Drömfotolistan

Jag har funderat på det här inlägget/listan sedan jag började fota konserter men aldrig riktigt vågat. Jag är rädd att jag ska ha en lista som är exakt och sen strävar jag inte efter något annat eller känna mig klar om jag prickar av allt på listan. På listan hamnar ju dessutom mest gammal skåpmat och jag vill ju vara öppen för nya artister att sätta högt på listan.

Det som hände i veckan som gjorde att jag började fundera på den igen var att biljetterna till Pink… förlåt P!nk släpptes. Sen drömde jag att jag missade en Bon Jovi konsert och kom lagom till en Metallica konsert istället. Mardröm med andra ord….  Hua.

Vissa har jag fotat tidigare, men de kommer alltid stå på listan. I ingen annan inbördes ordning än att jag kom på dem i den här ordningen så har vi listan här:

  • Pink
  • Bon Jovi
  • Foo Fighters (alltid)
  • Biffy Clyro (alltid)
  • Teitur (alltid)
  • No Doubt
  • Creed (riktiga med Scott Stapp)
  • Megadeth
  • Heroes del Silencio (ser dystert ut, har splittrats för många, många år sedan)

Jag lämnar några tomma för dem jag inte kom ihåg för tillfället eller inte har hört talas om än.

Att Teitur eller att inte Teitur…

Ikväll är det Teitur på Slussen… jag är inte helt frisk än men mycket, mycket bättre. Så jag tänkte jag ska göra ett försök på Teitur, åka tunnelbana och hela den biten och se om jag kan ta mig till jobbet imorgon. Men det blir inte publicering förrän imorgon, för jag måste hem och sova direkt. Van vid 10 timmars sömn per natt de senaste nätterna… Jag vill inte vara hemma längre. Jag är så jäkla trött på att ligga hemma. Tråkigt. Äventyrade till det och gick till ICA idag. Det var ju spännande. Blir lite yr när jag är ute å går, men det är nog bara för att jag legat horisontellt i fyra dygn. Därav övningen med Teitur. Å vad jag ser fram emot honom. Har fotat honom tidigare, men det vart kassa bilder, idag lär det inte bli bättre (om jag tar mig dit) då det är på Slussen som är känt för sin avsaknad av ljus. Men med lite tur öppnar någon dörren till toaletten så det blir lite frontljus… Får hålla tummarna för att jag har lärt mig lite mer de senaste 1,5 åren med.

Här är från Medis den 25 februari 2011:

Livet är bra plågsamt ibland.

Åh du käre blogg och ärade bloggläsare, som jag försakat er. Jag ligger jätte-efter med att lägga upp gallerierna och därmed bilderna också. Om jag orkar ska jag bättra mig ikväll, dock är annat prioriterat just nu. Jag håller på och brottas med en enorm uppdatering av hemsidan LiveNews.se. Som den hacker jag (inte) är så blir alla småbuggar gigantiska berg som fortsätter upp bland molnen och man får ingen översikt alls och ser inget ljus i tunnelen. Här om dagen knäckte jag en sån liten nöt som gör att tre saker börjar fungera. Jag blir först glad och stolt och sedan känner jag mig enormt puckad för att jag inte kom på det tidigare. Det återstår endel buggfix men på det stora hela börjar det lösa sig sakta men säkert. Ett ouppnåeligt Mount Everest i taget. Men som ni förstår går all min dator tid till detta just nu.

Detta ovan och de inlägg jag nu publicerat nedan skrev jag för typ en vecka sedan. Men jag har av ovannämnda anledning inte kommit till skott med publicering. Jag har dessutom åkit på en sån förkylning igen, inte så snorigt, det har mer satt sig i luftrören så jag har en stor sten över mitt bröst. Ännu har skiten inte vänt utan snarare blivit aningen värre och koncentrationen håller bara i några minuter i taget. Men jag hinner bli uttråkad ändå. Två dagar hemma från jobbet har jag spenderat med ett Harry Potter maraton. Jag såg den första och de tre sista. Sen hade jag tänkte att jag skulle vara frisk. Men imorgon får jag nog börja på alla de i mitten med… Pruttbullar. Harry i alla ära, men jag hade hellre varit frisk.

Nu ska jag återgå till att dröna framför TVn och klaga på att det inte kommer något bra. Jag har sparat Bakfyllan 2 till någon dag när jag är riktigt riktigt sjuk eller på patetiskt humör. Kanske blir det den eller någon annan stilig film. Kanske något Harry Potter redan ikväll. Skit samma. Det är fredag, jag är ensam hemma och tittar på repriser av program jag inte ville se till att börja med. Killerball har releasefest ikväll som jag skulle gå på men gick ju åt fanders. Här är en bild från slussen i våras istället, hoppas skivan är bra, få band kämpar så hårt som dem! Hade gärna sett dem igen.

