Hade glömt att lägga upp den här med. Carola på grönan, läs mer och fler bilder på länken. 27 maj 2015
hoffmaestro på grönan
Hade glömt att lägga upp det här. Hoffmaestro på grönan, alltid skoj! 22 maj 2015 fler bilder och massa text finns på länken.
Hökartorget och David Rönnegård på Södra Teatern
Efter ett alldeles för långt uppehåll på konsertfotofronten var det dags igår igen. Hökartorget och David Rönnegård spelade på Södra Teaterns Kägelbanan. För övrigt en ny favoritlokal. Lagom stor för små spelningar, men ganska högt till tak och superfina stolpar mitt i ”dans”golvet.
Hur som helst, båda banden var fantastiska, läs hela recensionen här se alla bilderna här.
Jag köpte ju för några veckor sedan ett nytt objektiv (Lensbaby Velvet 56), jag tänkte jag skulle testa det på den här konserten om inte annat för att den har bländare på 1,6. Det var roligt men sjukt svårt, delvis pga den helt manuella fokuseringen. Det blev helt plötsligt nya saker att tänka på, och mängden Skräp ökade lavinartat. Men. När det funkar så funkar det. Roligt! Den får nog hänga med några fler gånger men den ersätter ju inte 24-70:n i första taget.
Några andra av mina favoriter och alla andra längst ner.
Daniel Rönnegård
Hökartorget:
Betydelsen av en låt
Det har inte blivit så mycket fotande under april, men maj ser bra mycket ljusare ut! Men jag fortsätter ju naturligtvis konsumera musik som en besatt. Jag sitter numer på eget kontor på dagarna så Spotify går varmt 9 timmar om dagen, så skönt att ha den typen av katalog och bara trycka ”play” Det eviga sökandet efter spellistor fortsätter för alltid dock.
Jag tänkte ta tillfället den här lördagkvällen och berätta lite om hur mycket en viss låt betytt för mig. Den långa versionen, som ekar fortfarande, efter över 20 år.
Året är 1993, MTV har sin storhetstid och spelar uteslutande musik (jag minns det som igår). På konkurrerande/kompletterande kanalen Super Channel spelades också musikvideos precis den där tiden när man kom hem från skolan. Jag hörde en låt som i mina öron var den perfekta låten. Jag klottrade ner namnet på TV-tidningen som låg på bordet och hittade den någon vecka senare när vi städade av bordet. Mamma frågade ”ska du ha den här” och pekade på anteckningen. Det stod något i stil med ”La Herida Heroes… lugn sen drag” jag river ur den och den ligger på bordet ytterligare någon tid. Men med det som enda komihåg så mindes jag låten vagt och visste att jag ville höra den igen. Det fanns inget internet så som jag minns det begav jag mig till Stockholms största skivbutik Mega som låg på/under Sergels Torg. Skivbutik i fyra våningar, dom kunde nog hitta artisten.
Skivan (”El Espíritu del Vino” av Heroes Del Silencio) beställs från Tyskland (det är reklam för att dom är förband till Bryan Adams I Leipzig bla på omslaget!) jag lyssnar på den som besatt. Den snurrar varm, jag lär mig alla texter och väljer spanska som andra språk på gymnasiet. Vid något tillfälle ska vi hitta en text att översätta till svenska, jag väljer denna låt. Min passion för spanska växer och efter studenten 1996 åker jag på språkresa (tack mamma och pappa) till Sevilla.
I Sevilla träffar jag nya vänner från hela världen och jag minns när vi går längs en gata så hör jag en Heroes låt spelas inne på en bar ”Det är mitt favoritband som spelar!” utbryter jag till mina nya vänner. (det hände inte i Sverige att man gick längs en gata och helt plötsligt hörde en Heroes låt). Mina vänner missförstod och trodde dom spelade live och ville gå in eftersom jag var så entusiastisk, men det var ”bara” på skiva. Väl hemma från Spanien är mina nya vänner spridda över världen så för att hålla kontakten skaffade jag mig min första e-mail adress, på den tiden fanns inte ens hotmail, man hade en adress hos internetleverantören som man ringde via telefonlinjen (alltså koppartråden i väggen).
I internetabonnemanget ingick även en hemsida på TRE Mb(!), så jag knackade ihop min första HTML-sida, den hade olika färger på varje sida, såväl röd, grön som blå! Tiden gick och hemsidan utvecklades (delvis för att brorsan sa att den var en styggelse och inte hade på internet att göra). Den utveckades bla med en FAQ sida med frågor som ”Vilket är ditt favoritband”, där stod det naturligtvis Heroes Del Silencio. Nu är vi vid 1999 och jag träffar en kille över internet tack vare hemsidan och att jag var ett Heroes fan, vi vältrar oss i vår ömsesidiga besatthet men det hela blev relativt kortvarigt och slutade i många lärdomar om vad jag faktiskt värdesätter i ett förhållande. Som att killen faktiskt gillar mig och inte vill ändra eller skäms för mig. Lärdomar jag fortfarande är tacksam för.
