JAG stängde av TVn… (Ode to Spotify)

Förkylningen med feber som jag talade om förra veckan gick inte över. Att springa och fota Last Days of April var kanske inte mitt mest brilljanta drag. Kanske hade det varit okej om jag lyckats sova mer än tre timmar natten efter. Nåja, jag har varit hemma sjuk i två dagar. Det är fantastiskt tråkigt. Men tyvärr nödvändigt. Hostar som en toka och jag tror nog att min röst skulle vara intressant i forskningssyfte just nu. Som sångerska… kanske inte. Tur att jag inte har några såna ambitioner.

Det har hänt rätt mycket i mitt liv de senaste månaderna. Ni som känner mig vet ungefär vad, å jag tror ingen annan läser den här bloggen. Men man kan väl sammanfatta det med att jag har lagt om hela mitt liv. Skiljt mig, köpt ny lägenhet och så vidare. Mycket har förändrats, jag har förändrats. Jag har köpt en ny telefon, inte det i sig en så stor förändring förutom att jag har Spotify i mobilen numer, som jag har längtat. Jag lyssnar fantastiskt mycket mer på musik överhuvudtaget. Jag lyssnar på mycket annan musik än tidigare, jag har vidgat mina vyer och lyssnar faktiskt på mycket mer annan musik och ger den chansen. Sen är det ju inte alltid man gillar den, men jag ger den chansen i alla fall, det har jag nog inte gjort tidigare. ”Jag är ju Lotta, jag är ju hårdrockare! Det ska man inte kunna ta ifrån mig” Nej, det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig, men jag behöver inte bevisa det hela tiden längre. Kanske är jag tryggare i mig själv och var jag står i förhållande till övriga världen?

Djupt.

Hur som helst. Idag har jag lyssnat lite mer på Hot Club de Paris, som spelar på Debaser Slussen på lördag. Det ser jag fram emot, dom är rätt bra faktiskt, lite indie får man väl kalla det tror jag. Här är ett fantastiskt roligt klipp där alla spelar trummor på något sätt. Rätt roligt och fantastiskt häftigt. Känner spontant att jag måste hitta något att såga snart, allt jag ser är bara bra hela tiden. Någon som har något tips på något riktigt skitkasst? Förutom Metallica?

Imorgon är det den 26 januari. Ett viktigt datum. Av bara en enda anledning: Imorgon släpps Foos och Biffy biljetterna till Stadion den 22 juni. Mohahahahaha! Däremot så insåg jag sent idag att jag kunde ju faktiskt ha köpt dem på förköp, jag uppfyllde kraven (medlem på Live Nation) så nu när jag försökte så gick det inte. Såklart är förköpsbiljetterna slut. Så imorgon kl 9 blir det till att sitta och trycka oavbrutet på ”uppdatera knappen”. Blir nog att jag köper mig två biljetter så får vi se vilken stackare som står utan och vill följa med när det närmar sig. Alltid är det någon. Eller så får man sälja dem på blocket. Jag förutspår att denna konsert kommer att vara slutsåld på… under 40 minuter. Har jag rätt får jag en chokladboll. Har jag fel får jag… ett äpple, ett surt ett. Som jag måste bita i. Får jag inga biljetter alls kommer jag trilla ihop i en liten hög och gråta, en stund, tills jag kommer på att jag får se dem i London två veckor senare.

Last Days of April på Debaser

Last Days Of April (LDOA) är ett indi-pop band från Stockholm som funnits i mer än tio år. Det är Karl Larsson (!) som är den kreativa kraften bakom bandet, enligt deras beskrivning på Facebook. Musiken är (tycker jag) ganska soft och lite laid-back. Men mycket trevlig. Igår spelade LDOA på Debaser Medis.

För första gången så var det inget inträde! Dom kollade bara leg så man hade åldern inne… dom frågade mig aldrig om leg utan tittade bara på mig och sa ”välkommen”. Så jag kan ju inte annat än anta att det var typ 18? :) det gjorde ju även att det inte satt någon i dörren. Vem frågar man om fotopasset då? Möter en tjej som ser ut att ha koll, det hade hon verkligen! Hon kände till och med igen mig! :) Är det ett tecken på att a) jag har varit här för mycket. b) jag börjar komma in i branschen eller c) min frisyr var ett genidrag på fler än ett sätt. Eller d) alla ovanstående. :)

Förband var Culkin. Ett annat Stockholms band. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är fantastiskt att Sverige är nedlusat med så många bra band! Ha lite svårt att beskriva musiken. Lite alternativ inderock kanske? Dom kategoriserar sig själva som Indi-rock i alla fall. Jag får svårare och svårare att kategorisera musik, ju mer jag lyssnar. Men dom hamnar garanterat under kategorin ”mycket bra och sevärda” och det är ju viktigast. Lite knepigt ljus emellanåt men fick till några bra tror jag.

