Sonisphere Sverige 2011

Igår gick årets version av Sonisphere Sverige av stapeln. Besökarantalet slutade på 15360 personer. Inte illa, det gick med andra ord bra mycket bättre än jag någonsin kunde ana. Kanonkula!

Mitt favoritband igår måste jag nog säga var Mustasch. Störst var (otippat) In Flames! Detta om man räknar i hur många som blev överburna över staketet avsvimmade innan de tre första låtarna var slut(!). Roligast att fota… finns ingen konkurrans; HELT klart Seventribe. Var man än riktar kameran så missar man fem saker. Det händer så mycket på scenen att man blir vindögd. Jag körde med det vidaste jag har, ändå räckte det inte. Jag fick även äran att intervjua dem igår, något som alltid är aningen kaotiskt! Intervjun kommer i sin helhet i ett nästa inlägg.

Här är några av mina favoritbilder i alfabetisk ordning:

Airbourne:

Arch Enemy:
Den lilla kvinnan med den stora manliga rösten. Grawlar med de bästa av dem!

Dead By April
Jag hörde någon (vet inte om det var i publiken eller om det var i pressrummet) som om nämnde Dead By April som Metalvärldens boy-band. Jag tror dom har rätt, på sina promo bilder är dom dessutom galet photoshoppade. Här är några bilder, inte alls photoshoppade. Men tre bilder för att illustrera pojkbands-poängen:

Graveyard
var årets 70-talare. Så väl i musikstil som klädstil. Fantastiskt roligt.

In Flames
När jag står där och plåtar så bara känner jag att jag MÅSTE ha plåtat dem tidigare. Men hur jag än tänker och tittar så hittar jag inte att jag plåtat dem. Det visade sig att dock att den glaá gitarristen (Niclas Engelin) även spelar i (startade) Engel, som jag ju plåtat tidigare. Hur som helst så fyllde dom söderstadion och publiken var galen.

Mastodon
Här är mina favoritbilder:

Mustasch
Ralf i all sin storhet!

Seventribe
Man måste nästan se alla bilder, dom finns i galleriet, men här är ett pyttit urval:

Slipknot
Sist ut har vi kvällens huvudakt.

Massa fler bilder hittar du i:

Galleri: Sonisphere Sweden 2011

Alla bilder och lite till finns att titta på och köpa på Festivalphoto.
(Slipknot ej till salu, photorelease)

Världen är bra liten

Idag är det dags för konserten med stor K… Foo Fighters och Biffy Clyro i London, originalkonserten som Ben nämnde i intervjun jag gjorde med honom i oktober förra året. Så jag har sett fram emot detta sen oktober! Helt galet. Ett annat av banden som spelar i kväll är Jimmy Eat World… känner du igen namnet? Jupp, jag fotade dem i onsdags! :oD Jag kommer ju inte komma lika nära som jag gjorde då, men det ska bli kul oavsett! :o)

Sen ska jag säga att jag äntligen fått upp Tantrum To Blind bilderna, dom ligger i samma galleri som allt annat från fredagen. Dom är ju så abbans bra! Dom kommer spela på Stockholm Pride, men exakt samma dag som Europe & Takida kör så det är kört för min del på den. Jag hade JÄTTE gärna sett dem på stora scenen i Kungsan annars. Här är några bilder från i Fredags:

Nu ska jag gå å äta värsta lyxiga frukosten på världens bästa hotell/bed & breakfast! Dom har bara ett rum och man blir galet bortskämd.

Kramisar på er!

Peace & Love 2011, en sammanfattning

Ojoj, hur sammanfattar man det här? Helt hysteriskt. Tre dagar som var helt fullpackade med spelningar, fotande, redigerande, bilåkande och där emellan om man hade tid: lite mat och sömn. Med betoning på lite. Festivaldieten går ut på att äta helt sjukt kaloririk mat men i ganska små (och dyra) portioner på oregelbundna tider och med väldigt mycket motion där mellan. Det i kombination med ganska lite sömn… ja. Ni förstår var det är på väg. Igår hade jag 16 000 steg, tror jag har snittat där någonstans hela tiden, morse när jag vaknade hade jag 2000 innan jag gick upp… hur nu det gick till.

Vad var bäst?

