Det är inte ofta jag gör såna här spaningar (officiella alltså) men den här månaden har jag haft lite tid över och det har ju släppts så fantastiskt mycket musik. Jag har satt ihop en spellista för min egen skull men om det är någon annan där ute som vill ha lite tips så delar jag gärna med mig.
Listan innehåller Foo Fighters (ja, den är ju så klart fantastisk.) Näst favoritlåten är dock otippat Sunday Rain där jag tror att det är Tyler (trummisen) som sjunger och inte Dave, men favoritlåten är fortfarande Run, som jag skrev om tidigare. Annars innehåller listan Imagine Dragons, Shout out Louds, Timo Räisinen, Newton Fawlkner, The Killers, Oscar Linnros och lite blandade singlar jag sprang på, bland annat Björk! 7 timmar musik, så bara lyssna och njuta. Biljetter till Imagine Dragons på Glogen är inhandlade förresten. Det ser jag fram emot, hoppas det är fler på plats den här gången.
Hur som helst, på fredag är det avslutning på sommaren med Ghost på Grönan, sen drar inomhus säsongen igång. Ser fram emot båda faktiskt! Har skrivit upp mig på alldeles för lite under hösten, får åtgärda det.
Som person är jag 99,99999% av fallen generös och glad för andras upplevelser och bedrifter. Men ibland blir man bitter. Nej, jag är inte avis på någon annans miljonvinst, nya bil eller resa, jag är skitglad för deras skull. Men 900 pers fick gå på en ”hemlig” spelning med Foo Fighters igår i Stockholm. Jag är inte en av dem. Dom är mina största idoler, men jag är inte deras största fan, uppenbarligen. På konserten fick massa branschfolk och de som hade lyssnat mest på dem på Spotify gå. Det är andra gången dom gör en sån spelning i Stockholm, jag fick inte gå förra gången heller.
Idag släpper dom ny platta Concrete and Gold. Jag började lyssna på den lite i natt men försökte sova istället. Jag fortsatte idag och kom igenom halva skivan, men jag är bitter, så för att inte förstöra plattan ännu mer tänker jag inte lyssna på skivan mer på säkert tre dagar. (ska dessutom ut i skogen över helgen) Nej, dom 0,0000000001 örena får inte Dave och hans kompisar av mig än på ett par dagar, för jag är besviken. Och helt maktlös. Istället lyssnar vi på när Simon och hans vänner sjunger att dom aldrig skulle krossa våra hjärtan.
Vi pratade om om horoskop och stjärntecken på jobbet här om veckan. Jag tror inte direkt på det. Jag har svårt att tro att när/var jag föddes påverkar min framtid, jag tror hellre att jag påverkar det. Sen har det ju inverkan på vem jag är som person; hur gammal jag är och vilka erfarenheter jag bär med mig. Men jag tror inte på att man kan se i stjärnorna/tesumpen om jag kommer vinna på lotto eller inte. Jag hörde för många år sedan om en undersökning där man tog ett gäng psykologistundenters födelseddata och satt ihop ett horoskop, snittet på hur bra man tyckte det stämde var någonstans på 4.5/5. Bara det att alla hade fått samma horoskop. Vissa finner trygghet i horoskop men jag insåg här i veckan att för mig är det exakt samma sak med låtar.
Foo Fighters släppte helt utan förvarning en låt i veckan och video som är helt fantastiska. Jag ser dem som två olika enheter. Videon slås man ju först av med sin sköna skildring av ett ålderdomshem. Sådär föreställer jag mig att jag och mina gelikar kommer ha det. Haha! Jag ser fram emot det. Hoppas Foo Fighters kommer och spelar på mitt ålderdomshem. (älskar för övrigt skylten bakom dem). Dom spelar i Helsingfors den 19 juni (en Måndag?!), tyvärr kommer dom inte till Sverige då. :( Hoppas på nästa år eller nåt istället.
De andra som slår en är låten som också den är helt fantastisk. Rent musikaliskt gillar jag den för att den har alla beståndsdelar; det tunga, det melodiska och texten. Texten slår mig an som alltid. ”In another perfect life, we run” Man kan tolka in så otroligt mycket i bara den meningen. Det är på det sättet som musik fungerar som mitt horoskop, jag hör det jag behöver höra, tolkar det jag behöver höra och säga. Samtidigt är man medveten om att det är ens egna tolkningar. Men det gör ju ändå att det känns som att musiken pratar direkt till och för mig. Som att låten är skriven För mig och jag är övertygad om att många fler känner likadant.
Jaha, jag vet inte om jag vågar räkna hur många gånger jag fotat Royal Republic, men inte så farligt, kanske var det tredje eller fjärde gången? Alltid lika roligt i alla fall. Två saker vill jag berätta om ang denna spelning:
För det första att jag fick (vad jag trodde var en ny) favoritlåt med dom under dagen när jag lyssnade in mig ordentligt. Det är deras eget coverband (dom gör alltså covers på sina egna låtar…!) och då har dom en fantastisk version av låten Addictive.
Den talar liksom till mig på något sätt, speciellt texten som kommer fram så bra i denna version. Det är humor på så många (låga) plan att jag var nära att skratta högt i det (just då) tysta kontorslandskapet på jobbet. Gillar det här med att man är beroende av någon, (i samma bemärkelse som engelskans addicted alltså), sen att kombinera det med att man känner sig som en duch. Kan identifiera mig helt enkelt.
Det andra jag vill berätta är att jag har lite av ett rekord i antal gilla på den översta bilden på Instagram! För att vara på vårt konto är det min överlägset mest gillade, den måste hamnat i något flöde någonstans. Den har nästan fler gilla än vi har följare. Glöm för övrigt inte att gilla LiveNews på Insta.
Läs hela artikeln och se alla bilderna på LiveNews.se.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi har ju sett ett flertal legender tas allt för tidigt från oss den senaste tiden men Chris Cornell, här blev det personligt. Soundgarden var ett fantastiskt viktigt band för mig när jag växte upp i mitten av nittiotalet. Jag var lite stolt för det var bland det hårdaste jag gillade På Riktigt redan tidigt. Jag har kvar Bad Motorfinger (1991) LP:n med låtar som Rusty Cage (nedan) som fick mig att inse att ”jo, jag som ung tjej kan också gilla Riktig hårdrock på Riktigt. Med själ och hjärta” på den tiden lyssnade nästan bara killar på hårdrock i mina kretsar. Några år senare när jag spelade i band så spelade vi bl.a. ”Black Hole Sun” i replokalen.
Han gjorde mycket bra och temple of the dog platta är magisk.
Det blir så himla märkligt att scrolla i sociala media när något sånt här händer, ämnet tar upp all ens tankekraft och tack vare både algoritmerna och det märkliga faktum att inte alla andra är helt lamslagna så blandas de sorgsna hyllningstalen med jordgubbar, ankor och marsvin med lång päls. Jag vill bara prata om en sak.
Det finns bara ett ämne.
En enorm och fantastisk röst har tystnat. Allt jag kommer på att säga låter löjligt.
Jag fick möjlighet att fota Soundgarden och Chris Cornell på Hovet 2013, det är därifrån bilderna i det här inlägget är tagna.
Rapporterna väller in om att det ska ha varit självmord, jag vet inte. Det jag vet är att vi måste ta varandra på allvar, våga prata med någon när ni mår dåligt och ser ni minsta signal hos någon så ta upp det med personen, titta inte bort. På samma sätt som min engelskalärare på gymnasiet tog ett allvarligt snack med mig när jag skrev i min engelska dagbok att jag gillade att skriva ”suicidal lyrics”. Nej, jag var inte självmordsbenägen, jag tyckte bara det var ett coolt ämne att skriva om, poängen är att hon tog mig åt sidan och pratade med mig, på allvar. Jag visade henne lite av min fantastiska poesi (tonårsdravel om döden) och vi släppte ämnet.
Läs om självmordstankar och vem man kan kontakta, dygnet runt, på 1177, det gäller även dig som är närstående.
Ny skiva på gång och turné. Biffy Clyro kommer till Bråvalla i sommar och vilda hästar kan inte hålla mig därifrån. Vi väntar och väntar och väntar och väntar och väntar. Tiden går som sirap, kom igen någon gång då! Medan så lyssnar man ännu mer på det gamla materialet, endel har man ju inte hört riktig lika många gånger som tillexempel skivan med b-sidor som kom 2014, ”Similarities”.
Jag tyckte jag har hört att nya skivan ska komma i början av Maj, då kan man ju föreställa sig vad mitt Spotify kommer gå varmt med. Nya skivan är tydligen mycket hårdare och råare än tidigare. Helt okej med mig. Så medan vi tänker på det så drömmer vi oss bort lite då till någon av de tidigare konserterna, tillexempel:
När dom var support till Foo Fighters på Milton Keynes Bowl 2011, här har vi ett par gröna byxor.
