självömkan och drömmar

Jag hatar verkligen att vara sjuk. Livet sätts liksom på paus och utanför ens egen lilla värld fortsätter resten av världen i samma anda fast utan en. Jag har missat två konserter hittils på grund av denna lilla influensa.

I hallen står doppresenten kvar i sina påsar utan att ens vara inslagen, den skulle söta lilla charmiga Pontus fått i lördags. Posten ligger kvar på hallmattan sen typ en vecka tillbaka. (jag har petat på den med foten, det är bara reklam). På telefonen står det att det är tio grader varmt och sol ute. Fantastiskt, det låter jättemysigt. Kunde lika gärna varit på Gran Canaria som utanför mitt fönster. Självömkan, jag vet. Jag är mästare på det när jag är sjuk. Jag är som han gubben i reklamen. ”ni tjejer pratar om att föda barn…” Nu jämför jag inte min förkylning med barnafödande, jag förstår bättre än så, men jag tror jag är lika patetisk som många män när dom är sjuka.

Men jag är på bättringsvägen. Sovit 11 timmar i natt och drömt om att jag och en tidigare kursare var på Peace & Love. Sommar, gräs mellan tårna och musik i öronen och allt det där. Det ser jag fram emot massor. Jag har hotellrum bokat och tågbiljett köpt. Får man bara hoppas på acket med! :-) att vara sjuk har visserligen några saker gemensamt med festival. Man är konstant trött och går på den klassiska festival dieten: liten mängd mat men extremt energirik. En pizzaslice om dagen och sedan jobbar kroppen på högvarv.

Nä nu tror jag att jag ska släpa mig upp ur sängen och försöka äta något onyttigt och dricka vitaminer. Någon dag ska jag lyckas publicera bilderna från förra torsdagen med. Men inte idag.

Njut av solen och tänk på sommaren! Massa kramar,
/L

Snöboll!

Jag håller fortfarande på och jobbar lite på nya siten. Mst jobbar jag med att fylla den med innehåll och sedan involvera lite kollegor.

Fördelen med att involvera fler människor, speciellt engagerade människor, är att mitt lilla projekt får lite snöbollseffekt och utvecklas till något jag inte kunnat ådstakomma själv. Spännande!

Imorgon ska jag plåta tre band på slussen. Jag ska vara ärlig; jag minns inte vad de heter. Men jag har det uppskrivet någonstans. :-) det jag har lyssnat på lät bra. Alltid en bra utgångspunkt!

Glad vårstämning!

ojoj! Sicken helg! Cass McCombs, Linnea Olsson och Den Svenska Björnstammen

Oj vilken helg det har varit. Den inleddes starkt i fredags med Linnea Olsson på cello, jag var orolig att jag skulle somna, det har varit en lång vecka och att då gå å titta på en tjej med en cello… Men jösses! Vicket drag! Så mycket ljud ur en å samma cello och tjej. Fantastastiskt!

Sedan följde Nicole Atkins, en tjej med gitarr. Jag såg under denna föreställning för första gången en manlig groupie! Men det är en helt annan historia…

Sen släkte man alla lampor och skickade in huvudakten, Cass McCombes. ISO en miljard och stämningen på scenen var… eh… För att citera min underbara kusin som var med: ”Till och med kantorn i Pedersöre kyrka har mer utstrålning”. Roligare än så här blev det inte:

Se alla bilder i

Galleri: Cass McCombes

Den svenska Björnstammen

Sen blev det lördag och dags för Den Svenska Björnstammen. Det blev dessutom någon miss i kommunikationen så vi fick stanna i rätt många låtar, nästan hela konserten faktiskt, i diket. Det hoppades och studsades väldigt mycket. De var riktigt roligt att fota, fick inga klockrena hopp för jag klantar mig ju hela tiden och har för långa slutartider. Det gör att den som hoppar är oskarp och bakgrunden ser skarpare ut. Inte bra. Nåja, här är några bilder:

Se alla bilder här:

Galleri: Den Svenska Björnstammen.

Dessa två spelningar har ju varit väldigt spännande för mig. Det har varit de två första spelningarna för min nya lilla organisation! Jag håller som bäst på att bygga sidan, det går lite framåt och ibland lite bakåt. Jag är ju ingen CSS häcker så jag får kämpa och det blir… ja, förhoppningsvis tillräckligt bra. Jag börjar i alla fall se att det kan bli något av det. Men det är några veckor kvar till offentlig release än. Så håll till godo. Håller som sagt på att fylla sidan med lite innehåll med.