Festivalen på det stora hela är ju galet välorganiserad. Bara två band var ca 5 minuter sena. Resten började nästan på öret. (gilla!) Några fotografer hade tydligen haft strul med sina fotopass, sånt gör mig lite nervös, men jag upplevde det inte själv och har inga detaljer, annars var det smoooth sailing.

Gällande musik måste jag faktiskt säga… Tantrum to Blind och 30 seconds to mars. Fan va tråkig jag är, det var ju dom jag åkte för att se, båda dom två banden har jag sett förut och jag såg mest fram emot dem. Sen gillade Sick Puppies väldigt mycket och en hel del annat! Typ Volbeat, Veronica Maggio (!), I blame Coco, Dolly Daggers (måste kolla upp). Roligast att fota var nog Tantrum To Blind, M.I.A (för den enorma utmaningen) och Sahara Hotnights för det draget i Josefin (trummor) Även Teddybears var fantastiskt roliga att fota i sina björnhuvuden. Även Volbeat var ju fantastiskt roliga att fota, dom var ju så glada över att spela! Å inga fotorestriktioner och konstiga regler. Sånt gillar jag!

Vad var sämst?

Att endel väljer att spela musik högt i pressrummet. Amerikanska artisters konstiga fotorestriktioner. Vad är det med det landet och konstiga kontrakt och bestämmelser? Lite illa var det med att man inte fick reda på att man helt plötsligt inte fick fota förrän man kom ner till diket. Alla A-fotografer fick minsann mail och SMS, men vi som är lite B får glatt märka det när vi kommer dit. Det är ju trots allt vi som inte får fota som borde fått reda på det. Fick dock ett SMS om att det var TOTALT fotoförbud på Bob Dylan ikväll… Hade man ju kunnat räkna ut. :o) Annars var det inte mycket jag störde mig på. Det var helt enkelt bara Peace & Love!

Musikmässigt var jag mest besviken på Oskar Linnros, han toppar även tråkigast att fota. Var även väldigt besviken på att man var tvungen att stå i publiken på 30 Seconds To Mars, det är tydligen standard på deras spelningar, har jag hört. Var även lite besviken på The Sounds, inte så mycket Rock n Roll som jag förväntat mig.

Vad har jag lärt mig?

Det är fullt möjligt att fota ca 6-7 band på en dag, men man måste hinna ta hand om bilderna med, å sova. Jag har fått in ett arbetstempo som fungerar och rutinerna förbättras hela tiden. ”Mera RAW till folket!” helt enkelt! Sen har jag pratat mycket med den typen av kollegor som vissa skulle kalla konkurrenter, och lärt mig lite hur en annan typ av organisation fungerar. Båda har sina för och nackdelar och tjänar olika syften.

Vad har jag INTE lärt mig?

Fota festivalliv. Det är ju förbannat att det ska vara så svårt. Men jag gillar inte att trycka upp kameran i ansiktet på folk och har lite social fobi vad gäller sånt. Jag har heller inte lärt mig hur fan man sköter lysena på bilen ordentligt… men mer om det någon annan gång. Det blir väldigt mörkt på vägarna i Dalarna utan lysen kan jag säga…

Vad var underligast?

Ja… jag måste nog säga att bob hund toppar listan… inte som alla andra. ->

Hört på festivalen:

– En vakt skvallrade att om att de under en konsert fått order om att spara på vattnet, så man hade till senare… Överallt annars uppmanade man folk att dricka så mycket vatten som möjligt…

– En förtvivlad tonårsflicka till en annan: ”Viktors mamma vet inte ens att han dricker!” Ojoj, det får nog Viktors mamma veta ganska snart tror jag.

– ”Broes before hoes!”

– ”Det stod en tjej med dreads vid pizza ståndet, hon var så jävla full, hon lutade sig mot en vägg och kissade, det bara rann nedför benet”… å folk undrar varför jag inte vill bo på campingen…. detta hände visserligen på festivalområdet men jag inbillar mig att det är vanligare på campingen. DET VAR INTE JAG! Jag lovar…

– (på dalmål) säkerhetsvakt: ”dom här öronpropparna är mycket bättre. (granformade, ej engångs) för när dom blir smutsiga kan man bara suga på dom lite så tätar dom dessutom bättre efteråt!”

