Det har hänt helt galet mycket i maj för mig. Jag har knappt hunnit blogga alls och jag uppdaterade min lilla lista med fotade band och fick lägga dit 49 nya namn… på lite mer än en månad. Så i antal misstänker jag att denna festivalsäsong kommer bli något i hästlängd, för att vara mig i alla fall. Det är roligt, riktigt roligt.

Däremot när jag tittar tillbaka på maj så är jag inte nöjd, inte nöjd alls faktiskt. Jag tycker inte att mina bilder håller måttet som jag har satt upp för mig själv. Nu är ju jag en sån person som drivs bäst av prestationsångest, så det är väl bara bra kan man tycka. Annars skulle jag ju tappa drivet. Men jag har en krypande känsla av att allt jag fotar suger. Framförallt gillar jag inte färgerna/exponeringen. Jag har testat att kallibrera skärmen, det funkade under Raised Fist bilderna, sen tycker jag att det har fallerat mer och mer igen. Är det att jag har fotat på ”dåligt belysta” scener kanske medan Raised Fist var i dagsljus? Man får ju inte skylla på ljusteknikern, det är ju min fotografiska kunskap som sätter gränsen, eller utrustning för den delen. På senaste tiden är det mina Photoshop kunskaper som har satts på prov ordentligt. Att man behövt göra så mycket i efterhand gillar jag inte riktigt. Vill bara delge ett exempel på varför jag inte är nöjd, detta är vad jag har haft att jobbat med:

Detta är naturligtvis ett extremfall, men det har blivit mycket svartvitt/halv svartvitt och en massa extrema ljusstick. Kanske har jag blivit mer kräsen och vill helt plötsligt ha hudfärg i ansiktet på folk. I grunden har jag haft lite brightness/contrast -issues. Men jag har en plan för hur jag ska försöka åtgärda detta. Hoppas innerligt att det blir bättre med min ”nya” metod (kolla allt en gång TILL, innan publicering) annars blir jag deprimerad.

Ännu ett sånt där etiskt dilemma har utspelat sig den senaste veckan. (flera faktiskt, men vi börjar med detta) För massa månader sedan efterlyste 30 Seconds To Mars live bilder via Facebook, jag skickade några lågupplösta med vattenstämpel på. För en vecka sedan fick jag svar ”vi skulle gärna använda dina bilder i ett projekt, skriv på denna värsting releasform om du tycker att det är okej och skicka bilderna högupplösta utan vattenstämpel”. Vad gör jag?

Synsätt 1: Vi ska ta betalt för det jobb vi gör. Aldrig ge upp våra rättigheter till bilderna och kräva att få veta exakt när de publiceras och få betalt per publicering. Detta är kittet som hela fotografyrket vilar på och det är det som gör att man kan försörja sig som fotograf. Går man emot detta så underminerar man hela yrket. Man utnyttjar dessutom fansen. Dom har tillräckligt med pengar och kan gärna dela med sig till dem som gör arbete åt dem.

Synsätt 2; Men härrejävlar. 30 Seconds to Mars vill använda mina bilder. Om de så blippar förbi i ett bildspel i en micosekund, så jävla coolt! Om de vill använda tre pixlar att ändra färg på och trycka på varenda tröja och mugg och toarullepapper i hela världen. Lovley. Ska dom visa bilderna för sina mammor i en power point om vad dom gjorde i somras. Najs. Finns chansen att ett utav mina absolut favoritband genom tiderna med Jared Leto och killarna ser mina bilder, och kanske gillar det dom ser… *Svimma*

Gissa vad jag valde? Mina bilder får ingen exponering utanför bloggen och Festivalphoto alls, om dom får luftas lite, jag kanske får med mitt namn i någon credit någonstans. Så jävla ascoolt. Jag skickade idag bilderna högupplöst utan vattenstämpel med ett inscannat påskrivet helt galet releaseform. And I Loved it! Jag la till att jag finns tillgänglig som ”tourphotographer”. :oD

Det har varit så mycket funderingar och tänk runt det här att jag har nästan tappat glädjen i det. Jag har dessutom varit sjuk och renoverat köket, så hur i helvete det nu kan gå till så har frågan hamnat i skymundan. Just eftersom det är så mycket tänk. Men nu har jag gjort det. Jag har underminerat det fotografiska yrket och sålt min själ till Rock N Roll.

Vet ni vad? Rock N Roll hade redan min själ och det är jag stolt över.

Här är bilderna jag skickade, nu får vi hålla utkik om vi ser dem någonstans!

Här är länken till alla bilderna från Torsdagen Peace & Love 2011!