Nu ska jag fortsätta att bråka med bildgallerierna på nya siten, det ser förjävligt ut. I killed it. Men jag jobbar på’t.

Dåså. Nu börjar det.

Jag har just fått ack till två spelningar i helgen! Men inte för Festivalphoto. Inteför bloggen utan för min alldeles nya sida jag håller på att starta!

Fantastiskt att jag fick acken på bara det skal till sida jag har att visa upp! Men det är så långt från färdigt att jag inte kommer visa det än på ett tag. Sidan måste utvecklas, mejadresser sätttas upp och framförallt fyllas med innehåll! Men bilderna kommer jag publicera här med.

Iaf: på fredag blir det singer songwriters på slussen å på lördag blir det Den Svenska Björnstammen! Kalaskul!

Lägger in en bild till höger som visar hur jag känner! Det blir Josefin från Sahara Hotnights på Peace & Love 2011.

Jag har ganska långt till jobbet så det är i kollektivtrafiken jag gör det mesta ”administrativa arbetet”. Jag har bla bloggat från telefonen i mer än ett år. Skit i det, poängen är att jag skriver detta bland folk och går runt med ett fånigt leende på läpparna! Lite som när man är nykär.

Vad har jag gjort nu då?

Känns som det var tid och evighet sen jag fotade. Man kan säga att jag har haft en liten paus. Men det har ändå inte varit händelselöst!

Jag har sagt upp mig från Festivalphoto även om jag jobbar lite administrativt åt dem fortfarande. Men framförallt har jag ett ”litet” nytt väldigt spännande projekt på gång. Mer om det kommer inom någon vecka.

Har sökt ack till Den Svenska Björnstammen på lördag, men inte via någon etablerad organisation så vi får se hur det går. Håller tummarna! Eventuellt ska jag kolla upp något mer den här veckan.

Vad har jag gjort annars? Var sjuk för några veckor sedan och luftrören är fortfarande inte tillbaka till sin forna glans. Har även totalrenoverat köket. Blir skitsnyggt, men nästan all min lediga tid har gått till det. Men nu ska jag komma igång med plåtandet igen!

To be continued!

Jag gjorde det…

Ännu ett sånt där etiskt dilemma har utspelat sig den senaste veckan. (flera faktiskt, men vi börjar med detta) För massa månader sedan efterlyste 30 Seconds To Mars live bilder via Facebook, jag skickade några lågupplösta med vattenstämpel på. För en vecka sedan fick jag svar ”vi skulle gärna använda dina bilder i ett projekt, skriv på denna värsting releasform om du tycker att det är okej och skicka bilderna högupplösta utan vattenstämpel”. Vad gör jag?

Synsätt 1: Vi ska ta betalt för det jobb vi gör. Aldrig ge upp våra rättigheter till bilderna och kräva att få veta exakt när de publiceras och få betalt per publicering. Detta är kittet som hela fotografyrket vilar på och det är det som gör att man kan försörja sig som fotograf. Går man emot detta så underminerar man hela yrket. Man utnyttjar dessutom fansen. Dom har tillräckligt med pengar och kan gärna dela med sig till dem som gör arbete åt dem.

Synsätt 2; Men härrejävlar. 30 Seconds to Mars vill använda mina bilder. Om de så blippar förbi i ett bildspel i en micosekund, så jävla coolt! Om de vill använda tre pixlar att ändra färg på och trycka på varenda tröja och mugg och toarullepapper i hela världen. Lovley. Ska dom visa bilderna för sina mammor i en power point om vad dom gjorde i somras. Najs. Finns chansen att ett utav mina absolut favoritband genom tiderna med Jared Leto och killarna ser mina bilder, och kanske gillar det dom ser… *Svimma*

Gissa vad jag valde? Mina bilder får ingen exponering utanför bloggen och Festivalphoto alls, om dom får luftas lite, jag kanske får med mitt namn i någon credit någonstans. Så jävla ascoolt. Jag skickade idag bilderna högupplöst utan vattenstämpel med ett inscannat påskrivet helt galet releaseform. And I Loved it! Jag la till att jag finns tillgänglig som ”tourphotographer”. :oD

Det har varit så mycket funderingar och tänk runt det här att jag har nästan tappat glädjen i det. Jag har dessutom varit sjuk och renoverat köket, så hur i helvete det nu kan gå till så har frågan hamnat i skymundan. Just eftersom det är så mycket tänk. Men nu har jag gjort det. Jag har underminerat det fotografiska yrket och sålt min själ till Rock N Roll.

