Igår gick jag emot hela världen som antingen kollade på Hockey och Eurovisionsslagerfestivalen eller satt på uteserveringar under regnskydd och myste i sommarnatten. Jag gick in i mörkret på Debaser Slussen och tittade på punk istället. Läs hela recensionen här. Tre band spelade, när man kom dit var det en annan headliner än det var på affisherna, och tur var det. Det här var en sån konsert som jag fick för mig i början av vecka ”fan, jag måste gå på mer konserter, vad går i helgen?” hittade något, sökte och fick komma. Jag hade lyssnat på en låt av varje band, men det går inte riktigt att jämföra live med skiva. Lite som att jämföra teater med film. De må vara samma berättelse men det är inte samma känsla. Båda har sina för och nackdelar.
Först ut var ett gäng danskar som var riktigt bra! De heter De Høje Hæle och jag har ingen aning om hur det uttalas, eller vad dom sa på scenen. Men jag gillade musiken. Sen kom The Hussy, de som tidigare var headlinern men nu hade blivit degraderade. Med all rätt, jag fick fysiskt ont i öronen. Å inte på ett bra sätt. Alls.
Däremot så var Trubbel riktigt, riktigt bra! Ett glatt gäng göteborgare som verkligen gjorde mig själaglad! Helt fantastiska, jag hoppas få se dem snart igen.
I fredags var det dags för min första konsert på Grönan för i år! Maja och The Sounds spelade och jag var där med Majja. (två j, inte hon på scenen). Läs hela recensionen här! Det var en helt fantastisk sommarkväll! Jag var orolig för att det skulle vara lika blött, kallt och jävligt som på The Hives förra året. Men det var helt fantastiskt. Träden står i full blom och som Majja (med två j) kommenterade att det kändes lite som att vara i Narnia. Jag förstår precis vad hon menar!
Nåja, tillbaka till spelningen. Ljuset var fantastiskt, mycket scenljus men även solen stod helt rätt på scenen. med inställningar som f/4,5, 1/640, ISO 1000 och överesponerat +0,67 (min kamera underexponerar annars) så blev jag en lycklig flicka. Har ju inte varit under ISO 6400 på 2,8 och 1/60 många gånger senaste tio månaderna, men nu känns det att sommaren är här. Ljuset var också sådär lagom, inte bländande solsken som det kan bli ibland.
Spelningen var riktigt bra, men för att vara en The Sounds spelning så var det lite avslaget, publiken var inte riktigt med eller så sjöng man inte så högt som man brukar, det var inte lika mycket röj som det brukar vara heller. Det kan ha att göra med att folk i publiken enligt uppgift la såna här kommentarer. ”Jag visste inte vilka dom var innan Maja var med i Så som i himmelen”. Men bandet och Maja var det drag i och jag ser fram emot att se dem i sommar igen.
Den 14 maj skulle jag gå å lämna lite blanketter i VM byn vid Globen, det är ändå på vägen hem. Precis när jag anländer så ser jag två skepnader jag känner mycket väl igen, alla jag har photoshoppat känner jag ganska väl igen när jag ser dem. Så hör jag från scenen att Lasse säger ”snart kommer Broken Door!” Det var Lasse som skulle ha blanketterna så så det var bara att vänta. Å är jag ändå där, varför inte fota och köra en recension? Så bidde det! Läs den här! Men jag hade bara mobilen med mig så bilderna blev… under all kritik. Jag inser att jag måste komma närmare. Mycket närmare. Stället är i princip folktomt och det finns inget backstageområde. Ja, vafan, jag får väl gå och prata med dem! (Det känns för mig som att vara Darth Vader och knacka på i Yodas hydda, utan vapen i ett rosa förkläde, en korg med muffins och be om att få låna toaletten – jag är HELT utanför min comfort zone. Men måste man så måste man. Allt för konsten.)
Killarna var naturligtvis supertrevlig och ställde gärna upp på en bild. De sa att det kände igen mig (förmodligen från Gröna Lund i så fall). Men jag gjorde som Yoda och baklänges jag pratade. Sjukt nervös jag var och bort mig jag gjorde. Men skit i det, jag fick en bild och kunde skriva min recension. Jag har nu lärt mig (igen) att börja med att presentera mig. ”Liselott Lindberg, LiveNews” och sträcka fram handen. Jag tränar på det dagligen. Kommer inte fungera i framtiden heller. I nästa vecka får jag en tröja det står ”LiveNews” på, då kanske folk fattar ändå.
Det går inte länge innan man får lite konsertlängt, så man skriver upp sig på massa braigt men inget är ju typ IDAG, så man får tålmodigt vänta och försöka gå å lägga sig i tid istället. (nåja)
Så länge kan vi ju ”glädjas” åt Biffy Clyros nya video. :( Den har inget rosa och fluffigt slut direkt, ni har blivit varnade. Välgjord och inte läskigt för vanliga människor men för oss fanatiska fans, skitläskigt. Bara tanken får mig att rysa. KÖR FÖRSIKTIGT ALLA DÄR UTE! och Take care of the ones that you love!
På slutet av 90 talet och början av 2000 talet hade jag ett riktigt favoritband Creed. Jag hade alla skivorna, när jag flyttade och bara kunde ta med mig tio skivor, var typ 5 av dem med detta band. Hade jag bara de skivorna så klarade jag mig. Nu har detta band gått och blivit utnämnt till 90-talets sämsta. WHAT?! Jag erkänner att det finns bilder på dem som inte är smickrande och vissa av musikvideosarna är jag sjukt glad att jag inte såg då. (Tror inte ens Youtube fanns och MTV hade slutat visa musik redan då) Det omnämns att de hade fans som inte ens gillade dem.