Culkin:

Fler bilder på Culkin finns i galleriet

Ännu fler bilder finns att se och att köpa på Festivalphoto.se

Jag trodde att LDOA skulle vara bra, jag hade ju lyssnat in mig ordentligt. Men så klart var dom fantastiska. Eftersom det inte var något tal om några tre låtar så tog jag det lugnt och försökte vänta in rätt ljus. Men under min favoritlåt ”America” blev jag faktiskt tvungen att sänka kameran, skita i ljuset och bara njuta. Det är fantastiskt mysig musik, eller är det bara jag som var på ett sjukt mysigt humör och lite allmänt knäsvag? Jag vet inte. Men jag vet att jag gillade det. Rent fotografiskt var det väl kanske inte det mest exalterande jag varit med om. Och det var en viss rökmaskin som kunde fått lite längre pauser så man fick en sportmössa till chans att få en skarp bild (de för tillfället lätt irriterade luftvägarna hade tackat stort de med). På näst sista låten la den av, någon annan som drog ur sladden kanske, då skingrades dimman en aning och jag fick ett par skarpa bilder i alla fall. Last Days Of April hamnar i alla fall i min permanenta spellista. Det är ett som är säkert.

Last Days Of April:

Fler bilder på Last Days Of April finns i galleriet

Ännu fler bilder finns att se och köpa på Festivalphoto.se

Dagen före Last Days of April. Och Biffy kommer till stan!!!

Hur det gick med förkylningen? Jotack. Igår var jag vaken Sammanlagt ca 6 timmar på hela dygnet. Feber och helvete, kurerade mig med Fåret Shaun på SVT Play och det verkar ha gjort susen. Idag har jag inte bara tagit mig ur sängen, jag har tagit mig till ICA och blivit tvungen att göra en aktusväng till banken. Men jag överlevde. Det betyder jobb i morgon. Å jobbar jag i morgon så fotar jag i morgon!!!! YES!!! Dom börjar först kl 22 så jag hinner gott hem och ta det lite lugnt emellan.

Fortsätter lyssna in mig på dem och funderar på om jag förutom hårdrockare nu även kan titulera mig ”indipoppare” Tydligen är det vad dom spelar. Kanske ska man låta bli att kategorisera musik som någon vis människa sa. Ikväll blir det i allafall i säng tidigt, det är något jag vet. Trodde klockan började närma sig 21 nu… men hon är tydligen strax efter 18 bara.

Men jag fick världens bästa nyhet idag! Foo Fighters och Biffy Clyro kommer till stan!!!! De ska spela på Stockholms Stadion den 22a juni. Jag har skickat iväg förfrågan till Festivalphoto, hoppas jag hann först, det får vi se. Annars köper jag biljett, det är ju inte konstigare än så! Vaddå, vad menar du med att ”jag ska ju se dem två veckor senare i London”? Ja, är det något konstigt med det eller? Kan man inte se Biffy och Foos flera gånger på en månad eller? Vaddå ”jag har ju redan sett dem tre gånger i år?” Fem gånger är väl bättre än tre? Speciellt om man får fota någon av gångerna! :o)

Två fantastiskt underhållande videos:

Inför Last days of April

Idag är det tisdag, på fredag ska jag förhoppningsvis fota Last days of April. Har inte fått svar på ackrediteringen än. :o/ Jobbigt att man aldrig kan planera i förväg. Men jag förbereder mig naturligtvis ändå. Jag började lyssna in mig på dem tidigare idag. Blev riktigt stolt över mig själv för jag lärde mig göra en ny spellista på Spotify i Mobilen! Bara en sån sak! :o) Det är för övrigt det bästa påtänkta någonsin! Bättre än Facebook i mobilen. Jag gillar Last days of April, dom är ganska softa om man jämför med vad jag brukar lyssna på och jag ser fram emot att se dem live. Kanske trillar jag dit även om jag inte får fota. Bara för att visa mitt deltagande. :o) Sen gillar jag ju namnet med, men bara för att det är då jag fyller år. I de sista dagarna i april. ;o)