Det är inte riktigt så dramatiskt som det låter. Jag hoppas på att få plåta Tove Styrke ikväll, men har inte fått besked än. Ni som är i ”branchen” vet att det är ganska standard, det är inget ovanligt. Men likväl är det ju aningen frustrerande. Många gånger har jag funderat på ”när är det för sent?” men jag har kommit på att det är när man åker från jobbet. Så man vet var man ska åka. Men på något sätt hade det varit bra med framförhållning. Jag är en sån visualiserande planerare, jag vill gärna veta om jag ska äta ute eller hemma ikväll, måste jag börja fundera på vad jag ska laga till middag eller vilket snabbmatsställe som ligger i anknytning? Kameran släpar man ju med sig oavsett. :-)

Nåja, jag har lyssnat massa på Tove nu på morgonen, så jag är redo. Om det blir av alltså. Vi håller tummarna!

Ha en underbar Torsdag!

I natt drömde jag att jag var på Peace & Love. Jag var där med världens bästa Malin, vi drev runt och hade det bra, det var precis i början av festivalen, första bandet gick på, dom hette typ ”Pink Ten”. Jag Googlade, det finns inget sånt band (än). Associerar jag fritt så här i efterhand så anspelar det ju en aning på Seventribe… men bandet som spelade liknade mer en blandning mellan Hanson i utseende och en blandning av The Monkeys (ja, 60-talsbandet) och Seventribe. I musiken liknade det mest… lättsmält pudelrock. Alltså typ Hanson när dom växte upp. Var tvungen att kolla upp det och det stämmer väldigt väl med denna ”nya” låt. Dom har växt till sig dom med!

Hänson:

Hur som helst, det var en fantastisk känsla, det var sommar, solen sken, grönt överallt, träd, stor blå sjö massa rolig musik och stojjigt! Sen hade jag glömt kameran och att hämta presspasset för jag hade så trevligt ändå. Så när jag skulle reda ut det så visade det sig att jag redan hade fått presspasset när jag gick in på området, säkerhetsvakterna hade koll. Tur att dom håller koll på mig. När det blir på riktigt sen så ska jag komma ihåg kameran bara! :o)

Men jag tror jag vet varför jag drömde att jag glömde kameran… Det var helt sjuuuuuuuuukt länge sedan jag fotade och det känns som om jag har fantomkänslor i kameran. Lite som när man har tappat ett ben men man känner att det är där. Så är det med min kamera just nu, jag känner att den är där men den är inte där å jag saknar den. Den ligger visserligen framför mig på bordet, men jag har inget att rikta den mot. Men nu börjar det i alla fall röra lite på sig. Har skickat iväg två ackrediteringsansökningar för bloggens räkning idag, hoppas det går igenom, det vore sååå kul! Först är det Tove Styrke, det har jag skrivit om förut, sedan är det Hank and the Cupcakes. Vet väldigt lite om dem men dom är lite roliga. Från Debasers hemsida;

Nä, nu ska jag fortsätta med det jag höll på med å sluta löka!

Trevlig kväll på er!

Kram!

Är precis hemkommen från en fantastisk liten resa till London. Den gick ju inte helt som planerat men det gick ju bra ändå. Vädrets makter ställer till det så jag fick lite alldeles egentid med London. Mycket trevligt.

Nyårsafton spenderade jag med vänner och vi såg bland annat lite på tv. Något typiskt engelskt underhållningsprogram hade massa gästartister, där var bland andra Cindy Louper. Det var länge sen, hon är bara något år yngre än min mamma. Undrar om mamma med skulle se ut så där om man tryckte ner henne i en korsett, satte på en peruk, svartmålar satan runt ögonen…. Näe! Vill inte prova! Stackars mamma. Stackars Cindy, fast hon verkade trivas. I programmet deltog även The Vaccines med ett par låtar. Plåtade ju dem två gånger förra året, de är fantastiska live.

Trots att jag har varit på semester så har det inte blivit så mycket musik, utan internet i telefonen blir det lixom ingen Spotify heller. Men på väg hem från Arlanda hörde jag Veronica Maggios ”Satan i Gatan” som får representera början av 2012 på något sätt.

Här är det fina fyrverkeriet som jag såg när det byggdes upp när jag gick runt på min spontana lilla prommis tidigare på dagen. Själva fyrverkeriet såg jag dock från soffan, så jag slapp trängas med 250 000 andra.

Med det säger jag:

God Fortsättning!

Åh! Jag bara älskar det här. Jag vet inte varför. Det är dåligt ljus, (igår inte brist på ljus snarare överflöd och massa rött) och när banden är så där riktigt skitbra så blir man mosad av publiken. Det luktade öl när jag duschade imorse för jag blev lätt dränkt någonstans halvvägs in i Seventribe. Jag sov med datorn i sängen och var skitnervös när jag intervjuade Reenact. Bilder på sju band och en artikel levererades före kl 13 dagen efter fast jag var hemma kl 02. Där emellan sov jag även massa timmar. Nu är jag på väg till födelsedagsbrunch och fick slå in paketet på tunnelbanan för jag har inte riktigt hunnit det.

Jag vet inte varför. Men jag älskar’t.