Kändisspaningar

Scenen gills ju inte riktigt, utöver det så kände jag igen 30 Seconds To Mars som satt i solen å lapade (inte Jarod) innan spelningen. Jag var nära att hälsa, jag tittade på dem och log lite artigt, inte säker på om dom hälsade tillbaka eller inte dom hade solglasögon. Min kollega Peder tycke jag skulle gå ut och prata med dem. Tillslut övertygade jag honom om att det är en dålig idé, för man skulle behöva skrapa ihop lilla gelé Lotta i en påse… å jag tror inte man får ha så mycket vätska med sig på planet… Annars så såg jag bara Hasse Aro, Robert Ashberg och Leif Pagrotsky… va? ingen som är avunddsjuk på det? Ska kanske tillägga att jag såg väldigt många människor som jag misstänker starkt är artister, men som jag inte har någon aning om vilka det är. Är alldeles för dålig på ansikten. Det är bra med att fota mycket konserter, när jag har redigerat någon så känns jag igen dem mycket bättre, så det tar sig mer å mer.

Vilka band plåtade jag sist å slutligen då? I alfabetisk ordning:

30 Seconds To Mars
Anna Järvinen
Asta Kask
Bob Hund
Dolly Daggers
Dollykollot
I blame Coco
Jimmy Eat World
jj
John Lindberg Trio
Lo-Fi-Fnk
Looptroop Rockers
M.I.A
Oskar Linnros
Sahara Hotnights
Sick Puppies
Tantrum To Blind
Teddybears
The Sounds
The Vaccines
Veronica Maggio
Volbeat

totalt: 22 stycken på tre dygn.

Sammanfattning:

Man blir ganska trött. Dieten, sömnen och de konstanta intrycken är ju naturligtvis en stor del av detta. Men det som var värst var nog den fysiska tröttheten. Den ger ju en psykisk konsekvens tillslut. Jag undrade emellanåt om jag kommer få en muskelinflammation i vänsteraxeln. Där hade jag väskan med kameran och det andra objektivet. Så konstant gick jag och bar på en 7D, 24-70 L och 70-200…. Någon gång ska jag väga den väskan, det blir TUNGT… speciellt när man har varit på’t i 9-10 timmar i sträck och sprungit runt. Det tär lixom. Jag överväger att anställa en assistent nästa gång, han/hon ska även ha stenkoll på spelschemat och var jag ska, kanske är vi hopkopplade i höften med. Jag tappade nämligen mitt spelschema på fredagen, det med alla mina anteckningar i. Bara det en katastrof, jag var VÄLDIGT vilsen tills jag kom till presscentrat och kunde hitta ett nytt program och försöka anteckna ned det jag kom ihåg. När jag tappade schemat tappade jag även min favoritpenna, den har fyra färger att skriva med och var svindyr. Den ersatte min Disney penna med fyra färger som jag tappade i toaletten förra gången jag var på Peace & Love…. någon som ser ett stamband? Nåja, jag fick ju en ny souvenir istället, en Peace & Love penna, bara en sån sak :o)

Kommer jag göra detta igen? Trots att det är tungt, slitigt, skitigt (man blir smutsig på ett helt annat sätt på en festival) och dåligt(!) betalt? Klart som f*n! Jag fick festivallängt strax efter Enköping när det spelades någon gammal AC/DC klassiker på radion. Hell Yeah! Jag är redan pep både (naturligtvis) för Biffy Clyro och Foo Fighters imorgon och för Sonisphere nästa helg. Då blir jag ensam fotograf från Festivalphoto på tio band, kl 12 börjar första och kl 22 går sista på. Fullt spel hela dagen. Men så nära hem att jag förmodligen tjänar på att åka hem och gå på toa istället för att stå i bajja-majja kö. Hehe.

Favorit bilderna:

Den vackraste

Syggast:

så klart, ingen annan hade väl kunnat ta den titeln? inte så mycket bilderna kanske som karln. Nämnde jag att han gör reklam för Hugo Boss numer?

roligaste:

”Jag har fått en bh!!!” (egentligen två, men det syns inte på bilden)

Gláaste:

Rivigaste:

Helt omotiverade favoriter:

MED FLERA!