Men ska jag vara ärlig så ser det lite mörkt ut just nu. Jag sitter nämligen här med dubbla filtar på mig, fryser och har ont i hela kroppen. Andas lite slem emellanåt… ja, ni kan ju se vartåt det här barkar. Feber och ont i kroppen, har Lotta åkt på årets gigantförkylning när hon var på barnkalas i söndags? Typiskt. Håll tummarna för att det bara är väldigt kallt i lägenheten och att jag fryser så jag skakar fast jag har datorn i knät för att egentligen är det skitkallt… fast jag känner mig varm. Hm. Som sagt. Ser mörkt ut. Men har ju stått i diket riktigt risig förut, det brukar lösa sig. Det bästa botet mot all sjukdom är ju Rock n Roll, det är ju bara så. Det är vetenskapligt bevisat! Eller jag tycker det i alla fall. Mår jag kasst så trycker man bara lite nässpray och i värsta fall en alvedon sen låter man kemikalierna göra underverk. Det kemikalierna inte lyckas med gör musiken, man får sån adrenalinkick att alla tänkbara sjukdomar bara försvinner. Om än bara för en stund. Tror faktiskt att det botar både aids, cancer och framförallt allmänna depressioner.

Håll tummarna för mig!
Kramisaj på ej alla!

Danko Jones spelar på Bandit Rock Awards!

Jag anmälde mig på Bandit Rock Awards häromdagen, visste inte vilka som spelade då. Men idag fick jag reda på att Danko Jones spelar!!! YES!!! Har fotat dem två gånger förut, det är sjukt roligt, Mr Danko är fantastiskt rolig och JC är den värsta posern du kan tänka dig. Detta ska bli fantastiskt roligt. Undra vilka fler band som dyker upp? På deras hemsida står inga fler just nu. Men det kommer nog så småningom. Bollnäs och Martin kommer tydligen med (Galavärdar). Bollnäs är ju lite av en kändis han med, så det får räknas?

Några gamla bilder på Danko Jones:

PEPP!!!!

Jag letar mig utanför min lilla box…

Här om dagen fick jag en fantastisk abstinens efter konsertfoto. (verkar få mycket abstinens nuförtiden…) Jag gick då igenom Debasers kommande och skrev upp mig på tre spelningar till. Det är musik jag inte vanligen lyssnar på och i ärlighetens namn tre grupper jag aldrig hört talas om.

Jag har skrivit upp mig på Last days of April. Hör direkt att jag kommer att gilla dem starkt när jag hör dem live. Jag har ju mycket bredare musksmak live än på skiva. Men jag gillar Last days of April redan nu så det ser jag fram emot. Hoppas jag får fota bara!

Jag skrev även upp mig på Hot Club de Paris. Har inte lyssnat på dem tidigare, men tycker dom är lite roliga. De ser ganska roliga ut och jag tror det kan vara lite roliga att fota. Så jag kör! :o)

Den sista som är helt utanför min vanliga box som jag har anmält mig på är Teitur. Jag tror han är singer-songwriter… så otroligt långt utanför min vanliga box. Men jösses va bra det är. Jag vill köra ner mina bara fötter i det varma Teitur träsket, sätta mig ner, luta mig tillbaka och bada i solsken. Behöver jag säga att jag ser fram emot detta?

Pepp inför 2011!

Jag var på Hard Rock Café i Stockholm idag och åt brunch. Som vanligt kunde jag inte låta bli att titta lite extra på Dave Mustaines gitarr som hänger precis utanför muggen. När jag var liten så hade jag bilder på Dave Mustain på väggarna. Jag var lite av ett fan, jag tror jag kanske till och med hade en lite cruch. :o) Så kommer jag (eventuellt) få fota Megadeth på Arenan! Jistanes så coolt! Jag såg dem på Annexet på Countdown to Extinction turnén, det borde varit typ 1992-93 någon gång. Jag köpte en t-shirt. Men jag tror jag har förlagt den någonstans. Ska titta efter den ordentligt nu när jag ska rota lite bland grejer igen. Hoppas verkligen att jag inte i ett dumt infall tänkte ”Lotta, ge dig nu, du är ju för fan vuxen” och kastade den. Verkar som jag kan ha gjort det. Även Nirvana t-shirten från deras spelning på sjöhistoriska verkar kunna ha gått den vägen. (ÄRKE PUCKO!!! Jag kommer ju aldrig växa upp… borde förstått det redan då.) Vore ju fantastiskt kul att ha Megadeth t-shirten på sig på konserten. Men den är nog lite tajt. :oP

Hur som helst så efter den här helgen med Khoma, Fotografiska och massa roligt foto och musikprat så känns det som att året har kommit igång. Som att jag fått tillbaka gnistan lite. Den har varit lite borta av en del olika anledningar. Men den är på väg tillbaka. Men det är ju så himla länge till nästa spelning! Nästa planerade är Accept den 17 februari, mer än en månad kvar. Ska kolla upp om det finns något innan det som inte är upptaget. Jag kan ju passa på att ta mig lite utanför min box kanske.