Snabbspola till 2015 och vad jag kan se med dagens perspektiv så har denna låt ekon in i mitt liv än idag. Jag har fortfarande kontakt med tre av mina vänner från Sevilla, Sarah från Kalifornien som älskar snö och är sjuksköterska, Sim från New York som jag träffade när jag var där för två år sedan och Kristina från Tyskland/England. Hon kommer över och hälsar på i slutet av maj, då ska hon bo hos mig i några dagar innan hon åker över till Gotland för en visit efter att jag rekommenderade det. Jag bodde ju på Gotland ett läsår och pluggade på Högskolan på Gotland. Jag bodde då på ett möblerat rum på ett hotell och hade med mig ytterst få saker. MP3:an var inte uppfunnen så jag fick släpa med mig skivor, men hade bara plats för ett begränsat antal. Bland skivorna som fanns med mig till Gotland fanns mitt slitna exemplar av Heroes Del Silencios ”El Espíritu del Vino”.
Bandet splittrades för många år sedan, jag hann aldrig se dem live även om de spelade på Gino i Stockholm när det begav sig, jag kunde inte få med mig någon kompis och tror inte jag hade åldern inne heller. Men musiken finns ju som tur var kvar och hoppet på en återförening.
Det här var en historia om en av låtarna som betytt mycket för mig, jag tror inte det här är slutet på historien om den här låtens inverkan på mitt liv, bara halvtidssammanfattning. Det finns oräkneliga andra exempel på låtar och band som inverkat på mitt liv, speciellt nu när man har bejakat sin musikfanatism lite mer. Så underskatta aldrig musikens inverkan på livet. Bejaka den istället, kryp in i den, gotta in dig och träffa andra från samma träsk.
Här är ”La Herida” (Såret)
Corrosion of Conformity på Klubben
Nu har det hänt igen. En kompis säger ”du borde hänga med på X!” och jag säger ”JA! Självklart, dom är ju asbra!”, jag lyssnar på det nämnda bandet och jag inser att jag blandat ihop dem med något annat. Inte alls det band jag trodde, men dom här var ju bra dom med så vi kör ändå. Åker dit, träffar min kompis, fotar, åker hem och laddar upp bilderna och… vänta, har någon redan plåtat dem? Vem? Jaha, jag. För ett år sedan. Sedär. Jag visste ju inte vilka dom var nu, varför plåtade jag dem förra året? Förmodligen samma anledning. Så för andra gången på ett år har jag plåtat Corrosion of Conformity. Ett band jag fortfarande inte lyckats greppa.
Det var dock rätt svårplåtat eftersom vår kära lokala ljustekniker, (trots att han dyrt och heligt lovade oss motsatsen) valde att inte ha något frontljus. Alls. Så man fick ta dem när de vände sig om.
Förbandet Black Temple (Blcktmpl) från Helsingborg var lite spännande. Jag kan inte förklara varför men jag tänkte Nirvana hela tiden. Kanske var det sångarens frisyr, kanske var det skrälligheten i låtarna. Jag vet inte. Men roligt att ha sett dem och tycker dom är helt okej, vill höra mer och lyssna in mig lite mer.
Royal Blood på Medis
Sedan Slussen stängde för typ två år sedan har jag känt mig milt hemlös på konsertfronten. Var är mitt nya vardagsrum? Jag har haft lite svårt att bestämma mig men senaste veckan har jag bestämt mig: Medis! Har länge haft det som ett litet favoritställe, men det är först senaste veckan som jag insett hur hemma jag känner mig där. Jag har ju tom sovit där! (somnade stående i publiken väntande på något band för typ två år sedan)
Nu till konserten; ROYAL BLOOD! Som jag har längtat. Hittade dem på P3 för något halvår sedan. Gillar att de inte har någon gitarr, utan bara trummor och distad bas, det gör det hela väldigt rytmiskt och tungt. Fantastiskt! Det här är ett av mina senaste favoritband och ett tecken på god smak är ju att de ska turnera med Foo Fighters i vår i USA. Ja, dom får gärna komma igen, jag gillade det massor. Här kan ni läsa hela inlägget.
