Ja, mina kära vänner. Vad ska man säga? Det började ju så jävla bra. Kursen är riktigt givande men på frågan ”vad har du lärt dig?” har jag lite svårt att hitta svar. Det är inte gångertabellen vi har pluggat, det har handlat om tankesätt snarare. Jag har svårt att sätta fingret på det men det känns som jag har lärt mig enormt mycket. Jag har funnit lite motivation. Det som var mest påtagligt idag var för mig personligen och gav mig en aha upplevelse har med att göra att jag har haft mycket svårt att fota något annat än rock. Jag har inte funnit motivationen, innan jag har tagit upp kameran har jag tänkt ”varför ska jag fota detta?” och absolut inte kommit på något svar. Därför har jag låtit bli. Två saker han har förklarat har fått mig att förändra min tankebana en aning. 1. Vad kan man fota? Han förklarade att det finns bara fyra motiv: objekt, miljöer, karaktärer och situationer. ”klick” sa det i mitt lilla huvud. Det är klart. Det är något av detta jag fotar. Svaret på ”Varför?” är alltså ”för att gestlata XXX”. Det låter fantastiskt bannalt och det är det kanske, men det är viktigt i min banala tankeprocess. ”Jag fotar en sten”. Inte ”Jag skapar konst(!) av historiska mått” Helt plötsligt ändras processen av vad jag håller på med och jag kan konkretisera det på ett helt annat sätt. Sen vad budskapet och allt det där, det är en helt annan fråga, men det här har klickat för mig i alla fall.

Det andra som klickade var att man fotar det man är fascinerad av. Bilden bör kommunicera fotografens fascination. Klart jag kan bara fota musik, det är ju det enda jag känner passionerat för just nu. Mitt sökande efter motiv handlar alltså inte om att hitta en till foto-inriktning förutom rockfoto, det handlar om att komma på vad mer jag är fascinerad av.

Det kändes även väldigt skönt att få det bekräftat att man ska göra det för sig själv, man själv har/är facit och vad andra tycker är inte relevant. Det ska inte ut på fotosidan eller flickr. Det är inte fotosidan människorna som är min målgrupp. Min målgrupp är jag och helt plötsligt har jag en publik som jag vet exakt vad den gillar. Jag fotar en sten, för att jag gillar stenen och den fascinerar mig. Inte ”jag ska skapa historia genom att fota detta block av granit”. Det här låter kanske väldigt lösryckt, konstigt eller banalt för andra, men för mig är det precis vad jag behövde höra. Naturligtvis sas det väldigt mycket mer på kursen, och jag har lärt mig massor mer än så här. Men detta var tre lite större spärrar som lossade för mig personligen.

Vi fick med oss en läxa hem idag, vi skulle ta en miljöbild. Jag valde att kombinera så jag har fotat både med stora kameran och mobilkameran. Här är bilderna som jag lämnar in för diskussion till imorgon. Men jag tänker inte förklara dem, för om man inte fattar grejen så har jag ändå misslyckats. Kommentera gärna. Fattar du grejen med de olika bilderna? Vad handlar de om? Alltså: ”valpen är söt” Vad säger dessa?

Så till det som gjorde att inte är en happy campare just nu. Sedan jag först hörde att vi skulle fota miljöer så hade jag en miljö här i Skarpnäck som jag kände att jag ville fånga. (Den översta) Jag började med att fota massa inne i stan, mest för att jag var där men jag hade bestämt mig för att fota lite här med. Jag kommer upp från tunnelbanan, det är massor av folk, jag kände att i min lilla landskapsbild är det massa folk kanske, men som inte är blickfånget, perfekt, dom blev ju ändå bara siluetter. Sagt och gjort, jag valde mobilkameran för, ja, den var mest lättillgänglig. Sen tänkte jag köra med den stora lite senare. Jag fotade mina människor och folket från tunnelbanan försvann. Kvar är alla dom människor som bara hänger runt en kväll utan att ha någonstans att ta vägen eller ett riktigt mål. Jag har en riskbenägenhet på typ -25 så jag blir lite nervös för att ta upp kameran. Jag brukar säga att jag känner mig trygg i Skarpnäck för det är så hög polisnärvaro, just denna kväll var lite för tidig för att polisnärvaron skulle kännas av. Varpå Lotta blir nervös, men jag tänker ”tönt lotta” och plockar upp kameran. Det är lite som sista åket när man åker skidor, det är alltid då man bryter benet för man är trött. Något fyllo/knarko ropar till och jag tappar kameran. Den låg i sin väska så jag tänker att det var nog inte så farligt. Jag lyfter upp väska och det skramlar. Det har inte skramlat om den tidigare. Det är sällan ett bra tecken. Jag plockar bort linskyddet och det är filtret som gått sönder. Najs, det är ”bara” 500 spänn så det är tråkigt, onödigt och svider lite men okej. Det är inte mitt första filter som pajat. Väl hemma börjar jag försöka plocka bort filtret. Lyckas inte. Ringer pappa. ”Nej nej pappa, det är ingen fara med kameran, det är bara filtret. Jo zoomen funkar nog som den ska” Hade jag testat? Jag testar. Nope. Den hänger sig runt 35 mm och kärvar rejält. Behöver jag säga att detta objektivet är det dyraste jag äger efter lägenheten? Behöver jag säga att detta objektivet är mitt favorit objektiv så till den milda grad att det knappt lämnat kameran sen jag köpte dem? Behöver jag säga att jag spillde O’boy i datorn? Fan. Tror jag går å lägger mig och läser mina analoga anteckningar istället. Utan att tända några ljus.

Gonatt.