Annars ser jag så där löjligt mycket fram emot Robyn, där är jag reserv men även om jag inte får den som kommer det bli fantastiska bilder från konserten. Jag ser fram jättemycket emot Bandit Rock Awards! Fan va kul! Vet inte vilka som spelar än, men det visar sig. Kommer ju säkert vara de bästa från 2010 så vi får väl se. Å så ser jag fram emot Plan Three, mina favvisar. Undrar om det är lika mycket galna tjejer i publiken den här gången? :o) Blir nog inte lika närgånget som förra gången (inlägg, galleri), men kanske lite bra bilder ändå.

För att inte tala om Foo Fighters och Biffy Clyro i London. Ojoj, där får jag förmodligen inte fota. Men jösses… Det ska bli såååå kul! Å dessutom får jag åka till London! Kanske ska man låna sig en bra kompaktis och trängas? Det kommer ju förmodligen vara ljust ute så man kommer inte behöva någon 2.8 eller 1.4 direkt. Då blir ju zoomen lite mer viktig och man kan säkert göra något halvroligt från publiken i alla fall. För eget bruk så klart! En kamera ska med, oavsett! Hehe.

För att inte tala om festivalerna! Jag glömmer nästan bort dem för att de inte står ute i min lista till höger. Men jag kan ju inte skriva in dem eftersom jag inte vet vilka jag får gå på. Varken för jobbet eller för Festivalphoto. Eller vilka jag vill gå på heller för den delen, eftersom man inte har släppt så många namn. Blir nog inte Sweden Rock i alla fall. :o( Dom är tydligen snåla med press-passen och jag har inte råd att börja pynta för alla festivaler och konserter. Känner heller inte att det är viktigast i mitt liv att fota Ozzy Osborne. Skulle i så fall mer se fram emot Seventribe (till höger) som vann Released Live & Unsigned. Jag har märkt att det inte alltid är de största namnen jag ser fram emot. Undrar varför?

Det känns i alla fall skönt att 2011 har börjat. Livet har börjat rulla på. Det löser sig. Det inte bara löser sig, det blir bra. Det blir inte bara bra, det blir riktigt jävla skit-bra till och med. Jag är helt enkelt massa pepp inför året. Mycket är osäkert och jag har ju inte fått bekräftat några spelningar. Men något kommer jag få fota, det är jag säker på. Nu ska jag leta efter lite mer att göra. Hehe.

Puss och kram!

Khoma på Debaser Medis

Oh my God! Det är alltid sånt förbannat ös när dom spelar! Jag blir galen! Dom ligger lätt på min topp tre lista över band att fota. Någonsin. Ever. Har i skrivandets stund inte sett bilderna på fullskärm men jag har en rätt bra känsla. Fick ett av hoppen men vet inte om den är skarp. Återstår att se. Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!!!

Peuh! (försöker lugna ner mig) det började med att Sandra var där med. Det är alltid roligt så vi hann komma ikapp lite. Hon var där för Gaffa och är ju grym fotograf så jag ser fram emot att se hennes bilder.

Förbandet Lindforest var bra. De var väldigt lugna och för första gången kände jag att ljudet av min slutare kanske störde musiken.

Sen var det en evig väntan. Så fick vi vänta lite till. Å lite till. Man är ju som ett barn på julafton. Tillslut blir man förbannad för att tomten aldrig kommer. Hur mycket faktisk tid som gick kan jag inte svara på.

Sen kom dom ut på scenen. Först är man lite lugn men spänd över vad som kommer hända. Så börjar musiken. Å det fullkomliga öset. Man hinner inte med något. Var man än riktar kameran så missar man 5 saker. Fick ett hopp men missade flera. Två pga att jag kollade bilderna i kameran. Mao, kolla inte bilderna i kameran medan du fotar! Exponeringen visst, men att kolla om man satte förra hoppet är inte relevant då. Det får man kolla sen.

Det var inte något dike idag men inte så mycket folk så det gjorde inget. Inga riktiga förhållningsregler heller. Så vi fick fota hela. Underbart. Så klart.