Det har varit fantastiskt! Stort tack till alla som jag träffat och pratat med och alla trevliga kollegor där ute i dikena. Vi kommer ses igen!

Nu nanna för tröttheten har kommit ikapp mig…

PEACE OUT! … För den här gången…

Peace & Love 2011, fredag

Dagen verkligen Kickstartade med

Asta Kask
Ett gäng glaá gubbar som spelat punk sen… ja, jag vet inte, men JÄtte länge. Men jösses vad det var riv i gubbarna. Å deras publik! hoj hoj hoj… att det var en grusplan resulterade mest i att det blev dammigt som attan. Känns som att Asta Kask fansen såg precis likadana ut idag som dom gjorde när jag var ung, för typ 20 år sedan.

Looptroop Rockers
Jag trillade dit bara för att jag hade ”håltimme”, visste inte så noga vad det var. Till jag blev glatt överraskad på tre punkter: 1) P3 delade ut gratis glass! 2) Det visade sig att Promo är med i Looptroop Rockers, jag har blivit kallad Promo av brorsan på grund av min fina frisyr. 3) Dom var asroliga och jättebra.

bob hund
Jag ville mest se dem för att ha sett dem, lite roligt så. Massor av folk och massor av fans. Ganska så roligt att fota och bara Ett uppenbart ställe att rikta kameran; sångaren. :o)

The Sounds
Jag var lite… ambivalent till The Sounds, jag har hört talas om dem mycket och sett många helt sjukt bra bilder på Maja och hade höga förväntningar. Men hon började aldrig riktigt rocka så där som jag har sett henne göra på många bilder, hon bara gick runt och sjöng. Men jag fick lite bilder men inget som gör att man skriker som en liten stucken skolflicka.

Teddybears
Hehe, ännu en håltimme som visade sig göra susen, det var skitroligt och deras stora huvuden gjorde att man aldrig fick konstiga miner och de blinkade aldrig! :o) Fantastiskt roliga.

Lo-Fi-Fnk
Jag hade blivit tipsade om dem, de släpper tydligen en skiva i dagarna. De var ett gäng unga killar som såg ut att ha riktigt roligt på scenen.

Anna Järvinen
Var ganska så lågmält och lite svår exponerat, hon lixom skiljde sig helt från allt annat. Men lite fint och mysigt, men lidelsefullt.

Tantrum To Blind
Ska jag gå å fota nu! Åter kommer senare!

Här är galleriet med alla bilderna!

En sammanfattning kommer senare, jag kommer inte fota lördagen eftersom jag åker till London och Foos och Biffy igen! Hehe!

Peace & Love 2011, torsdag

Dagen började BRA mycket bättre än gårdagen,

Veronica Maggio
Öppnade med FULLSATT, eller ja, det var jävligt mycket folk i alla fall. Hon gjorde riktigt bra ifrån sig, jag(!) kände igen många av låtarna och publiken var i extas. Men det var varmt. Men jag gillart!

Sen hade jag väntat på Ziggy Marley, men han i likhet med massa andra Amerikanska akter har massa fotorestriktioner, bara A-fotografer (vi har bara två av fyra, och bara en fick komma in) och massa kontrakt å skit. Men men, jag sprang över till

I Blame Coco
istället. Hade ingen aning om vad det var, men det var skitbra, jag hade svårt att stå still i diket nu igen, så jag tror att vissa av bilderna blev lite onödigt suddiga. Jag kollade upp dem i efterhand det visade sig att det är Stings dotter. Nåja, det var i alla fall skitbra musik! Lyssnar jag här i pressrummet så verkar alla vara eniga om det.

30 Seconds To Mars
Jaha, var fan börjar man? Jag var tvungen att flytta bilen och missbedömde tiden lite så jag sprang typ till 30 Seconds To Mars. Kommer dit, inga fotografer…? Nähe, man får tydligen inte stå i diket överhuvudtaget. Men man får fota från publicken. Tack? Jag blir ju envis så jag trängde mig in i havet och gav mig fan på’t. Så jag fick några bilder i alla fall. Jag övervägde att hämnas och det enda jag har i min makt är ju att publicera bilder där Jarod är ful eller ser konstig ut. Haha! Jag fick flera stycken sådana, men dom är också oskarpa så det skulle bara se ut som om jag inte kan plåta alls, så jag publicerar bara dom braiga bilderna och säger ”stor tack för en sjukt bra konsert” istället. Fan va bra dom är…. *sucka*. Det började regna också.

