Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, det är så många ändar i den här soppan så jag blir galen. För att hitta en tråd att börja nysta i så börjar jag med fantastiska Linda-Marie.
Häromdagen la Linda-Marie Nilsson upp en bild på sig själv i bikini på stranden. Bilden har fått sjukt många ”gilla” (hittills ca 81 500) och bilden är bara några dagar gammal och världsberömd, den är fantastisk och hon är fantastiskt vacker. När jag läser kommentarerna på originalbilden så blir jag så ledsen och arg, många är uppmuntrande och hon har fått många kommentarer om att hon har hjälpt andra. Så jäkla bra! Det som stör mig är de andra kommentarerna, de som är nedlåtande och dömande. Problemet är att det här inte unikt på något sätt och bilden har utlöst en våg av debatt om näthatet.
Jag kan inte låta bli att undra vad ger folk intrycket att någon har rätt att döma andra människor? Vare sig det gäller en bild på någon i bikini eller det som har slagit mig personligen lite mer på sista tiden: förmåga eller inte förmåga att utföra något. I mitt fall handlar det om skrivandet, jag har aldrig haft bra självförtroende vad gäller skrivandet, jag tycker inte jag är duktig men jag tycker det är förbannat roligt. Gör det mig till journalist? Nä. Jag skriver lite recensioner och berättar om mina upplevelser, känslor och hur jag uppfatta det som hände. Kommer jag vinna priser? Nä, hell no, men det är inte därför jag gör det heller.
För ganska exakt två år och tre månader sedan började jag plåta konserter. Var jag duktig i början? Nä. Är jag bättre nu när jag har tränat massor? Hoppas det. Tycker jag att jag är världsbäst? Nä. Gör jag det för rikedomar, ära, berömmelse och att bli älskad? Nä, i så fall har jag blivit lurad. Jag gör det för att det är mitt sätt att uttrycka mig och jag känner ett behov av att använda mig både av bild och text då jag tycker att kombinationen är det som ger en mest rättvis bild av det jag försöker förmedla.
För tio år sedan så pluggade jag animation på Gotland och när vi gått klart kursen så fick jag ett enda råd av huvudläraren: ”Fortsätt berätta historier” Å det är det jag älskar, att berätta. Vem vill höra? Jag vet inte, jag berättar för den som vill läsa. Det bästa med text är att om man inte vill höra mer så är det bara sluta läsa.
Jag har personligen inte blivit direkt kritiserad för mitt skrivande, men jag ”känslig”; jag överreagerar kanske eller så känner jag saker på mig. Kanske är det kommentarer som ”du har blivit mycket bättre på att skriva” som förmodligen är menade som en komplimang men egentligen inte säger att jag är bra på att skriva, utan bara att jag sög mer förut. Eller när jag ser vänner kommentera artiklar av professionella (i meningen att de får betalt för det) journalister för att deras journalistiska förmåga inte räcker till.
Jag blir så arg, för vem är vi att döma någon annan? Historien berättades och poängen kom fram. Vad är då felet? Det är lite som när man tittar på foton. Är det en bättre bild bara för att man har använt en annan kamera? Nä. Är det en sämre bild för att man har använd ”P” och låtit kameran ställa in allt istället för ”M” och ställt in allt själv? Nä. Är bilden bättre om personen som tagit den har lång utbildning? Nä. Så länge budskapet går fram är ju allt som det ska.
Det som gör mig mest ledsen med det här extremt utbredda näthatet och alla negativa kommentarer är ju att folk blir rädda för att uttrycka sig. När man ser att andra blir nedtryckta och hackade på så är man ju inte direkt angelägen om att själv ställa sig i skottlinjen. Det faktum att man med största säkerhet kan anta att folk kommer att döma en så fort man publicerar något istället för att se till innehållet, det gör mig ledsen.
Att man dessutom lägger kommentarer som man aldrig skulle vågat säga till folk om de stod framför än, det förvånar mig. Man gömmer sig bakom ”sötis77@hatmejl.bajs” och fejkade Facebook konton. Endel gömmer sig inte och tror att det berättigar deras handlande. Har jag rätt att säga till en okänd tant mitt emot mig på tunnelbanan ”du är ful” bara för att hon kan ju se att det är jag som sitter där? Oavsett om man är anonym eller ärlig med sitt namn och profilbild så återkommer jag till samma fråga; vad ger folk intrycket att de har rätt att döma andra människor? Vad var det de däringa religiösa tomtarna brukar säga? ”Döm mig inte förrän du gått en mil i mina skor” och ”Låt den utan synd kasta den första stenen”. Eller som jag skulle sagt; Är du så jävla bra själv då?
Efter mycket velande, funderande och framförallt det där man är alldeles för bra på för att det ska vara nyttigt: självkritik, så har jag kommit fram till följande: Ja, folk kommer att döma mig för det jag gör, men jag gör det för att jag älskar det, för att jag älskar live-musik och livet är inte värt något om jag skulle börja begränsa mig själv för att jag är orolig för vad andra tycker. Jag gör det för min skull och gillas det inte så sluta läsa det jag skriver, titta på mina bilder och surfa vidare på dina hatiska trådar på flashback istället.
Jag har ingen ambition (kan bokstavligen inte stava till det, lycka är rättstavningsprogram) att bli bäst på det här. Jag inbillar mig inte att alla kommer gilla det jag skriver eller mina bilder, men det är några som läser, jag har ett par kompisar och min mamma som läser allt jag skriver så jag vet att det finns folk där ute som läser utan att döma utan bara är nyfikna på vad jag (och andra) har att säga.
Om alla var mer nyfikna och slutade gå runt och slösa energi och tid på att döma andra så skulle världen vara en väldigt mycket bättre plats med mindre fördomar och mer glädje. Dessutom tvivlar jag inte en sekund på att den där partickelförflyttaren skulle varit uppfunnen för länge, länge sen om folk bara kunde fokusera sin energi på något vettigt.
Jag kunde inte säga det bättre själv så jag låter kärlekens
budskapsbärare nummer 1 säga det istället: Vi har bara varandra.
Jag har tidigare stängt kommenteringen på bloggen för jag fick så mycket spam, men jag öppnar den tillfälligt igen ifall det är någon som har kommentarer i ämnet. Eftersom det är MIN blogg så förbehåller jag mig rätten att plocka bort precis alla hatiska kommentarer.
Urban Cone och Love Antell:
