära pappsen gick bort den 2 maj efter en lång kamp mot lungcancer. Sånt har ju en tendens att ställa om ens prioriteringar ganska rejält så det har inte blivit så mycket konserter på sistone, energin och tiden/prioriteringen har helt enkelt inte funnits.

Vid tillfälle kommer jag bakåtdatera det jag har gjort hittills i år, men det får vänta en stund till, kanske till semestern. Om du känner att du missat nåt så ligger alla mina konserter här.

Inlägget som jag skrev för några veckor sedan:

Det var länge sedan jag skev något nu, det har helt enkelt varit en väldigt intensiv vinter och tidig vår, dels på jobbet men även en liten konstlkurs och endel annat, så här kommer några korta ord om viktiga saker (för mig) som jag borde avhandlat tidigare.

Här om dagen (26 april) var vi på Imagen Dragons, heeeeeeelt fantastiskt. Var inte speciellt pepp på vägen dit, trött och… inte speciellt pepp helt enkelt. Men dom lyckades vända mig och förutom en fantastisk scenshow med drivor av konfetti så är ju musiken och framförallt budskapet fantastiskt. Dan berättade kortfattat om sina perioder med depression och om vikten av att söka hjälp. De spelade även Forever Young dedikerat till just Avicii. De avslutade sedvanligt med Radioactive. Här är ett klipp för att få lite känsla:

Förra söndagen (22:a april) var vi på 30 sec to mars på Annexet och även det var ju fantastiskt. Det är lika delar allsång, Friskis och väckelsemöte. Som tur var var det var mest rockkonsert även senaste plattan varit lite väl electropoppig. Jag ser dock fram emot dem på Grönan i augusti! Kommer bli sååå bra!

Vi var även en sväng på Bryan Adams i Globen, det gav ett förvånansvärt orepat intryck men kul att ha sett igen i alla fall.

Tittar vi framåt se ser det inte ut att bli så mycket festivaler för mig i sommar, helt enkelt för att jag inte hittat någon med bokningar värda resan än, så jag håller mig till Foo Fighters på Ullevi och Stockholms spelningar där Gröna Lund gör en fantastisk sommar.

Något jag verkligen hoppas går i lås är att jag har lite planer på att se Biffy Clyro unplugged på Royal Albert Hall i London i september. Vi får se om det går hem, har inga biljetter än men reserverat för andra hand. Känns alltid lite tomt när man inte har en Biffy spelning inplanerad. Här är ett unplugged klipp! Självklart har jag förbokat CDn och DVDn…
​

Har jag gått igenom och uppdaterat bloggen, det var lite en nödvändighet, inte för att jag har ett absurt behov av att blogga utan för att jag har nya fina saker jag måste ha in på hårddisken och vissa saker har fått ligga kvar för att jag ska blogga om dem. Så nu har jag uppdaterat, nu kan ni scrolla till korna kommer hem. Nu är det bara listan med vilka artister jag fotat som ska uppdateras… den är inte uppdaterad på mer än ett år… det måste till någon typ av automatik här känner jag! :) Men det är en spännande teknisk utmaning!

Nu ska jag titta över mina bilder på fina kusinerna William och Jesper som jag var på höstprommis på Djurgården med igår! Ha en fortsatt fantastisk tisdag! Kram!

På tal om att jag har svårt för (obmeannade)helikoptrar i folkrika områden, så om man gör det bra så blir det ju så förbannat bra. Men jag hade velat ha hjälm, men det är klart dom flesta hade ju parapy.

Kameran är ju inlämnad, jag är lite orolig för den, hoppas den klarar sig och får komma hem till matte snart. Man kan gå in och kolla hur det går för dem i servicen, jag vet inte om jag läser fel men kameran verkar inte vara påbörjad och objektivet har fått statusen: Arbetsbeskrivning: ”Oskarp. demontering just. glapp samt injustering.”.   Jag tolkar det som att dom har börjat titta på den och bekräftelse att den är oskarp. Det känns som en bekräftelse på att det är ett mekaniskt fel, det är inte mig det är fel på som inte kan ta skarpa bilder. Men nu håller den på att åtgärdas i alla fall, det känns riktigt skönt.

På en relaterad (?) fråga så såg jag en fantastisk kortfilm i morse på bussen. Det är Disney som varit briljanta igen. Den handlar för mig om ödet och tecken. Lite ”det ödet vill ska ske, sker” jag får även en känsla av magi i den. Jag gillar den starkt med andra ord. Jag kan varmt rekommendera den.

Än en gång har Kenny fått mig att tänka efter, han är bra på sånt. I dagens lilla film pratar han om döden och därmed livet. När man ligger på dödsbädden, vad vill man då ha att se tillbaka på?

Kanske dagar som igår, fantastiskt väder ända in i september och jag (!) kan gå i t-shirt. Det händer inte ofta och jag vet inte om det någonsin har hänt i september. Men igår var en sån dag. Knäppte tillexempel den här rackarn med mobilen som illustrerar känslan så himla väl:

Man stakar också ut framtiden så himla bra när man tänker lite mer på sin dödsbädd. Vägen som jag vill välja i mitt liv blir extremt klar. Jag vet exakt. Både vad jag vill professionellt (vuxenjobbet) och vad jag vill med mitt konsertfotande. Det förstnämnda tänker jag inte gå in på här, det känns inte som varken rätt tid eller plats.