Nu ska jag återgå till min patetiska självömkan och ni ska slippa höra/läsa om den.

Hatet är orsaken till allt ont

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, det är så många ändar i den här soppan så jag blir galen. För att hitta en tråd att börja nysta i så börjar jag med fantastiska Linda-Marie.

Häromdagen la Linda-Marie Nilsson upp en bild på sig själv i bikini på stranden. Bilden har fått sjukt många ”gilla” (hittills ca 81 500) och bilden är bara några dagar gammal och världsberömd, den är fantastisk och hon är fantastiskt vacker. När jag läser kommentarerna på originalbilden så blir jag så ledsen och arg, många är uppmuntrande och hon har fått många kommentarer om att hon har hjälpt andra. Så jäkla bra! Det som stör mig är de andra kommentarerna, de som är nedlåtande och dömande. Problemet är att det här inte unikt på något sätt och bilden har utlöst en våg av debatt om näthatet.

Jag kan inte låta bli att undra vad ger folk intrycket att någon har rätt att döma andra människor? Vare sig det gäller en bild på någon i bikini eller det som har slagit mig personligen lite mer på sista tiden: förmåga eller inte förmåga att utföra något. I mitt fall handlar det om skrivandet, jag har aldrig haft bra självförtroende vad gäller skrivandet, jag tycker inte jag är duktig men jag tycker det är förbannat roligt. Gör det mig till journalist? Nä. Jag skriver lite recensioner och berättar om mina upplevelser, känslor och hur jag uppfatta det som hände. Kommer jag vinna priser? Nä, hell no, men det är inte därför jag gör det heller.

För ganska exakt två år och tre månader sedan började jag plåta konserter. Var jag duktig i början? Nä. Är jag bättre nu när jag har tränat massor? Hoppas det. Tycker jag att jag är världsbäst? Nä. Gör jag det för rikedomar, ära, berömmelse och att bli älskad? Nä, i så fall har jag blivit lurad. Jag gör det för att det är mitt sätt att uttrycka mig och jag känner ett behov av att använda mig både av bild och text då jag tycker att kombinationen är det som ger en mest rättvis bild av det jag försöker förmedla.

För tio år sedan så pluggade jag animation på Gotland och när vi gått klart kursen så fick jag ett enda råd av huvudläraren: ”Fortsätt berätta historier” Å det är det jag älskar, att berätta. Vem vill höra? Jag vet inte, jag berättar för den som vill läsa. Det bästa med text är att om man inte vill höra mer så är det bara sluta läsa.

Jag har personligen inte blivit direkt kritiserad för mitt skrivande, men jag ”känslig”; jag överreagerar kanske eller så känner jag saker på mig. Kanske är det kommentarer som ”du har blivit mycket bättre på att skriva” som förmodligen är menade som en komplimang men egentligen inte säger att jag är bra på att skriva, utan bara att jag sög mer förut. Eller när jag ser vänner kommentera artiklar av professionella (i meningen att de får betalt för det) journalister för att deras journalistiska förmåga inte räcker till.

Jag blir så arg, för vem är vi att döma någon annan? Historien berättades och poängen kom fram. Vad är då felet? Det är lite som när man tittar på foton. Är det en bättre bild bara för att man har använt en annan kamera? Nä. Är det en sämre bild för att man har använd ”P” och låtit kameran ställa in allt istället för ”M” och ställt in allt själv? Nä. Är bilden bättre om personen som tagit den har lång utbildning? Nä. Så länge budskapet går fram är ju allt som det ska.

Det som gör mig mest ledsen med det här extremt utbredda näthatet och alla negativa kommentarer är ju att folk blir rädda för att uttrycka sig. När man ser att andra blir nedtryckta och hackade på så är man ju inte direkt angelägen om att själv ställa sig i skottlinjen. Det faktum att man med största säkerhet kan anta att folk kommer att döma en så fort man publicerar något istället för att se till innehållet, det gör mig ledsen.

Att man dessutom lägger kommentarer som man aldrig skulle vågat säga till folk om de stod framför än, det förvånar mig. Man gömmer sig bakom ”sötis77@hatmejl.bajs” och fejkade Facebook konton. Endel gömmer sig inte och tror att det berättigar deras handlande. Har jag rätt att säga till en okänd tant mitt emot mig på tunnelbanan ”du är ful” bara för att hon kan ju se att det är jag som sitter där? Oavsett om man är anonym eller ärlig med sitt namn och profilbild så återkommer jag till samma fråga; vad ger folk intrycket att de har rätt att döma andra människor? Vad var det de däringa religiösa tomtarna brukar säga? ”Döm mig inte förrän du gått en mil i mina skor” och ”Låt den utan synd kasta den första stenen”. Eller som jag skulle sagt; Är du så jävla bra själv då?