Stockholm Stadium på samma turné. (Klart man ska gå på flera spelningar på samma turné om man kan!) här ett par grå byxor.
Sedan har vi den senaste jag plåtade med dem Arenan i november 2013:
Å första gången jag plåtade dem, (men typ tredje gången jag såg dem, visade det sig) Peace & Love 2010:
Och inte att förglömma, min favoritspelning genom tiderna, den står sig fortfarande. Jag minns det som igår! Lite mörka bilder, men ja, det var ju Debaser Slussen 2012.
Sedan går ju tankarna även till T in the Park spelningen 2014, heeelt fantastisk men har inga bilder jag kan publicera därifrån.
Ett bra sätt att tidsbestämma från när en bild är tagen är att kolla på Simons tatueringar, dom är lite som årsringar. Senaste tillkomna sedan jag såg dem sist är fingrarna som nu är täckta. Hoppas för övrigt på en turné till hösten där Sverige ingår, har hört att dom ska ut på turné i november men har inte sett några datum än, de börjar säkert i GB men hoppas vi får vara med på ett hörn med. Min teori är att dom släpper datumet för nästa Sverigespelning dagen efter eller ett par dagar efter Bråvalla gigget…
Jag gjorde en liten sammanfattning om sommarens bilder och tankar runt det och kände att musiken behöver lite mer plats.
Min favoritlåt är den här.
Västerbrons ”död för mig”. Den är ganska hård och mörk på ett sätt med mycket igenkänning och en skopa ilska. Dom är verkligen min sommars favoritband. Här har dom lagt upp hela pattan.
Uppdatering! Glömde ju en superviktig punkt! Ett till favoritband! Den här gången från Bråvalla, engelska Marmozets. Helt fantastiska bra drag i sångerskan och hela bandet för den delen.
På tal om favoritband, Biffy Clyro har enligt rapporter spelat in nytt. Dom är klara och Simon har rakat av sig skägget. Så förhoppningen är att de släpper snart och åker ut på turné. Jag blir alltid lite deppig när jag inte har en biffy konsert planerad. Som att man håller andan, världen är lite gråare, luften lite tunnare.
Tittade för övrigt på Cobain – montage of heck… Jag vet inte. Jag tror jag är den enda som är intresserad av vad folk åstadkommer och inte deras personliga liv och skvaller? Han hade en fantastisk röst och konstnärskap som jag vill veta allt om, behöver jag veta att han försökte förlora oskulden med en förståndshandikappad flicka när han var 15? Behöver jag se när dom badar med sin dotter? Vissa saker driver en konstnär, i hans fall verkar det varit smärta, då är den relevant. Här känns det som man lagt med vissa delar för att man kan, handlar mer om att man fått tag på materialet än innehållet och storyn. Jag vill inte se när de ska klippa Francis Bean och han sitter och håller henne, hög som ett hus. Känns mer integritetskränkande än något annat. Jag har inte med det att göra. Om någon någonsin skulle göra en dokumentär om mig (ha!) hoppas jag att den handlar mer om konsten och mindre om… Hur mycket jag hånglat med min pojkvän? Nä, jag läser heller inte skvallertidningar.
Man hinner glömma så himla mycket på de här 20 åren som har gått. Mindes inte att han dog en månad efter Unplugged spelades in? Trodde du var något år efter. (kollar) skivan spelades in 18 november 1993 enligt konvolutet, Kurt dog 5 april 1994 enligt Wikipedia. Så 6 månader senare. I filmen står det direkt efter klippet från unplugged att han dog en månad efter att han kommit från Rom. Men vad gjorde dom i Rom? Filmen får inte så många pinnar.
Men detta är en av mina favoritskivor/drömkonserter. Minns att jag spelade in den från MTV när den sändes och tittade på den ofta. In utero hade kommit ut tidigare och var inte min favorit Nirvana skiva så jag blev så glad över den här, man hittar tillbaka.
Nu blev det tydligen massa Nostalgi, jag som skulle skriva om sommaren 2015. Men så kan det gå!
Det har inte blivit så mycket fotande under april, men maj ser bra mycket ljusare ut! Men jag fortsätter ju naturligtvis konsumera musik som en besatt. Jag sitter numer på eget kontor på dagarna så Spotify går varmt 9 timmar om dagen, så skönt att ha den typen av katalog och bara trycka ”play” Det eviga sökandet efter spellistor fortsätter för alltid dock.
Jag tänkte ta tillfället den här lördagkvällen och berätta lite om hur mycket en viss låt betytt för mig. Den långa versionen, som ekar fortfarande, efter över 20 år.