Men en reflektion är att den karln kan verkligen inte vara något annat än rockstjärna. Sånt enormt messias-komplex, konstant bekräftelsebehov och en utstrålning som få. Jag slog dock rekord i antal bilder på ett band. ca 740 stycken blev det, en bit över 16 gig på ett band. Å för det har jag att visa 22 bilder, varav de flesta är på publiken när dom är på scenen.

Volbeat
Sen var det smack över till nästa glad gäng! Dom här hade jag sett fram emot med, dom var jätteroliga på scenen, och ljuset var ganska bra så jag är rätt så nöjd faktiskt. Det är ju ganska hård musik, vilket gör det ännu roligare att dom är så glada på scenen, ”det är skitkul att spela hårdrock” säger bilderna på något vis. Vill se igen!

Sen fick jag en liten paus och tänkte att jag trillar över till Oskar Linnros och ser vad det är:

Oskar Linnros
Jajks va mycket folk det var! Han var verkligen poppis och scenen grovt underdimensionerad. Sen vägrade man tända all scen belysning så bilderna blev skittråkiga! Men men:

På väg till M.I.A från Oscar så gjorde jag en sån sak man bara kan göra på festivaler. Jag gick förbi ett tält och tänkte ”jäklar vicken bra låt!” Men jag har ju brottom… men va fan, MIA väntar säkert på mig (!) så jag springer in i tältet och hittar:

Dolly Daggers
Dom var verkligen skitbra! Jag ska hålla ögonen efter dom. Det var i princip folktomt i tältet och jag sprang längst fram på en gång, körde i typ en minut, fick 15 bilder totalt, varav 8 är publicerbara. Jämför gärna det med antal och utfall på 30 Seconds To Mars…

M.I.A
För det första var jag osäker på om jag skulle få fota, det har varit så mycket restriktioner med stora artister, men jag chansade. Å fick! Det var en av dom ABSOLUT svåraste plåtningarna jag har gjort och man märkte efter ungefär halva första låten att läget i fotodiket blev lite spänt. Ingen belysning på huvudartisten och en skitstor skärm bakom som lös upp allt, så inget ljus framifrån å massa bakifrån. Gosch. Men jag hoppades och förlitade mig på det underbara RAW formatet och jag känner själv att det gick hem, det blev en helt annan typ av bilder och de var väldigt färglada, men det passade på något vis. Ser så här i efterhand att det blev lite kornigare i mina bilder på bloggen, det är för att det ligger en uppskärpning på dem. Skit samma, jag gillart. :oP

Det gick ett rykte om att under tredje låten ska alla fotografer upp på scenen. Väl in i halva låt två så chasas alla fotografer upp på scenen, men jag stod emot och fotade fotograferna istället… jag kunde ju inte låta bli! Hihi!

Peu!

Alla bilder från dagen hittar ni i:

Galleri: Peace & Love 2011, torsdag

Alla bilder från alla fotografer på Festivalphoto hittar ni här:

Peace & Love 2011 på Festivalphoto

Peace & Love 2011, onsdag

Peuh! Det är onsdag, resan upp till Borlänge gick jättebra, jag har typ världens finaste hyrbil! En Toyota Yaris tror jag den hette. Fick även ressällskap, det är alltid välkommet, det är ju så attans tråkigt att köra annars. Nog för att min mörkgrå pärla är fantastisk att köra, men på det stora hela tycker jag det är skittråkigt att köra bil. Men det gick bra i alla fall.

Det är varmt idag, jag luktar inte hallontårta, även om hallontårta vore passande eftersom det är folk som fyller år i dag. (GRATTIS!!) :oP Här är banden jag plåtat hittils, i ordning:

Dollykollot
Ett gäng fantastiska damer som startat ett band tillsammans. De är förmodligen jättekända allihopa men jag är så himla dålig på ansikten, den enda jag kände igen från början var Nina Persson från The Cardigans. Damerna har startat ett band som senare resluterade i en dokumentär som heter ”Jag är min egen Dolly Parton”. :o) Väldigt lite folk på denna spelning som var den första för dagen för många och den första på den scenen så vitt jag kan se.

