Här om dagen plåtade jag Takida för sjunde gången (typ?) och på Grönan för tredje gången. Men fan va roligt det var. Kom på mig själv stå i diket med världens största leende. Det var dessutom mörkt ute igår så äntligen fick det bli lite Rikigt konsertfoto. Insåg när jag tittade tillbaka att allt jag fotat sedan i våras har varit utomhus och bara enstaka i mörker. Då på sanslöst stora festivalscener men nu fick jag äntligen komma lite närmre i mörkret. Vänta här nu… Det där lät ju fel. 😁
Det var iallafall kul att se takida igen, var länge sedan nu. Kul också att skriva en lite längre text. Det jag är minst pepp på är att det är så lite kvar av säsongen på Grönan, men ett antal konserter i alla fall, får se om det blir att jag går. Hoppas det.
Här är några bilder från kvällen, fler tillsammans med texten finns på www.livenews.se.
Jag (och alla andra) har hört så mycket Viktor Leksell under de senaste åren, äntligen fick jag se och fota honom live med. Läs hela inlägget på LiveNews.se. Här är några av mina favoritbilder från kvällen. Fler finns så klart på länken ovan.
Efter Lolla bjöd sommaren på en liten semester, jag och Christer rännde runt i Sverige: först Linköping, sedan Gränna, Ödeshög, Kristianstad, Österlen, Kalmar, Öland, Oskarshamn och sedan tillbaka till Stockholm. Min semester var ju ganska kort eftersom jag är nyanställd. Men det gick bra ändå.
Under semestern försökte jag desperat få fatt på en tatuerare som kunde göra min Biffy Clyro Puzzle tatuering, men gick bet. Däremot fanns det tider i Stockholm, så min lilla romantiska idé om att göra det ute i landet gick om intet, men däremot här hemma gick det. Hur som helst så har jag väntat många år på den, men nu sitter den där och jag är supernöjd. Den har liksom varit där länge, den har bara inte synts, men nu är den där. För alltid.
Sedan blev det en liten typ spontanare (nåja, några veckors framförhållning). Jag kunde inte hålla emot, så jag hoppade på tåget, åkte till Göteborg och gick på Ed Sheeran på Ullevi. Ibland bara måste man och jag är så glad att jag gjorde det. Både för att det var en fantstisk konsert, men också bara grejen: ”klart jag ska”. Lite som när andra unnar sig en ny handväska som är alldeles för dyr. Precis den lyxiga känslan var det. (antar jag)
Sen undrar jag det här med att blogga. Vem 17 bryr sig om min semester? Ingen utgår jag från. Jag skev bara inlägget för att få i mitt egna arkiv att jag varit på Ed på Ullevi. Å Biffy tatten. Tittar man tillbaka i min blogg så är redan de första inläggen för 11 år sedan om Biffy, så det kändes som att det behövde… ”bokföras” eller ”föras till handlingarna” så att säga. Läs nu lite vättigare saker i de andra inläggen istället.
Att vara tillbaka på Lolla var… overkligt. Man har ju väntat sedan sommaren 2019 på att det ska hända igen. Jag får festivallängt på vägen hem från festivalen, tänk om man hade vetat då att det skulle ta tre år.
Det var så kul att vara tillbaka, svettigt, släpa på utrustning, upptäcka nya band. Sjunga till gamla. Bli överraskad. Alla inläggen på LiveNews från Lolla hittar du här. Vi tar mina band i någon typ av kronologisk ordning:
Fredagen:
Andra bandet ut var Modest Mouse, de hade solen raaaakt in på scenen, som synes. De har ett par bra låtar som de spelade på slutet, men då var jag redan och letade efter mat.
Alltid kul att se Jimmy Eat World! Plåtade dem på Peace & Love för en herrans massa år sedan och sist jag såg dem var i London (Milton Keyns) tillsammans med Foo Fighters och Biffy Clyro. Inte igår måste jag säga!