Året är 1993, MTV har sin storhetstid och spelar uteslutande musik (jag minns det som igår). På konkurrerande/kompletterande kanalen Super Channel spelades också musikvideos precis den där tiden när man kom hem från skolan. Jag hörde en låt som i mina öron var den perfekta låten. Jag klottrade ner namnet på TV-tidningen som låg på bordet och hittade den någon vecka senare när vi städade av bordet. Mamma frågade ”ska du ha den här” och pekade på anteckningen. Det stod något i stil med ”La Herida Heroes… lugn sen drag” jag river ur den och den ligger på bordet ytterligare någon tid. Men med det som enda komihåg så mindes jag låten vagt och visste att jag ville höra den igen. Det fanns inget internet så som jag minns det begav jag mig till Stockholms största skivbutik Mega som låg på/under Sergels Torg. Skivbutik i fyra våningar, dom kunde nog hitta artisten.
Skivan (”El Espíritu del Vino” av Heroes Del Silencio) beställs från Tyskland (det är reklam för att dom är förband till Bryan Adams I Leipzig bla på omslaget!) jag lyssnar på den som besatt. Den snurrar varm, jag lär mig alla texter och väljer spanska som andra språk på gymnasiet. Vid något tillfälle ska vi hitta en text att översätta till svenska, jag väljer denna låt. Min passion för spanska växer och efter studenten 1996 åker jag på språkresa (tack mamma och pappa) till Sevilla.
I Sevilla träffar jag nya vänner från hela världen och jag minns när vi går längs en gata så hör jag en Heroes låt spelas inne på en bar ”Det är mitt favoritband som spelar!” utbryter jag till mina nya vänner. (det hände inte i Sverige att man gick längs en gata och helt plötsligt hörde en Heroes låt). Mina vänner missförstod och trodde dom spelade live och ville gå in eftersom jag var så entusiastisk, men det var ”bara” på skiva. Väl hemma från Spanien är mina nya vänner spridda över världen så för att hålla kontakten skaffade jag mig min första e-mail adress, på den tiden fanns inte ens hotmail, man hade en adress hos internetleverantören som man ringde via telefonlinjen (alltså koppartråden i väggen).
I internetabonnemanget ingick även en hemsida på TRE Mb(!), så jag knackade ihop min första HTML-sida, den hade olika färger på varje sida, såväl röd, grön som blå! Tiden gick och hemsidan utvecklades (delvis för att brorsan sa att den var en styggelse och inte hade på internet att göra). Den utveckades bla med en FAQ sida med frågor som ”Vilket är ditt favoritband”, där stod det naturligtvis Heroes Del Silencio. Nu är vi vid 1999 och jag träffar en kille över internet tack vare hemsidan och att jag var ett Heroes fan, vi vältrar oss i vår ömsesidiga besatthet men det hela blev relativt kortvarigt och slutade i många lärdomar om vad jag faktiskt värdesätter i ett förhållande. Som att killen faktiskt gillar mig och inte vill ändra eller skäms för mig. Lärdomar jag fortfarande är tacksam för.
Snabbspola till 2015 och vad jag kan se med dagens perspektiv så har denna låt ekon in i mitt liv än idag. Jag har fortfarande kontakt med tre av mina vänner från Sevilla, Sarah från Kalifornien som älskar snö och är sjuksköterska, Sim från New York som jag träffade när jag var där för två år sedan och Kristina från Tyskland/England. Hon kommer över och hälsar på i slutet av maj, då ska hon bo hos mig i några dagar innan hon åker över till Gotland för en visit efter att jag rekommenderade det. Jag bodde ju på Gotland ett läsår och pluggade på Högskolan på Gotland. Jag bodde då på ett möblerat rum på ett hotell och hade med mig ytterst få saker. MP3:an var inte uppfunnen så jag fick släpa med mig skivor, men hade bara plats för ett begränsat antal. Bland skivorna som fanns med mig till Gotland fanns mitt slitna exemplar av Heroes Del Silencios ”El Espíritu del Vino”.
Bandet splittrades för många år sedan, jag hann aldrig se dem live även om de spelade på Gino i Stockholm när det begav sig, jag kunde inte få med mig någon kompis och tror inte jag hade åldern inne heller. Men musiken finns ju som tur var kvar och hoppet på en återförening.