(bild kommer)

Jimmy Eat World
Ett av de band jag sett fram emot, har inte lyssnat jättemycket på dem men insåg att de passar precis i min lilla snäva box. Men det var inte sånt drag på scenen som an hade kunnat tänka sig att det skulle vara till den musiken, tänkte stanna och titta men gav faktiskt upp efter ett tag. Jag skyller på solen.

Sahara Hotnights
Ett annat gäng fantastiska damer som jag hört väldigt mycket gott om, men jag vet inte, kanske är det jag som är omotiverad, men jag kände inte det riktiga ”rycket” här heller. Det ”kittlade inte i trosorna” i brist på annat uttryck. Jag vill fortsätta skylla på solen, men jag tror att jag måste hitta något annat att skylla på. Får man skyla på fansen? Nä, dom hade börjat vakna på Sahara. Min favorit av tjejerna har jag fotat tidigare, det är trummisen Josephine Forsberg, henne har jag plåtat tidigare, men då i Casablanca.

The Vaccines
Nu börjar det hända saker. När jag kom till scenen tänkte jag ”oj, jag är sen, det är så mycket folk” Men det var bara sjukt mycket fans, å alla var dunderpepp, så jag började bli lite gladare med. Jag vet att jag inte borde låta min sinnesstämning styras av fansen, men dom var ju så glada och alla sjöng med från första versen i första låten. Då kan man inte bli annat än själaglad. Hittils är det mina favoriter. Utan vidare. De sepelade på en av de mindre scenerna och jag tror att den var fullständigt underdimensionerad. Taket höll på att lyfta. Me like.

Sick Puppies
Nuså, nu börjar det ordna upp sig på riktigt! Jag ville verkligen inte gå i från den spelningen, jag såg nästan hela, förutom att jag blev överväldigad av ett akut behov av belgiska våfflor med chokladsås. Asså, det är sånt som händer, som man inte kan göra något åt! Hört under spelningen ”… you answer: FUCK YEAH!” även ”basisten är så jäääävla snygg”. Det känns verkligen att dom var roliga att plåta. Det vill jag göra igen.

John Lindberg Trio
Bandet med bästa efternamnet. Rockabilly band med lokalanknytning som jag förstod det. Jag plåtade John Lindberg Trio helt å hållet på bekostnad av Kings of Leon. Men det är deras eget fel, bara A-foto tillåtna och massa kontrakt och releaseforms, så jag sket i det helt å hållet å känner att jag gjorde rätt. Men attsingens så bra de med lät på avstånd och jag tror att det var den mest välbesökta konserten jag sett på länge. Inkl Foo Fighters på Stadion. Ser fram emot lite siffror på det. (gick inte att vara kvar i lokalen efter de tre låtarna med JLT, heeeelt packat i den lilla lokalen.)

jj
Hade inte alls planerat att fota dem, och var inte riktigt förberedd. Det var tre personer, tillslut på scenen, en DJ, en sångerska och efter två låtar kom en gitarrist in. Ljuset var… väldigt färgat, gult hela tiden, men när gitarristen kom in hade han med sig såpbubblor! Men lotta blev så glad så hon klantade sig massor med exponeringen. Ergo: inte så mycket bilder på det. :o(

Hela galleriet för onsdagen hittar du här:

Galleri: Peace & Love 2011, onsdag

Här kommer alla bilder upp från alla Festivalphotos fotografer:

Peace & Love 2011 på Festivalphoto

annars är det ganska roligt att vara på festival igen, MASSA ont i fötterna, missade kolla exakt hur många steg, men sist jag tittade var det över 15000 och då hade jag inte gått till bilen än. Så något typ av rekord kan vara slaget igår. Har tillräckligt ont i fötterna i alla fall. Men för att kompensera så lever man ju på en fantastisk festivaldiet, bestående idag av fish n chips och våfflor… Nåja, sånt som händer. :o)

Dagens kändisspotting (utanför scenen) blev Hasse Aro, av alla, satt i hotellbaren.