Dra på trissor vad kul det var att fota Måneskin. Det har jag velat gjort sedan de vann Eurovision. Gillar deras musik massor och vilken energi genom hela settet! Såååå roligt. Igen!
Äntligen Imagine Dragons igen! Lite krångliga regler i fotodiket och långt ifrån, så jag blev sabla missnöjd med bilderna. Men ändå! Rolig anekdot var att konfettin som ni ser på sista bilden… jag stod 10 cm ifrån när dom drog av den kanonen. Jag trodde jag skulle få byta byxor! Men det var ingen fara, jag skrek och vakterna skrattade.
Lördagen:
Först ut för mig på lördagen på Lolla var Miynt.
Alltså. Benjamin Ingrosso. Vilken stjärna. Alltså det visste jag sedan tidigare. Men jag har petat in honom i ”underhållare” och multitalang tidigare. Det här var tidpunkten när han för mig gick över till ”artist” på riktigt. Han höll hela settet ut och var fantastisk (så klart!) på scenen. Ren glädje genom hela. Det var roligt att se och hoppas jag får möjlighet att fota honom igen.
The Kid LAROI! Det trodde ni inte va? Att jag skulle ge mig på att fota rappare bara så där? Och av egenintresse dessutom. Han är en sån där som jag har hört så mycket på radio att jag kan låtarna utan och innan, då kände jag att det var läge att gå å fota när jag kan så många av hans låtar. En av dem jag hört mest är ”Without You” och det var riktigt kul att höra den live, även om jag stod i diket på väg in till…
…Veronica Maggio! Självklart fantastisk! Som vanligt. Riktigt mycket folk, allsång och fantastisk publik.
Den Fantastiska Söndagen:
Söndagen började jag med Turnstile! Det var riktigt bra drag men jag personligen var nog inte riktigt varm i kläderna så där tidigt på ”morgonen”. Ser väldigt mycket fram emot att se dem igen, med sin publik på plats. It will be awsome!
Wolf Alice hade jag inte hört så mycket tidigare, men dom var helt fantastiska dom med. Ser dem mycket gärna igen!
Alltså! Idles, hur kan jag inte ha hört mer om dem tidigare?! Det måste ju vara en sån sak där man inte registrerat för nu ser jag dem överallt, kanske för att dom är på festivalturné också. Men dom var fullständigt, fullständigt, fullständigt fantastiska. Jag måste se dem igen! Söndagen levererade gång, på gång, på gång, på gång. OMFG.
Så var det dags för festivalens huvudnummer! Världens bästa Biffy Clyro! Dom var självklart helt fantastiska. Jag har inte lyckats smälta det helt, det gick alldeles för fort och jag hann inte se klart hela, för jag var tvungen att springa vidare till Pearl Jam. Men jag ser mycket fram emot att se dem snart igen på Fållan i höst. Det är en måste spelning, som förhoppningsvis är lite längre än en festivalspelning med. Åååå vill ha mer. Sa jag förresten att jag har fixat min Biffy Clyro Puzzle tatuering? Japp. Den sitter som en smäck på vänsterarmen. Har saknat den i flera år, men nu är den äntligen där.