Detta var tredje gången jag fota Khoma. Hoppas verkligen att det blir igen. Det är en sån otrolig utmaning. Det går fort, händer mycket och är fullt av känslor. Från högt till lågt, både i musiken och framträdandet. Å det är aldrig bra ljus. Men bättre den här gången än förra.

Åh! Kan inte tunnelbanan åka lite fortare så jag får hem och titta på bilderna?! mitt första blogginlägg från mobilen. Funkar bra.

Alla bilderna finns i ett galleri här!

Bilderna går att köpa på Festivalphoto.se
Lindforest och Khoma

Här kommer mina favoriter, först några på Lindforest

Å så Khoma:

2011 börjar…

… med att jag har ny mobil. I den har jag Spotify, så jag har tillgång till hela världens musik alltid. Det är fantastiskt. Jag kan lyssna på hur mycket musik jag vill och var jag vill. På pendeltåget, i sängen och överallt där emellan. Har tidigare varit begränsad till vad som fick plats i telefonen (typ 30 låtar och de orkar man ju inte direkt byta ut dem en gång i veckan) Så nya horisonter öppnas. Även om jag lyssnar på endel gammalt med. Idag var en Biffy dag. Som så många andra. :o) Men jag var inte begränsad till dom två senaste plattorna som jag hade (köpt!) på mp3 utan kunde lyssna på lite nytt material med.

I övermorgon är det dags att fota Khoma igen. Hur ska jag läsa in mig på dem? Det blir tredje gången jag fotar dem så jag vet ju lite vad jag har att förvänta mig.

Har ledigt dagen efter med och ska gå på fotografiska igen. Har ju fått medlemskap i fotografiska familjen i julklapp! Dags att utnyttja och med massa trevligt sällskap dessutom. Om jag kommer på några nya fyndigheter som inte fanns med i förra inlägget som handlade om Fashion! utställningen så lovar jag att delge dem här.

För två år sedan så var jag och min kompis Johan på Bandit Rock Awards. Vi köpte biljett och våra favoritband spelade, jag ville se Staind och han ville se Shinedown. Förra året lyckades vi ”scamma” till oss VIP biljetter, med middag och allt. Då sa vi på skämt att nästa år, då ska vi stå där nere och pekade på ”über VIP-hyllan” där bara artister och eventsponsorer kommer in, där det fanns bland annat obegränsat med gratis alkohol (vi fick biljetter i stället, ganska många iofs). Så sa jag något i stil med: ”och året efter skulle du stå på scenen och jag nedanför och fota.” Gissa vad jag (med högsta sannolikhet) ska göra redan i år? :oDDDDDD NU KÖR VI! ROCK N ROLL! :o) Jag ser fram emot att se Milou på scenen som årets nykomlingar 2011.

Årskrönika 2010: Från Krokus till rockfokus

Att skriva en årskrönika över 2010 är att sammanfatta hela min rockfoto ”karriär”. Allt har hänt under detta året. Inte i mina vildaste drömmar hade jag i början på året kunna tänka mig att detta skulle hända. Utan tvekan de roligaste och mest händelserika året i mitt liv. Hittills.

Detta enorma inlägg är uppdelat i fyra sektioner: Kronologiskt, Lärdomar och Bilder och Framtid. Å på slutet ett tack till dem som varit inblandade. Trevlig läsning om det mest händelserika året i mitt liv.

Kronologiskt

Våren
Jag började detta året sjukt hungrig på att fota men helt utan inriktning eller inspiration då vintern tar ur all must ur mig. Jag misstänkte redan på hösten 2009 att detta skulle hända så jag planterade massor av krokusar och tulpaner. Så kom äntligen några krokusar upp. Det fick bli början på året och det enda jag riktade kameran mot i flera månader.

I april började det lossna, rent mentalt i alla fall, jag började inse vad jag ville göra, jag ville gå på min första festival, gå på mer konserter och när jag såg att Fotografiska (som inte ens hade slagit upp portarna än) anordnade en kurs i Rockfoto slog jag till direkt. Jag insåg ganska snabbt att jag hittat vad jag ville göra. Jag hade ju fotat Milou lite tidigare, men bara för att det var kul. Jag hade inte insett att det var en hel gren inom foto.

Takida
Jag tjuvstartade lite med Takida i början av juni på gratiskonserten Love Stockholm.