Biffy Clyro och Foo Fighters på Stadion

Nej, jag skrev dom inte i fel ordning, dom spelade i fel ordning! Hur kunde Fantastiska Biffy spela först?! Världen är upp och ner:

Jag plåtade med pappas kompaktkamera, det gick förvånandsvärt bra, förutom att man fick slåss med pöbeln. :oP

Här är ett litet galleri med bilderna på Biffy och Foos!

”Riktiga” bilder:

Det är lite svårt att sammanfatta gårdagen, Biffy var helt kanon! Men det är klart, jag kunde ju alla låtarna och de spelade alla mina favoritlåtar. Men det kändes som att det längst fram där vi stod, var väldigt mycket Foo fans så den vanliga allsången som brukar infinna sig hörde jag inget av. Kanske var stadion för stor och Biffysarna för utspridda. Höjdpunkten var Bubbles, inte bara för att det är min favvis låt som jag vill ha som ringsignal utan även för att det var någon som blåste massa såpbubblor! Undrar om jag ska ha med mig min leksakssåpbubbelmaskin till england. Vet inte om man kommer in med den. Men det vore roligt! :oD

Jag fick några bra bilder, det var roligt, eller bra å bra förresten, bra för att vara med pappas kompaktis. Men nackdelen med kompaktisen ser man ganska tydligt, det är ganska dåligt tonomfång, alldeles för hög kontrast och alla dom där RAW parametrarna man är van att dra i finns ju inte alls.

så kommer vi till det som var mindre angenämnt. Asså Biffy är ju fantastiska, det har jag ju redan fastslagit typ 200 gånger och är förbannat tjatig med. Band of Horses, var okej, men jag lyssnade inte speciellt mycket. Sen kom Foo Fighters. Fram till Foo Fighters hade alla kunnat bete sig normalt. Folk klappade händerna, hoppade kanske lite och sjöng med. Sen utbröt stundtals krig. Å jag menar inte ”vi startar en moshpit och bråkar med varandra” utan ”JAG HAR VARIT Å DRUCKIT ÖL I FYRA TIMMAR NU SKA JAG LÄNGST FRAM PÅ FOO FIGHTERS! Å FÅR JAG INTE KOMMA LÄNGST FRAM SÅ TÄNKER JAG TRYCKA OCH TRYCKA TILLS FOLK SLÅR MIG PÅ KÄFTEN!” Jag funderade då att det var vårt fel som stod så långt fram, men sen har jag diskuterat detta lite fram å tillbaka och var man än är i världen så är det inte okej att ställa sig och jucka mot främmande tjejer, försöka tränga sig förbi, bråka, buffas och slåss. Å jag gillar inte den personen jag blir själv heller, för jag slå tillbaka, buffas tillbaka, trycker ut armbågar och skriker åt folk. Vilket är bra, för jag vet att jag försvarar mig om det behövs, men jag vill inte behöva, för man beter sig inte så. Tyvärr färgade detta lite uppleveslen av igår.

Tidigare funderade jag över hur jag skulle övertala mina vänner i England att vi måste länst fram när jag ska gå på samma konsert där, nu vet jag bättre, jag tar med mig picknickfilt, sätter mig längst bak, dricker cola och solar/håller i paraplyet. Å njuter av musiken, för jag fick bilderna, jag har sjungit låtarna, jag kommer sjunga/skrika även i England, men jag behöver inte stå längst fram. Det har jag gjort. Jag vet nu också varför jag gillar att fota konserter, man får två meter dike, man trängs bara med artiga nyktra människor man vet man kommer träffa igen. Å beter man sig illa i diket så kommer man få tillbaka, å då riskerar man den perfekta bilden. Som för övrigt för denna konsert går till Marisol! (igen)

Linkin Park i Globen

(OBS! Tidsbegränsning på tillgänglighet på bilderna!)

Linkin Park på Globen… Så coolt och kultigt på något sätt. Det var fantastiskt roligt på många sätt. Jag är ju lite av ett Linkin Park fan så jag slog till direkt jag såg att dom skulle spela. Sen var det roligt för att det var så många fotografer där som man kände eller lärde känna lite. Det var en ganska gemytlig stämning och roligt.