Men jag fick aldrig chansen. Bandet korsade (vad jag vet) aldrig Atlanten. Jag hade inte möjlighet att göra det bara för att se dem live. Sen splittrades de och ur askan reste sig Alter Bridge. Fantastiskt band, men andra låtar.
Vill bara slå ett slag för Creed. Lyssna på musiken och känn efter, lyssna inte på vad alla andra tycker. Detta gäller allt. Jag måste påminna mig om det med jämna mellanrum, så jag tänkte jag påminner er med.
Jag har ju nästan lyssnat sönder deras platta, så låten är inte för mig speciellt ny. Jag tror den precis släpps som singel och här är den nya videon! Riktigt bra, men så är jag ju en sucker för livemusik miljöer med. Lite roligt, jag har tänkt ett par dagar att jag skulle dela den för den hade så anskrämligt lågt tittarantal när jag såg den förra gången (301 tittar) och den är ju så jäkla bra! Men nu när jag gick in så har det ökat. Lite. En bit över en miljon visningar och den las upp för två veckor sedan. Värd att se flera gånger alltså!
I söndags var jag på Johnossi på Cirkus. Det var en svår konsert på flera sätt. För det första var ljuset väldigt varierat och oftast väldigt lågt, till och med för mig. :-)
Det andra jag hade problem med var texten. Hur personlig ska man vara i en text? Jag har en väldigt nära relation till Johnossis musik och de ligger mig nära hjärtat, som mycket annat. :-) nåja läs hela texten här: Johnossi på LiveNews!
Nedan är bilderna med, även om jag inte blev supernöjd. Har lite problem med skärpan på 24-70n, speciellt på längre avstånd och i mörka miljöer. Får fundera lite på den. :-/
Utanför konsert fotandet är det lite begränsat vad jag verkligen älskar att fota, men vårtecken är en av de grejerna. Går oftast loss med mobilen för det fungerar riktigt bra och bildflödet blir så snabbt.
Jag träffade en vän här i veckan som jag träffar alldeles för sällan, så som det är med många vänner. Vi pratade om det här med att hitta det man verkligen brinner för. Hon sa att det var så roligt att jag har hittat det jag verkligen brinner för. Jag har inte riktigt tänkt på det så på sistone, men det har jag ju verkligen. Den här våren har varit lite av en expedition på ”vuxenjobbet”, inte en sån: ”vi åker på gruppresa och går på linbanor högt upp i träden och sedan äter en god middag och lyssnar på en föreläsning” det har mer känts som Mount Everest, utan syrgas och sherpan som lägger strategi bröt benet en meter från basecamp. På papperet kallas det ”arbetstopp”. Men nu har vi bestigit besten, är vi tillbaka på basecamp och alla ser ut att klara sig, även vår älskade sherpa. Vi är inte hemma än, men vi är vid basecamp i alla fall.
Den här expeditionen har gjort att jag tagit det lite lugnt med konsertfotandet under våren och bara tagit det jag känner att jag inte kan överleva utan. Det är någonstans här som det där med inspiration kommer in, jag har under våren ansträngt mig för att vila på fritiden, men det är inte alltid vilan som ger energin. Att bara arbeta och sova gör inte att man (i alla fall inte jag) blir lycklig med livet, jag behöver mer. Och jag vet exakt vad det är jag behöver; live musik och foto, och här blir 1+1=240. Fota livemusik är ju verkligen min passion.
(Stort grattis till Arejey Hale som vann Golden God Award för Best Drummer igår!)
Så för att tanka energi så gör jag det jag älskar mest, fota konserter, det ger mig livsuppehållande kraft och ger mening till allt annat. Jag får ofta frågan om jag inte ska sluta på vuxenjobbet och bara fota konserter. Men på det är svaret: ”Nej!” av så många anledningar.
Man tjänar inga pengar på att fota konserter. Med lite tur kan man dryga ut kassan ibland. Har inte hänt hittills.
Förra året la jag många tusen på konserter och resor till konserter. Då uppdaterade jag ens inte min kameraväska mer än med något minneskort och ett batteri. Så det kräver sin budget.
Men framför allt: Jag gör det inte för pengar, jag gör det heller inte för ära eller berömmelse. Jag gör det för att jag vill.
Jag läste en fantastiskt inspirerande krönika av en konsertpianist James Rhodes: ’Find what you love and let it kill you’. Jag rekommenderar verkligen att läsa den. Det jag tar med mig från den och vill skicka vidare är att istället för att sitta och titta på TV på program man egentligen inte vill se så gör något vettigt; måla en tavla, planera en resa, lär dig spela piano, fota, spela in en film med ungarna… vad som helst. Plocka bort det där själadödande ur livet och fyll på med sånt som ger näring åt själen istället. Å kör hela vägen in i kaklet! All in! Find what you love and let it kill you. Jag kanske inte hade gått riktigt lika långt som James Rhodes gjorde men inställningen är den samma.
Ikväll plåtar jag, om allt går som det ska, Johnossi. Det är söndag, imorgon bitti är det måndag och jag ska vara på jobbet i tid. Det blir inte många timmars sömn och hela veckan kommer det behöva fyllas på med stora mängder koffein, men det kommer vara så jävla värt det. För det här är det jag vill, helst av allt.