St Gallen – min första festival
I slutet av juni åker jag på min första Festival någonsin, jag besöker St Gallen i Schweiz och ser band som Biffy Clyro, 30 Seconds to mars, Stone Tempel Pilots och Kasabian. En fantastisk upplevelse tillsammans med Malin och man fick verkligen lära sig skillnaden mellan Sverige och Europa. Här fick man ta med sig hur mycket sprit och öl man ville in på området, förutsatt att det var i plastflaska. Man fick elda och ha med sig möbler. (!) Jag visste ju att jag skulle gå en kurs i konsertfoto så jag höll koll på fotograferna och lärde mig lite redan här. Men jag hade bara mammas kompaktis med mig, något som bara det gav mig en hel del lärdomar.

Kusen i Rockfoto på Peace & Love
Jag var hemma i två dagar från Schweiz innan det var dags för kursen. Men i slutet av juni, början av juli så bar det äntligen iväg! Jag laddade GPSen full med dunka dunka, satte mig i Forrden och åkte till Borlänge. (nåja, egentligen Falun, fick inget hotell i Borlänge så det var ett himla flängande där emellan)

Jag lärde mig fantastiskt mycket under kursens alla dagar. Här är de tio bästa bilderna från Peace & Love. Jag bloggade redan då. Här är inläggen:

Höjdpunkterna under Peace & Love var många. Rent personligt så var det fantastiskt skönt att åka iväg själv och bara ha sig själv att se efter och bara sig själv att lita på.

Att få fota Biffy Clyro på riktigt var något jag sett fram emot sedan veckan innan då jag såg dem på St Gallen. Att få höra av Emma Svensson att hon önskade att hon tagit min bild på Carl Norén är fortfarande en av höjdpunkterna under hela året. Våra bilder rullade sedan på akademin på Fotografiska så vi har hängt på Fotografiska!

Jag mötte väldigt många roliga människor på Peace & Love, många av dem har jag fortfarande kontakt med och vissa stöter man på i fotodikena ibland. Fantastiskt roligt.

Jag lärde mig oerhört mycket och fick en väldigt bra start in i en bransch jag inte visste fanns. Jag skulle gärna gå kursen igen om jag fick chansen! Man kan alltid lära sig mer. Jag skulle på något vis vilja sammanfatta allt det som hände under Peace & Love, men det går inte, det är en jättestor erfarenhet. Det närmaste man kommer är att läsa de länkade blogginläggen ovanför.

Sensommaren
Sensommaren började lite trögt och jag försökte få ackreditering lite överallt, men det gick inte alls faktiskt, då jag inte hade någon uppdragsgivare i ryggen. Sedan fick jag ackreditering till Popaganda helt på eget bevåg, det stod till och med Make Believe Studios på fotopasset! Omåttligt stolt var jag! Visst jag fick det mot inbytes biljett, men det var det värt.

Ungefär här får jag kontakt med Festivalphoto men det går lite segt på det stora hela och jag är ju lite utvecklingsmotiverad så jag gör några gerilla fotoningar. (Från publiken, utan tillstånd) bara för att träna. Men allt eftersom kontakten med Festivalphoto blir bättre och jag förstår hur det fungerar där så inser jag även mina chanser där och jag får ganska många tillfällen att fota under hösten.

Att samarbeta med Festivalphoto har verkligen gjort att jag lärt mig mycket, förutom chansen att få fota konserter och utveckla portfolion. Man lär sig leverera efter en deadline samtidigt som det är ganska högt till tak när man väl kommer in i det hela. Det samarbetet ledde även till:

Intervjun med Biffy Clyro
Någon gång under hösten så får jag ett mail från chefredaktören på Festivalphoto, där står det ”är det någon som vill intervjua Biffy Clyro så hör av er” naturligtvis så skrek jag som en stucken 14-åring och skickade ett svar i blind panik och trodde väl aldrig att det skulle gå igenom. Men det gjorde det. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag hade ganska låga krav på mig själv inför intervjun: ”överlev” ”bajsa inte på dig” ”explodera inte i ett moln av inälvor” ”det är okej att svimma, men gör det helst efteråt”. Där ungefär la jag nivån.

Jag fick prata med en nyvaken Ben Johnston (trummor) som verkade lite nervös han med. Men det gick bra, han var jättetrevlig och det mitt absolut bästa minnet från det här året. Ett av de bästa i mitt liv faktiskt. ”Magical”.