En sak som krånglar till det hela är att bilderna på alla sätt och vis bara kommer få vara tillgängliga i sju dagar. Så den 21:a juni försvinner dom från bloggen och från Festivalphoto. Man kommer inte kunna köpa bilderna för att publicera i sin tidning, på nätet eller göra printrar och sätta på väggen. Konstiga kontrakt de hittar på de där amerikanarna. Å jag förstår inte riktigt varför. Det är väl bra att sprida bilder på sig själv? Att det går att köpa arkivbilder? Eller är det för att man själva vill sälja alla printrar och ha full makt (inte särskrivet, jag skrev rätt) över att man aldrig kan jämföras med gamla bilder? Jag förstår verkligen inte. Men kort sagt: Passa på att titta på bilderna för dom försvinner snart! Å jag misstänker att de biter sig själv lite i foten med ett sånt tilltag så jag kommer verkligen ta bort bilderna efter sju dagar. Vill dom inte ha marknadsföring så får dom inte det…

Nåja, själva fotona är jag ändå inte speciellt nöjd med så jag gråter inga krokodiltårar.

(Bilderna borttagna på grund av kontrakt)

Köp bilderna på Linkin Park på Globen på Festivalphoto!
OBS! Bara tillgängliga i 7 dagar! Försvinner 21/6-2011!

Det var ju som jag sa fler andra fotografer där och jag tror jag lyckades identifiera de flesta och även deras bilder kommer försvinna inom sju dagar så passa på att titta nu!

Se bilderna av (vissa borttagna på grund av samma kontrakt som ovan):

Bryan Adams på Grönan

Bryan lirade på Grönan! :o)

Det var roligt att fota Bryan, naturligtvis, men jag hade gärna sett mer av konserten, men man får ställa det mot: a) det är ju någon timme hem och sedan någon timme redigering efter det och i det här fallet b) jag hade gått ut redan, sedan hade dom stängt grindarna för det var fullt. Så jag gissar att man tangerat rekordet på 23 000 åskådare… inte illa Bryan!

Blev mest nöjd med bild nummer ett här. Men har tabbat mig en aning, (skärpat två gånger) men om man är snabb syns det inte? aja, skit samma. Lärde mig att använda mig av tumregeln lika lång tid som brännvidd. Alltså kör man på 200 mm så bör man ha tiden på 1/200 för man blir lite skakis på det avståndet. Jag körde på 1/100, ISO 100 och f 5.6… så det är INGET brus i bilderna, men blir dom inte skarpa för autofokusens skull så spelar det ju ingen roll. Men det var fantastiskt ljus i alla fall. Gilla sommaren!

Hela Galleriet med Bryan Adams bilder!

Köp bilderna på Bryan Adams på Festivalphoto

Smaka på Stockholm

I kväll (läs: igår) blev det så där härligt som det bara kan bli när man är långledig. Morsan ringer och frågar: ”ska du med på smaka på stockholm?” Är det nu? Det hade jag missat. Ett par timmar senare sitter man där och äter galet het thaimat blandat med pommes frites och lyx-glass. ”men vi går väl bort till scenen och kollar?” Nu, några timmar senare står jag här och har plåtat tre band och väntar på Eric Gadd. Min barndomsidol. Har sett honom många gånger live men aldrig fotat. Ska bli skitkul men han ser lite äldre ut än jag minns honom. Men så har det ju gått minst tio år med. (Red anm: Det visade sig vara närmare 20 år när man räknade efter…)

Jag blev ju tvungen att åka hem och hämta 70-200 gluggen när det visade sig att Eric skulle spela, så jag missade stora delar av Gladys Del Pilar. Dämit. Men jag fick de två sista låtarna. Vilken Kvinna! Fantastiskt! Helt rätt tjej för att göra Tina Turner låtar! Här kommer mina favorit bilder från kvällen. De som spelade var: Eric Gadd, Gladys Del Pilar, The Big Rockets och ”Peter Getz med Tilling Adefelt Ikiz OP3 med gästsolist Wojtek Goral”.

Här kommer mina favoritbilder:

Alla bilderna från Smaka på Stockholm
hittar ni här.

Något som var mycket trevligt under den här lilla improviserade fotograferingen var ju naturligtvis ljuset! På senaste tiden har jag fått väldigt mycket brusiga bilder för att ljusförhållandena varit katastrofala och man får ”böja det tills det går sönder och en bit till” i Photoshop. Här gick jag aldrig över ISO 640. Nej, jag missade inte en nolla. Sommaren är här.