Efter mycket velande, funderande och framförallt det där man är alldeles för bra på för att det ska vara nyttigt: självkritik, så har jag kommit fram till följande: Ja, folk kommer att döma mig för det jag gör, men jag gör det för att jag älskar det, för att jag älskar live-musik och livet är inte värt något om jag skulle börja begränsa mig själv för att jag är orolig för vad andra tycker. Jag gör det för min skull och gillas det inte så sluta läsa det jag skriver, titta på mina bilder och surfa vidare på dina hatiska trådar på flashback istället.

Jag har ingen ambition (kan bokstavligen inte stava till det, lycka är rättstavningsprogram) att bli bäst på det här. Jag inbillar mig inte att alla kommer gilla det jag skriver eller mina bilder, men det är några som läser, jag har ett par kompisar och min mamma som läser allt jag skriver så jag vet att det finns folk där ute som läser utan att döma utan bara är nyfikna på vad jag (och andra) har att säga.

Om alla var mer nyfikna och slutade gå runt och slösa energi och tid på att döma andra så skulle världen vara en väldigt mycket bättre plats med mindre fördomar och mer glädje. Dessutom tvivlar jag inte en sekund på att den där partickelförflyttaren skulle varit uppfunnen för länge, länge sen om folk bara kunde fokusera sin energi på något vettigt.

Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter kärlekens
budskapsbärare nummer 1 säga det istället: Vi har bara varandra.

 


 

Jag har tidigare stängt kommenteringen på bloggen för jag fick så mycket spam, men jag öppnar den tillfälligt igen ifall det är någon som har kommentarer i ämnet. Eftersom det är MIN blogg så förbehåller jag mig rätten att plocka bort precis alla hatiska kommentarer.

Biffy Update

Alltså det var väldigt länge sedan jag skrev något om Biffy Clyro. Vill bara påpeka att jag saknar dem. Aja, det skiter väl du i. Jag håller tummarna för att dom blir klara med sin nya skiva snart bara. Man kan tydligen se en Livefeed här men det är aldrig någon där när jag kollar, men den lilla dockan flyttar sig varje dag så det händer något i alla fall. Dom går på Kalifårnisk tid antar jag så jag får ta å lista ut vilken tid som är dagtid. Om det nu är dagtid dom är i studion vill säga… Behöver jag säga att jag ser fram emot deras kommande dubbelskiva? Håller så många tummar för den turnén så det finns inte. Hoppas på att få se minst fem shower. Okej, det var lite överdrivet men så är det.

Dagens outfit är en biffy tröja faktiskt. Men vill ha en ny/flera. Något jag blir lite glad över är dock att dom svarar på frågor på nätet emellanåt. Det är lite roligt att se vad dom har för inspirationskällor och liknande. Här är den senaste. Mycket nöje!

Midsommar är här!

Imorgon är det midsommarafton! Min favorithögtid faktiskt. Tur är väl det för det finns inget konsertigt att fota under veckan som gått, (konserterna slutade i måndag/tisdags i stockholm, även om de fortsätter ikväll i Göteborg, men där är inte jag) sen är det helt dött i stan under fredag, lördag, söndag och början av nästa vecka. Sedan börjar det komma igång igen, så smått.

Men det blir nog lite småfotande i alla fall, kommer ta med mig kameran till midsommarfirandet så får vi se vad som händer. Annars ser jag fram emot Peace & Love som går igång om en vecka. Lite nervös inför det faktiskt. Jag ska ENSAM täcka upp Sveriges största festival LiveNews. Vi hade jämnt schå att få ihop det på två och hälften av scenerna förra veckan på Hultsfred. Jag kommer att missa massor men jag får även möjlighet att välja och vraka bland fler konserter än man kan tänka sig. Om man jämför festivaler med efterrätter (det går ett bantnings/tjockis program på TV medan jag skriver) så är konserterna under året en godisbit någon gång i veckan. Hultsfred är tre dagar med en helt okej efterrättsbuffé och Peace & Love är mer godsaker än man kan tänka sig. Det är så man blir lite sorgsen för det står en chokladtårta där som ser så otroligt god ut men man kommer missa den för det finns inte en fysisk möjlighet när man har ätit blåbärspaj, cupcakes i alla olika färger, kanelbullar, wienerbröd, kladdkaka med grädde och druckit mer cola än man trodde var möjligt. Man bara önskar, önskar, önskar att man kunde spara lite till veckan efter, kanske något att mumsa på under mörka december och januari kvällar, att man kunde få fler chanser att smaka på alla godheterna. Men det är begränsat till fyra dagar fullständigt frosseri. Man får vara noga i sin planering och göra grundliga efterforskningar så man inte missar något av det absolut bästa.