Vad gäller konsertfotandet så kommer jag idag uppfylla en dröm som var en dröm långt innan jag visste att den fanns. Ikväll så ska jag fota Soundgarden och Chris Cornell. Jag hade en sån crush på Chris när jag var 15 år att ni anar inte. Jag erkänner; bilder hängde ovanför sängen. Nu har det gått 20 år och man har en (lite) annan distans till det men likväl är det barndomshjältar.

Jag få dessutom en låt på hjärnan, som av en händelse spelar dom på Slussen imorgon. Slussen som är (högst troligen) inne på sin sista månad av existens (snyft). Så jag vill se bandet, låten OCH stället. Jag skulle ångra alla tre om jag missade det. Så imorgon blir det The Happy Hippo Family på Debaser Slussen. Textraden jag får på hjärnan är på temat jag nämnt ovan nämligen: ”only legends live forever” från låten Settle for Gold.

Hej! Jag heter Liselott och jag är beroende.

Min konsumtion har ökat lavinartat de senaste åren och jag kan inte sluta. Jag vill inte sluta. Jag döljer min konsumtion för mina vänner och ljuger mängden jag konsumerar. Jag blir på dåligt humör om jag inte får min dagliga fix, jag finner lycka, kärlek, besvikelse, ilska och beundran i mitt beroende. Mitt beroende påverkar min ekonomi enormt och jag spenderar flera tiotusentals kronor per år för att tillgodose mitt behov, som aldrig blir mättat.

Jag delar lasten med många vänner och vi eggar varandra i vår konsumtion, vi drar ner varandra i träsket, sen sitter vi där. Tillsammans. Och njuter.

Jag är blandmissbrukare, tidigare var jag mer renodlad men har nu övergått till en hejdlös konsumtion av allt jag kan komma över. Fix efter fix. Just nu är jag besatt av tillexempel Cocanium, Oblivion, Sugar, Missbehaviour och Formeldehyde.

Jag anmäler mig härmed till Anonyma Musikoholister. En sammanslutning som jag hoppas kan träffas och grotta ner sig ännu mer i träsket.

Insikten om mitt beroende kom idag på tunnelbanan(igen). Vi har lyssnat mycket på radio på jobbet, man får mycket musik den vägen, men det blir inte lika renodlat som Spotify. (Hett tips förresten: vill man hitta ny musik via radion men skiter fullständigt i pratet på tex P3 så är det ju så underbart med public service att dom helt enkelt gör spellistor med musiken, så slipper man lyssna på kanalen och bara kan lyssna på musiken. Lovley. Spellistan hittar du här, dom uppdaterar den varje vecka) Hur som helst: Det var när lyssnade på min spellista ”Lotta gillar just nu 5 – sommaren 2013” och just Cocanium av Baroness dök upp. (Jag har ingen aning om var jag hittade Baroness eller hur dom hamnade i listan) som det slog mig. Jag satt där och fånlog på tunnelbanan, jag kunde inte låta bli. Ett sånt leende som gör att man är glad för att man har öron, annars skulle huvudet gå av på mitten och hjärnan trilla ut. Ni vet. Fy fan va bra!

Jag har mycket som gör mig så glad i den spellistan, tror inte det är många andra som skulle kunna uppskatta hela den listan (men jag vet att dom finns) musiken sträcker sig från Baroness, Alice in Chains och Smash into Pieces till Bastille, The Royal Concept, Editors, Daft Punk och Eric Gadd. Ja, å inte får vi glömma The Vaccines, Tiger Lou, Victor & The Blood och Johnossie.

Ja, ni fattar.

Och på samma tema som igår, här var jag inte igår heller. Men jag tänker spendera en och en halv timme med att titta på hela konserten nu. Ska bli excellent!

Senaste videon från Biffy Clyro, bäst hittills faktiskt, om du frågar mig! En artikel antydde att det som utspelar sig i videon, med kulten runt bandet där Simon tar på sig rollen som religiös ledare, inte är så långt ifrån sanningen, med tanke på sina fanatiska fans. Jag kände mig lite träffad… :)

Idag (igår) var jag och Malin på Friends arena och såg Maiden. Jag har inte sett dem tidigare och det är ju verkligen en sån sak som finns på ”bucket listan” (saker att göra innan man dör). Så nu kan man kryssa av det: Check!

Mitt första besök på den arenan med jag är… Inte imponerad. Tom Bruce sa själv ”det blir nog ännu bättre när det är klart även utanför”.

Vi hade inte stans bästa biljetter och jag tror att banden faktiskt spelade i en annan tidszon än vi var, ljudet synkade inte med det man såg så när Sabaton försökte klappa takt så såg man en sak och hörde det en liten stund senare… Nä, kommer nog hålla mig därifrån så gott det går.

Så här stor var scenen från där jag satt, som mitt finger:

(jupp, fotat med fisheye på mobben) Mätte sen mot en penna. När jag höll den på rak arm så var scenen 2 cm stor. Å det var ingen liten scen.

Gjorde en fuling och gick och ställde mig i en gång längre fram, där var det en helt annan upplevelse, så om det blir oundvikligt och jag måste dit igen ska jag vara så jävla nära scenen det bara går. Vi satt ungefär mitt i rakan baktill.