Senhösten och vintern
Jag fortsätter att fota, det går i verkliga vågor, 3 dagar i sträck sen inget på några veckor och så har det hållit på så. Jag har gjort några fler intervjuer. Att intervjua Disturbed var mycket jobbigt då jag blev väldigt nervös (de till och med frågade ”Are you ok?”), medan när jag väl kom till min tredje intervju, som var med Sergio Vega från Deftones så kändes det nästan rutinartat. Jag var lite nervös men kände att jag hade läst på ordentligt och visste vad jag skulle fråga. Att inte sova på några nätter gör även det susen för nervositeten, man har lixom inte den fysiska energin att bli nervös utan läser på papperet och försöker vara trevlig istället.

En annan höjdpunkt under senhösten var att fota Alter Bridge. Jag hade köpt biljett till dem redan i maj och fick ackreditering att fota. Jag har lyssnat på Creed (samma bandupsättning men annan sångare och andra låtar) i väldigt många år och blev fantastiskt starstruck när jag stod (ensam) i diket framför Mark Tremonti. Å vem dyker upp för att köra sista låten? Jo, Slashan som råkade vara i stan! Han jammade loss med Mark. Jag skakade som ett asplöv i flera timmar. Detta är ett av de tillfällen där jag har velat ha Live View i kameran så man ser var man siktar även om man håller upp kameran. (jag var inte i fotodiket) Fick hålla ner avtryckaren, sticka upp kameran och hoppas. Gick så där, men jag fick bilder på Slash i alla fall.

DIRTY PASSION
Den 13 december 2010 blev mina rockbilder publicerade för första gången! DIRTY PASSION släpper sin debutskiva Different Tomorrow som innehåller flera av mina bilder från Stockholm Rock Out i början av september. Fantastiskt stort för mig att finnas representerad i något så viktigt som en skiva, å dessutom en bra skiva! Den finns att köpa på alla större handlare på nätet, så köp den nu!

Vintern – Released live and unsigned
Vintern 2010 slog till med full kraft redan från början. Massor av snö som ligger kvar dessutom. Jag får i början av december chansen att fota en demo tävling som heter Released Live and Unsigned. Det var oerhört roligt och jag fick intervjua alla banden. Det var väldigt annorlunda att intervjua dessa band, men fantastiskt roligt. Helt klart lite av en höjdpunkt det med, speciellt om man ser i statistik på bloggen. Mitt inlägg ”tankar om Released Live and unisgned” är det mest lästa hittils med över 100 träffar under ett dygn, eftersom flera av banden länkade till det ungefär samtidigt.

Lärdomar – ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända

Jag har lärt mig fantastiskt mycket under det här året, så klart. Mitt liv har förändrats, jag har börjat lyssna på musik på riktigt igen och söker nya kunskaper och horisonter konstant. Jag har även lärt mig:

Skillnaden mellan en Mosh-Pit, Circle-Pit, Wall of Death och Wall of Dance (Stone Sours version av Wall of Death)
Fantastiskt mycket om foto och framförallt den värdefulla insikten att jag kan egentligen ingenting.
Jag har fått en början till en insikt om hur konsertfoto branschen och därmed lite musikbranschen fungerar.
Ta itu med mina demoner och häng-ups. Jag jobbar fortfarande på det där med att ta initiativ med att prat med folk, men jag tar ett steg i taget.
Jag har lärt mig att sluta stå i vägen för mig själv. Jag vet ju vad jag vill, varför skulle inte jag kunna göra det? Klart jag kan, eller i alla fall ge det ett ärligt försök!
Jag pratar nog inte så mycket som jag själv tror.
Jag har fått många nya härliga vänner under året. De nya vännerna har lärt mig fantastiskt mycket och varit väldigt inspirerande och får mig att pusha mig själv. Det är riktigt roligt när man har sjukt duktiga människor runt omkring sig, man blir väldigt inspirerad.
Framförallt har jag lärt mig att ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända. Helt plötsligt har jag (!) pratat mig in i diket, pratat med en av mina idoler, face to face, i tio minuter. Eller så dyker Slash upp på scenen och jag är den enda med riktig kamera där. Vad som helst kan hända och plötsligt händer det, var beredd på det. Omfamna det.

Årets bilder:

Här är några av mina favoritbilder eller mest uppmärksammade bilder från året.

Denna bild är nog en av dem som fått mest uppmärksamhet, konstigt nog så gillar jag den inte riktigt. Det är absolut inte en favoritbild. Men många andra verkar gilla den.

Jag gillar denna bild väldigt mycket. För det första så har jag alldeles för få bilder på kvinnor, sen är hon ju så fantastiskt vacker och jag tycker på det stora hela att det är en bra bild med vackra färger och ljus.