Lite vårbilder

Jag har fotat lite under våren, min favorit årstid. Men har inte hunnit göra något med bilderna tidigare. Så här är några. Jag gillar blommor, märks det kanske? :o)

Jag å malin åkte till Kungsan när träden blommade. Fantastiskt vackert och smockat med andra människor som också skulle plåta. Blev nästan lite parodi på det hela.

 

Å så lite sippor:

 

Å så lite vår på Sergelstorg:

Nu fortsätter vi…

Halloj igen! Jag är tillbaka. Hoppas jag. Jag börjar bli frisk, hoppas det håller i sig och går hela vägen till friskförklarad den här gången. Har varit konstant förkyld i två månader som så många andra. Förmodligen tre efterföljande rejäla förkylningar. Jag har tagit det lite lungt på fotofronten den här veckan med, jag behöver sömnen just nu. Men hoppas på att få plåta lite imorgon, vi får se vad som händer resten av veckan. Hoppas få plåta på fredag med.

Snart drar sommarsäsongen igång på riktigt! Bästa tecknet är att Grönan öppnar om en vecka. Ska bli riktigt roligt att få gå tillbaka dit, även om det kanske är i vinterjackan. :o) Bilden till vänster är plåtad på grönan förra året.

Nåja, nu lite bäck to buissness!

Jag är här och dom är där. :-/

Jag har i allafall jobbat torsdag å fredag men jag mår fortfarande som ett tröskvärk. (ja, med ä). Den stora planen för veckan var ju att se debasers hemliga band ikväll, men det funkar liksom inte. Jag är stolt över att jag tog mig hem med alla eskapader jag råkade ut för. (riktigt långtråkig historia så jag hoppar över den, den involverar bla återvinning.) Skit samma. Jag har vetat länge och varit nyfiken på ”det hemliga bandet” som skulle spela (spelar just nu) på debaser.

På väg hem från jobbet sitter två killar mitt emot mig och pratar om hur kul det ska bli, dom ringer en kompis det är redan värsta kön (19-tiden) kvällen förflyter och det börjar surra på fejjan. Alla ska dit. ”stämmer ryktet?”. Efter många teorier utkristaliserar sig en: refused. Hardcore bandet som återförenats efter 14 år. Jäkla skit. DET hade jag verkligen inte velat missa, av så många anledningar. Men, vad är väl en Refused spelning på Medis? Trång, högljödd, tråkig… Och alldeles, alldeles… fan.

Mår jag bättre imorgon kanske jag lyckas ta mig till The Hives istället. Inte samma. Men något. Vik hädan å onda influensa, sommaren kommer ju med stormsteg! Jag som aldrig har missat en enda spelning pga sjukdom… Missar tre, eventuellt fyra stycken bra på en vecka.

Men det finns dom som har det värre, det finns frågor som är viktigare, som earth hour som jag helt missade idag. Försöker hon intala sig…

Natti natti å må kvällen vara magisk för alla.

självömkan och drömmar

Jag hatar verkligen att vara sjuk. Livet sätts liksom på paus och utanför ens egen lilla värld fortsätter resten av världen i samma anda fast utan en. Jag har missat två konserter hittils på grund av denna lilla influensa.

I hallen står doppresenten kvar i sina påsar utan att ens vara inslagen, den skulle söta lilla charmiga Pontus fått i lördags. Posten ligger kvar på hallmattan sen typ en vecka tillbaka. (jag har petat på den med foten, det är bara reklam). På telefonen står det att det är tio grader varmt och sol ute. Fantastiskt, det låter jättemysigt. Kunde lika gärna varit på Gran Canaria som utanför mitt fönster. Självömkan, jag vet. Jag är mästare på det när jag är sjuk. Jag är som han gubben i reklamen. ”ni tjejer pratar om att föda barn…” Nu jämför jag inte min förkylning med barnafödande, jag förstår bättre än så, men jag tror jag är lika patetisk som många män när dom är sjuka.

Men jag är på bättringsvägen. Sovit 11 timmar i natt och drömt om att jag och en tidigare kursare var på Peace & Love. Sommar, gräs mellan tårna och musik i öronen och allt det där. Det ser jag fram emot massor. Jag har hotellrum bokat och tågbiljett köpt. Får man bara hoppas på acket med! :-) att vara sjuk har visserligen några saker gemensamt med festival. Man är konstant trött och går på den klassiska festival dieten: liten mängd mat men extremt energirik. En pizzaslice om dagen och sedan jobbar kroppen på högvarv.

Nä nu tror jag att jag ska släpa mig upp ur sängen och försöka äta något onyttigt och dricka vitaminer. Någon dag ska jag lyckas publicera bilderna från förra torsdagen med. Men inte idag.

Njut av solen och tänk på sommaren! Massa kramar,
/L