Nelson Can från Köpenhamn var förband, de hade ungefär samma uppsättning som RB med bas, trummor och sång. Men låter helt annorlunda. Jäkligt bra, coolt och hoppas på att se dem snart igen. Å cool trummis igen.
Royal Blood var helt fantastiska, vill gärna se dem på massa festivaler i sommar.
Halestorm på Tyrol
Vet inte för vilken gång i ordningen jag plåtade Halestorm. Men det var roligt den här gången med! Läs även recensionen här. Med sig hade dom två förband, Wilson och Nothing More. Gillade båda banden men Wilson var riktigt roliga att fota.
Wilson:
Nothing More var roligt experimentella och hade en galen sångare med crazy eyes.
Sen Halestorm är ju alltid favvisarna. Jag som älskar att fota trummisar brinner ju extra för Arejay. Sån fart och trumpinnarna flyger hela tiden. Full fart. Å Lzzy är ju också rolig att fota sån energi och jävlar anamma. Längtar redan till dom kommer tillbaka igen! Å nya skivan med.
Jungle på Medis
Det här med konsertfotandet går verkligen i vågor, inte för att mitt intresse går i vågor så mycket utan för att det verkar som att konserterna går i vågor. Jag har plåtat fyra konserter (8 band) på en vecka, medan jag bara har en planerad under hela april. Får leta rätt på lite mer tror jag.
Hur som helst här om dagen (18 mars) plåtade jag Jungle och Julias Moon på Medis. Här kan du läsa inlägget med Roberts text också. Jag hade inte så bra koll på något av banden utan blev tillfrågad om jag kunde plåta. Visst kunde jag det! I efterhand fick jag veta att tydligen är Jungle ett ganska creddigt band, så jag får sätta det som en (till) liten helt omedveten fjäder i hatten! :)
Förbandet var riktigt roliga, hade inga som helst förväntningar på dem då jag inte lyssnat alls. Men med en asgrym trummis och en skönt 80-tals gung så funkade det bra.
Jungle var en mardröm att fota, bara bakljus, inget dike och fullt framför scenen så jag kom inte runt och kunde ta alla personer i bandet, eftersom de dessutom gömde sig bakom stora syntar. Men från bion funkade det lite mer. Men sånt kan livet vara! :) Roligt att ha sett och fotat dem i alla fall.
Where’s The Music? 2015
Förra helgen hade jag förmånen att få vara på Where’s the music? I Norrköping. Vi var fyra personer från LiveNews och här hittar man alla inläggen. Er helt fantastiskt initiativ med en festival i februari! Det är långt till sommaren och festivallängtet är stort. För mer om festivalen, läs hela min krönika istället.
Jag plåtade x band/artister, svårt att säga vad som var bäst men för mig är ju Hoffmaestro svårt att slå med sin energi, Hello Saferide är magisk och Frantic Sunday sånt jäkla drag. Riktig rock n roll dock jag via Thundermother och framförallt Crucified Barbara. Nya bekantskaper var bla Movits! som jag ser fram emot att se vid tillfälle när jag är på lite mer humör. Här är länkar till alla mina inlägg med bilder:
- Crucified Barbara
- Factory Brains
- Frantic Sunday
- Hello Saferide
- Hoffmaestro
- Jeremy Irons & the Ratgang Malibus
- Manfred Kidd
- Movits!
- Ninsun Poli
- Thundermother
Blev många bilder men här är några av mina favoriter, alla ligger längst ner. Ser redan fram emot denna festival nästa år!
Frantic Sunday
Thundermother
Movits!
Hoffmaestro
Hoffmaestro
Hoffmaestro
(Ja, den är suddig och jävlig, men jag gillar den, jag gillar den skarpt tillochmed, då måste det ju räknas som skarpt? :P )
Hello Saferide
Jackpott!
Var hemma hos föräldrarna då de grävt i några bortglömda gömmor och hittat ”gammalt skräp”. Efter noga genomgång slår jackpot till! Mina gamla bandtröjor från början av 90-talet!!! Som jag har letat, jag trodde de var försvunna för alltid. Speciellt glad är jag för Nirvanatröjan från konserten på Sjöhistoriska 92! Hade glömt att jag hade Bathory och Pink Floyd tröjor! Glad för dem med, å Megadeth, ett band jag inte sett live på många många år.
Hittade mycket annat roligt i den gömman med (se lägst ut till höger). Klippte i sista sekund bort t-shirten med halvnakna killen i string med texten ”ok, but Diamonds are still a Girls best friend”… Känns fel 2015, på samma sätt som tv-programmet ”tutti-frutti” (googla om du inte vet). Vi har liksom släppt det där och gått vidare i människosynen tycker jag.