Det här var en historia om en av låtarna som betytt mycket för mig, jag tror inte det här är slutet på historien om den här låtens inverkan på mitt liv, bara halvtidssammanfattning. Det finns oräkneliga andra exempel på låtar och band som inverkat på mitt liv, speciellt nu när man har bejakat sin musikfanatism lite mer. Så underskatta aldrig musikens inverkan på livet. Bejaka den istället, kryp in i den, gotta in dig och träffa andra från samma träsk.
Det känns som jag har försummat den här bloggen lite, det kan bero på att jag har börjat blogga i bara företagets namn med. Där handlar det lite mer allmänt om kreativitet, företagandet och liknande. Då hamnar det man behöver säga oftast på den bloggen.
Men musiken är ju så klart lite ett återkommande tema i mitt liv. Jag vet inte vad jag har för förväntningar på året, jag har lite förhoppningar men är ju som vanligt av den puckade åsikten så jag hoppas inte på saker förrän de har inträffat, jag tror det inte förrän jag upplever det. Jag håller tummarna för lite resor i år, vissa av dem i musikens tecken, som tex att jag har biljett till Foo Fighters i Göteborg, hoppas jag inte är lika sjuk som när jag var på Madonna på Ullevi, orkade inte klappa. Blir kul med lite foos, sen blir det förhoppningsvis en eller två turer till Norrköping. (i get around!) Lite utomlandsresor hoppas jag på med, men får se vad det blir.
Nya artister för 2015 är ju en del, fick ju så snällt en lista av Spotify för att hitta vad jag borde lyssna på under det här året, visade sig att jag lyssnat nästan uteslutande på singer songwriters förra året, så dom tipsade om mycket sånt, finstämt så klart. Hoppas på bland annat denna herre, han har dykt upp på flera ställen på sistone, så ”det börjar lukta bränt” kan man säga, hoppas han kommer hit, vore roligt. Sen är det massa roliga band som släpper nytt i år med.
Däremot så verkar mina älskade Biffy Clyro ta lite av ett sabbats år, jäkla skit. Dom håller på att spela in ny platta (yei!) så dom skulle bara göra ett par enstaka spelningar i år, ”man vill ju inte trötta ut sin publik”… nä det är klart. Jag skulle inte alls velat vara i Borrowlands i slutet av förra året. Dom gjorde tre spelningar på samma ställe tre kvällar i rad. På varje spelning spelade dom låtar från två av sina skivor. Fansen fick önska vilka. Så massor djupare i skivbacken. Men jag är inte bitter. Hoppas få se dem snart igen bara.
Det var lite småtankar, har inte planerat upp året så himla mycket, det är lite osäkert vad som händer just nu. jag frilansar ju så jag håller i plånboken så mycket jag bara kan, men vissa saker är bara ett måste.
Så, nu är vi inne i december och årssammanställningarna börjar hagla in. Jag har sammanställt mitt Spotify, appen fungerade sådär halvbra, vissa saker visades inte i sammanfattningen så vi kör den gamla hederliga sammanfattningen av sammanfattningen istället.
Tydligen lyssnar jag mest på onsdagar, i snitt tre timmar. Hälften av tiden lyssnar jag på mobilen, hälften på datorn. Jag lyssnar mest på Skottsk rock tydligen, till och med mer än på vanlig rock. Kan ju ha med T in the Park att göra.
Av mina tio mest lyssnade låtar var visst 8 Newton Faulkner. Det låter lite osannolikt, men okej jag har ju varit lite besatt under perioder av sommaren och hösten.
Baserat på mitt 2014 så trodde Spotify att jag skulle gilla detta 2015
Det tycker jag var en sjukt bra feature, jag letar alltid efter nytt att lyssna på och så fick jag detta. Har inte hunnit lyssna igenom den än, så kanske jag inte gillar det, men vi får se! Spännande.
Annars på konsertfronten har det varit ganska lugnt under hösten när jag har pluggat, har fått prioritera kursen, den var så jälva dyr att varje lektion kostade ca 1600 spänn… och för någon som lever på den ekonomiska gränsen hela tiden så missar man då inte en enda lektion och läxorna tar man på allvar. Men december ser lite bättre ut konsertmässigt, lite på gång i alla fall. Januari är som vanligt stendött, men det ger en fantastisk möjlighet att upptäcka nytt, för man drunknar inte direkt i utbudet.
Fick för några månader sedan tipset om denna lista, och först idag har jag börjat lyssna på den, det är massa nyheter inom rock, gjord av Spotify, den uppdateras hela tiden, mycket bra musik man inte hört tidigare, så riktigt roligt. Hoppas det är band som är på väg ut på vägarna med, men det brukar dom ju vara när det kommer nytt.
Det finns bara ett ämne.