Vet ni vad? Rock N Roll hade redan min själ och det är jag stolt över.

Här är bilderna jag skickade, nu får vi hålla utkik om vi ser dem någonstans!

Här är länken till alla bilderna från Torsdagen Peace & Love 2011!

Bandit Rock Awards 2012

Bandit Rock Awards 2011 gick av stapeln den 18e februari 2012. Under kvällen spelade fem band. Tyvärr var Sabaton tvungna att ställa in på grund av sjukdom. (Enligt uppgift från övriga bandet, till höger, vid prisutdelningen hade sångaren explosiv diarré och lokalen tillät inte pyroteknik… haha…)

Jag hade tänkt att fota och sammanfatta  alla vinnarna, men vi blev utkickade från diket ungefär halvvägs och hamnade i andra ändan av lokalen. Detta leder till att jag inte har bilder på eller ens information om vilka som vann alla kategorierna, så jag hoppar att skriva om det, men det finns lite roliga bilder i galleriet ändå. Uppdatering: Nu har Bandit publicerat lite bilder och alla vinnarna här.

De tre första banden gjorde korta exklusiva spelningar, typ tre låtar var ungefär. Dessa band var Supercharger, Amaranthe och Raubtier. Danska Supercharger kickade igång hela kvällen med ett himla drag och fick oss att vinka hysteriskt.

Amranthe, göteborgarna med sina tre vokalister levererade lite… ”schlager vs metal” tror jag Malin kallade det, mycket träffande.

Sist ut av de korta setten var Rautier, hård dömetall på svenska. Gillar sångarens ögon, han ser konstant galen ut.

Seether var riktigt bra, men ljudet var så konstigt (överdrivet diskant?) att man inte hörde publiken, sig själv eller något annat. Å lite mer rundgång än jag tror det ska vara. Jag personligen triggas väldigt mycket av publikens reaktioner så det var lite tråkigt när man inte kunde höra tjejen brevid som står och skriker hysteriskt. Eller ja, på gott och ont. :o) Men man ser att alla står och sjunger för kung och fosterland men det hörs inte, banden hörde nog inte heller applåderna. Lite tråkigt. Men riktigt, riktigt bra och stackars Johan som inte kunde komma missade något. Dom var fantastiska.

Jag började lyssna på 3 Doors Down för typ 10-15 år sedan när en kompis (Jocke J) tipsade mig om låten Kryptonite. Sedan dess har jag varit ett fan och flera gånger har jag varit på väg att åka över Atlanten bara för att se dem. Jag vet idag, dagen efter Dagen: En sån resa hade varit så värt det. Detta var i det närmaste en religiös upplevelse. Detta är mitt i center, mitt i bulls-eye av min musikaliska box.

Det lät som ett helt annat ljud på 3DD så nu hörde man publikresponsen och det gjorde inte saken sämre. Jag kunde alla låtar utom en, det fanns många fler fans av den digniteten där igår. Det var drag och fullt blås från första takten. Hade jag haft en annan frisyr hade håret stått rakt bakåt av öset från scenen.

Någon gång under låt två så blir några fotografer ivägfösta, jag trodde vi skulle bli utkörda igen, men tydligen inte, dom skulle bara flytta på sig för att sångaren skulle ut å leka i publiken. Han tillbringade Väldigt mycket tid flytandes på publiken, springades runt i publiken eller ståendes precis på staketet och sjungandes. Vid ett tillfälle tror jag att jag såg någon ta ett riktigt skamgrepp på honom! Det var faktiskt lite onödigt tycker jag. Han reagerade inte. Han har nog varit med förr.

Han berättar att de får fler och fler fans, att det växer och växer för varje gång de kommer hit. Min följdfråga blir var han full eller blev han ärligt rörd? För han såg banne mig lite tårögd ut. Men det märks så himla väl att dom har kul på scenen! Glädjen sprider sig till publiken och publiken sprider tillbaka glädjen och det blir en extrem positiv spiral. Jag skakade i hela kroppen när jag kom ut från diket och är extremt hes dagen efter. Men bättre än så här blir det inte, det var i det närmaste en religiös upplevelse.

<3


Se fler bilderna från konserterna och galan här:

Galleri: Bandit Rock Awards 2012

Alla bilderna och lite fler finns på Festivalphoto

Fansbilder från A Loss for Words och Four Year Strong

Jag fick frågan från två separata fans om jag hade några bilder på dem från i lördags, så jag letade igenom gömmorna lite och hittade faktiskt. Men bilderna är inte fantastiska rent fotografiskt, men kanske kan de två fansen tycka att det är roligt.