Ed Kowalczyks killar rockar loss ordentligt. En av mina absoluta faoritbilder från året.

Buckcherry på Taste of Chaos. Bilden säger inte så mycket om musiken, men jag gillar den som proträtt. Fantastiska färger i tatueringarna.

Att fota Robyn var fantastiskt roligt. Det är ett enormt drag när hon går igång. Hon har även haft ett fantastiskt år så man har hört mycket om henne lite överallt.

Det finns massor av fler bilder från året som jag verkligen gillar, men dessa är mina absoluta favoriter. Uppe i menyraden hittar ni alla gallerierna om ni vill se fler bilder från året. Sökfunktionen uppe till höger är strålande den med, då får man så väl bilder som inlägg.

2011

Året inleddes med att vi var på nyårsfest på Debaser Slussen. Där spelade ett band som heter Urban Cone. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, men de var väldigt bra. Lite så hoppas jag att hela året blir.

Är det något jag har lärt mig det här året så är det (som jag skrev tidigare) att precis vad som helst kan hända och ingenting är omöjligt. 2010 var första gången i mitt liv när jag tagit en serie beslut där jag inte stod i vägen för mig själv. Detta resulterade i en resa som gett mig massor av nya vänner och erfarenheter. Det har även lett till att jag vänt mitt liv lite upp och ner. Men det gör att jag ser oerhört positivt på 2011. Nu börjar det. Bland annat detta ser jag fram emot:

Massor av fler konserter att fota. Avspark med Khoma om några dagar.
Biffy Clyro och Foo Fighters, det blir nog inte att fota dem, men jag har biljett att se dem i sommar i London.
Milou och Whitesnake släpper nytt material och kommer förhoppningsvis spela lite. Många fler band kommer göra detsamma. Jag kommer vara där.
Festivalsommaren. Inget är bestämt eller bokat än, men det kommer alla gånger bli minst en eller två eller kanske tre-fyra festivaler.
Men framförallt och förmodligen viktigast: möta massa nya människor och höra massor av ny, bra musik.

Jag har ingen aning om vad som händer eller var mitt liv tar vägen, jag vågar inte ens drömma, för det har visat sig sig att verkligheten vida kan överträffa drömmen. Men jag har en inriktning och kommer vara redo för det när det händer, ta emot det med öppna armar och enorm tacksamhet.

Tack

Detta året hade inte kunnat bli så bra om det inte varit för alla underbara människor runt omkring mig. Jag vill tacka er alla. Några speciella i urval:

Ett hjärtligt tack riktas till mina gamla vänner som varit där för mig under året, framförallt vill jag nämna Åsa och Malin, ni är som alltid varmt älskade och underbara som hjälper mig att hålla mina mentala bitar på plats. Ååå Malin, jag är så glad att du är tillbaka i Sverige, tack för allt och för att du följer med mig och drar med mig på äventyr!

Jag vill tacka mina kollegor på marknad för att ni har stått ut med mitt eviga rocklyssnade, musiktjat, eufori och ibland trötthet när jag varit ute på dåligheter.

Jag vill tacka alla mina nya vänner och bekanta. Framförallt vill jag nämna Tille som varit en fantastisk inspiration och underbar vän. Och naturligtvis alla tjejerna från Rockfotokursen! Ni är bäst! Sluta aldrig att sträva! Ni har verkligen framtiden framför er, glöm inte det jag har lärt mig nu, som jag önskade att jag visste tidigare: Ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända! Och händer!

Så vill jag tacka Rasmus på Festivalphoto för möjligheten att få göra detta och Emma Svensson på Fotografiska: Tack vare att ni gör det ni gör så bra och är så proffsiga så har detta blivit ett av de mest fantastiska i mitt liv.

Naturligtvis vill jag även tacka alla musiker som passionerat håller på med detta så vi får möjlighet att njuta av musiken! Utan dem och deras musik skulle jag inte ha något att fota alls! Speciellt tack till Emil och DIRTY PASSION för att ni är så underbara! Även alla arrangörer bör nämnas som lägger ner sin själ i något som inte alltid är lukrativt, något vi verkligen fått lära oss i år.

Till slut vill jag tacka min familj och Mattias. Tack för den uppmuntran och det stöd jag har fått. Stort tack till Brorsan som ser till att hålla mina fötter på jorden men låter mig ha näsan i himlen.

Utan er alla hade allt detta inte hänt och inte varit värt något. Jag är er alla evigt tacksam för ett fantastiskt år och ser fram emot ett spännande 2011 tillsammans.