Sist ut för mig på denna heelt fantastiska söndagen var Pearl Jam. Osäker på om jag får lägga upp bilderna här så jag länkar bara direkt till LiveNews inlägget. Det var riktigt roligt att få fota dem igen även om vissa av medlemmarna var svårfotade då festivalscenerna är så ENORMA. Men kul att se och fota dem igen och Eddie är ju verkligen en underhållare av rang. Kul att höra så väl gammalt som nytt. Många hade dock fått gå lite tidigare eftersom det var en söndag och endel jobbade dagen efter. (inte jag! Jag hade semester! Kan tänkas att jag la semestern efter hur Lolla låg i datum…)
Oh, no… Festivalen avslutades lite snörpligt dock, då jag sumpade mitt 24-70 mm objektiv, någonstans mellan Biffy och Pearl Jam försvann det. Min arbetshäst. Jag funderade hela resten av sommaren på vad jag skulle göra. Struntar jag i att köpa ny och bara köper en typ fast 50mm och rör mig själv/beskär istället för att zooma? Pungar jag ut 22 lök för en ny? Det börjar ju bli dags att köpa nytt system snart, jag suktar efter spegellöst, är det dags att uppdatera hela systemet? Nä, det är någon generation och mängder av leveransproblem bort. Så tillslut så köpte jag en ny 24-70 men gick på en Sigma istället, så ”bara” 15 lök. På försäkringen fick jag ut stora 1300 kr eftersom den gamla var många år gammal. En mycket dyr sommar blev det. Jobbigt att 15′ var det billigaste alternativet. Nu väntar jag bara på att få använda den nya gluggen också.
My Chemical Romance stod på Gröna Lunds stora scen här om sistone. Jag gillar dem skarpt, de hittar organiskt i mina spellistor på något sätt, så när jag såg att de kom till Grönan så slog jag till.
Så pass viral som det inlägget blev på Instagram har jag nog inte haft något tidigare. Det var superroligt och se att det bara rasade in hjärtan. Jag haft bilder som blivit flitigt gillade tidigare, men då är det när artisten själv har lagt bilder på sina sociala medier, nu var det från vårt konto. Närmare 750 hjärtan och jag snittar annars typ… 16? Nåja, kanske lite överdrivet men ni hajjar. Roligt och otippat!
Igår kväll stod M.I.A på Gröna Lunds stora scen. Jag fotade henne på Peace & Love för en herrans massa år sedan och mindes att det var fantastiskt roligt så jag passade på att köra Grönan igen. Färgsprakande som alltid. Se alla bilderna på LiveNews.se.
Hur många gånger har jag fotat The Hives? Jag vet inte. Men minst tre gånger på Grönan. Tröttar jag inte? Aldrig. Aldrig. Aldrig. Nu hinner jag fundera mer, kanske är jag latare? Jag blir inte chockad när Pelle springer ner i diket. Jag är inte desperat efter bilden ”för jag fick en som jag var så nöjd med förra gången”. Jag tror (hoppas?) jag tittar konstnärligare på just dem. Letar efter andra saker än det uppenbara. Om jag hittar det vet jag inte. Det får andra avgöra. På LiveNews finns alla bilderna.
Min första konsert på Grönan sedan säsongsavslutningen 2019. Det känns som det har gått en livstid sedan dess. Allt har ändrats men samtidigt ingenting. Plastbestick har blivit olagligt, matbeställning görs nu med fördel via en app och skriken från berg-och-dalbanan låter som vanligt.
Det är den första konserten för mig sedan i höstas och det är första gången som det känns som det ska. Som att det är på riktigt.
Mares är ett sånt där band som jag har följt ett tag och nu fick jag fota deras sista spelning i Stockholm eftersom dom lägger ner. Längst ner lägger jag lite bilder från en spelning i en källarlokal på söder 2016. Men igår kväll stod dom på Gröna Lunds stora scen framför 12 000 personer. Läs hela mitt inlägg på LiveNews här.
För första gången på länge fick sig lite fotolängt idag! Tror det har att göra med att detta är min första lediga (på riktigt, eftersom jag frilansa lite och sånt) på länge. Solen sken också och jag hade fått tillförlitliga rapporter om snödroppar runt hörnet. Längtet kom också eftersom jag precis fått lön (sån jävla bra uppfinning) och kände att jag kanske kunde ta mig råd att framkalla ett par rullar.
Med analogt foto finns det saker jag verkligen har saknat och saker jag inte har saknat. Uppenbarligen vinner saker jag saknat över saker jag inte saknat. Framförallt pga punkt 3.
Saker jag har saknat:
Lukten när man öppnar lådan från 50-talet, det är någon slags blandning av gammalt inrökt läder, metall, åldrad plast, kemikalier och tid.
Alla varumärken. Jag är lite sucker för varumärken ändå, konstigt vore det kanske annars med tanke på mitt yrkesval. Jag känner tom lukten av både Hasselblad och Kodak. (inte sponsrat, tyvärr)
Experimentlustan och nyfikenheten på det okontrollerbara.
Att stänga ute världen.
Saker jag inte har saknat:
De tio stegen för att byta film. Och ja, man kan göra fel.
Ljusmätare. Att först hitta den; om jag var mig själv för 2,5 år sedan, var i denna stökiga, överfyllda lägenhet hade jag lagt ljusmätaren? Den låg tydligen kvar på hallbänken, lättillgänglig. Att sedan glatt packa ner den för att sedan när man ska använda den så är den död och batteriet har geggat sönder så luckan går inte ens att öppna. Ladda ner en app istället, om den funkar eller inte får vi se när filmen kommer tillbaka… spännande!
Jag har heller inte saknat det dåliga samvetet för all plast och förbrukningsvaror inkl kemikalier som det medför.
Filmen har tydligen gått ut.
Vikten av väskan.
Frysa arslet av sig när man sitter på en permafrostad trottoar i förorten i februari. Två timmar senare är min rumpa fortfarande en isklump.
Men trots allt detta är det så vårt det. Det är roligt för alla sinnen på något vis och inget som är viktigt är enkelt. Vi får se hur min nya ljusmätarapp funkar. Den sa precis det jag hade gissat, är jag så jävla vass på att läsa ljuset eller hade jag bara tur? Jag tror det sista.
Nu är stor klumpen tillbaka i sängen, nyladdad med (gammal) film och redo för nya äventyr.
Jag vill passa på att skicka ett tack till Marisol som inspirerar med bilder från New York. Och en shout out om Snowdrop (när vi ändå är på temat) den går på Disney+ just nu, helt okej k-drama.
Vi får se om det går 2,5 år till nästa gång jag ger mig ut igen.
Så igår hände det. Den första klubbspelningen på två år. Dessutom blev det Johnossi på Debaser! Johnossi som är ett favvisband som jag bara sett på stora scener, äntligen fick jag se dem så som man ska se alla band: trångt, mörkt under en bro.
Bilder då? Jag ska inte uttråkad er med dåliga mobilbilder eller skakiga filmer, men jag har dem så klart, men inget värdigt att publicera. Mest vill man bara att telefonen ska påminna en om det i framtiden.
Det var nästan tre år sedan jag var på Debaser Strand senast och vad skönt det var att vara tillbaka igen. Man hade förträngt hur ont man får i fötterna och ryggen av det hårda betonggolvet, hur långa dom för minutrarna är innan bandet går på och hur korta timmarna är när bandet gått på. Allsången som man saknat så. Det kollektiva dansandet/hoppandet. Pärlbandet av hits som bara fortsätter komma. Alla låtarna man har bittra, ljuva och bitterljuva minnen till. Men framförallt den kollektiva känslan att vara i samma rum som andra som samtidigt har (ungefär) samma upplevelse av nutiden som en själv. Som kan samma låtar. Som ser samma sak. Som hoppar på samma ställe i låten, som sjunger lika falskt, lika högt. Lika engagerat. Att träffa folk man känner som man inte hade planerat att träffa, utan att spontant bara möta folk man känner för man är i ett sammanhang där man varit så många gånger att man känner folk.
Helt klart det var en milstolpe och en mental spik i kistan på denna pandemi. Klart vi inte är framme än, men kanske är det där ljuset i tunneln nu faktiskt utgången och inte ett skenande godståg som det varit de senaste två åren. Vi håller tummarna. Och längtar efter festivalerna i sommar.