Eftersom jag känner att jag inte helt kan stå för den fotografiska kvalitén i dessa bilder så lägger jag inte på mitt namn. Dessutom: Kopiera och var glad, kasta upp på fejjan om ni vill! ;o)

Hoppas ni hade lika roligt som jag hade på konserterna!

En söndag i februari

Det har varit en speciell dag idag. Känslan från gårdagens konsert ligger lite kvar och myser. Dessutom så har det varit sååå fint väder, det droppar från taket och det har varit minst 10 grader varmt ute, lovar att det stod det på termometern! (erkänner att termometern KAN ha legat i solen). Så med vårkänslor och hopp om sommar så rusar jag iväg till min lokala livsmedelsbutik och köper dyra tulpaner. Älskar att plåta tulpaner i solskenet, nu testade jag det även med Lens Babyn, vilket var riktigt roligt. I den eviga jakten på skärpa så är det otroligt skönt att söka motiv i oskärpan.

 

Det är även dagen då nyheten om Whitney Hustons död har nått oss. Tråkigt och tragiskt och tyvärr- så innerligt tyvärr- föga förvånande. Whitney var en av mina stora idoler långt innan jag upptäckt rocken. Jag ville vara som henne, ville se ut som henne och sjunga som henne. Viken energi och lycka hon utstrp! Vilken tio åring skulle inte vilja vara som henne 1987? Jag blev inte som Whittan, jag blev jag i istället och det är jag tacksam för. Men jag börjar närma mig med håret!

Hon var här för något år sedan, jag ville självklart plåta henne för hon var min idol när jag var liten, samtidigt kände att jag inte ville plåta henne då, för det skulle inte vara den Whittan jag vill minnas. Här är Whittan 1987, så här har hon alltid varit och kommer alltid att vara för mig:

Jag tror hon är på en bättre plats och har det bättre nu. Vila i frid. <3

Four Year Strong mfl på Klubben


Förhelvete vad kul! Solsken för själen i en stelfrsen kropp!

Det var inte fullpackat med folk på Klubben den här lördagen. Men första bandet A Loss For Words levererar så jävla hårt. Att det var lite plats mellan personerna i publiken var nog bara bra, man få så mycket bättre mosh-pits då! Något sångare utnyttjade och var ner i publiken och hjälpte till att dra med sig folk i moshen. Fantastiskt. Glädje och lycka och utlopp för ett enormt adenalinbehov (deras eller mitt? -bådas). Å fansen gillade det. Predis som jag. ”I want you back” av Jackson Five fick även den igång publiken. Konserten gjorde mig salig, detta var absolut en av de bästa konserterna jag har varit på. Bandet var helt sjukt jordnära och efter spelningen så gick sångaren ut i publiken och pratade med fansen.

Sedan tog svenska You Ate My Dog över. Även dom var riktigt bra. Bra ”fart under galosherna” i brist på bättre beskrivning. Glada men lite mer skrikigt och seriös musik. Även dom fantastiskt roliga att plåta med alla hopp och alla känsloyttringar på scenen.

Four Year Strong då? Fantastiska dom med, men lite… Slätstrukna och låtarna liknade varandra ganska mycket. Men bra röj och en jäkla energi. Och som med de andra tre banden; det är ju så himla glatt och energirikt!

Fick också min första konsertrelaterade skada under Four Year Strong! Stod i diket och plåtade när det landar en kille på mig. Inte en stor kille, typ 15, spinkig och 60 kg tung, men med tillräckligt med rörelseenergi för att det ska kännas rejält. Jag hade inte koll på publiken då jag inte sett några ”floaters” under någon av banden så jag var inte på min vakt. Är det ett himla ”ståhej” så vänder man ju inte ryggen till helt och håller det lediga ögat på publiken istället. Men skadan är sjukt lindrig (oroa dig inte mamma) fick ett litet brännsår på armbågen när den slog i scenen. Mest är det ju chocken och att man spänner/sträcker sig när man kompenserar/bromsar den plötsliga rörelsen. Så jag blev lite mör å skakis, men det gick över snart.

Här finns alla bilder:
Galleri: Four Year Strong på Klubben

Alla bilder finns att Köpa på Festivalphoto:
Four Year Strong på Festivalphoto,
You Ate My Dog på Festivalphoto och
A Loss For Words på Festivalphoto.