JAG stängde av TVn… (Ode to Spotify)

Förkylningen med feber som jag talade om förra veckan gick inte över. Att springa och fota Last Days of April var kanske inte mitt mest brilljanta drag. Kanske hade det varit okej om jag lyckats sova mer än tre timmar natten efter. Nåja, jag har varit hemma sjuk i två dagar. Det är fantastiskt tråkigt. Men tyvärr nödvändigt. Hostar som en toka och jag tror nog att min röst skulle vara intressant i forskningssyfte just nu. Som sångerska… kanske inte. Tur att jag inte har några såna ambitioner.

Det har hänt rätt mycket i mitt liv de senaste månaderna. Ni som känner mig vet ungefär vad, å jag tror ingen annan läser den här bloggen. Men man kan väl sammanfatta det med att jag har lagt om hela mitt liv. Skiljt mig, köpt ny lägenhet och så vidare. Mycket har förändrats, jag har förändrats. Jag har köpt en ny telefon, inte det i sig en så stor förändring förutom att jag har Spotify i mobilen numer, som jag har längtat. Jag lyssnar fantastiskt mycket mer på musik överhuvudtaget. Jag lyssnar på mycket annan musik än tidigare, jag har vidgat mina vyer och lyssnar faktiskt på mycket mer annan musik och ger den chansen. Sen är det ju inte alltid man gillar den, men jag ger den chansen i alla fall, det har jag nog inte gjort tidigare. ”Jag är ju Lotta, jag är ju hårdrockare! Det ska man inte kunna ta ifrån mig” Nej, det kommer aldrig någon kunna ta ifrån mig, men jag behöver inte bevisa det hela tiden längre. Kanske är jag tryggare i mig själv och var jag står i förhållande till övriga världen?

Djupt.

Hur som helst. Idag har jag lyssnat lite mer på Hot Club de Paris, som spelar på Debaser Slussen på lördag. Det ser jag fram emot, dom är rätt bra faktiskt, lite indie får man väl kalla det tror jag. Här är ett fantastiskt roligt klipp där alla spelar trummor på något sätt. Rätt roligt och fantastiskt häftigt. Känner spontant att jag måste hitta något att såga snart, allt jag ser är bara bra hela tiden. Någon som har något tips på något riktigt skitkasst? Förutom Metallica?

Imorgon är det den 26 januari. Ett viktigt datum. Av bara en enda anledning: Imorgon släpps Foos och Biffy biljetterna till Stadion den 22 juni. Mohahahahaha! Däremot så insåg jag sent idag att jag kunde ju faktiskt ha köpt dem på förköp, jag uppfyllde kraven (medlem på Live Nation) så nu när jag försökte så gick det inte. Såklart är förköpsbiljetterna slut. Så imorgon kl 9 blir det till att sitta och trycka oavbrutet på ”uppdatera knappen”. Blir nog att jag köper mig två biljetter så får vi se vilken stackare som står utan och vill följa med när det närmar sig. Alltid är det någon. Eller så får man sälja dem på blocket. Jag förutspår att denna konsert kommer att vara slutsåld på… under 40 minuter. Har jag rätt får jag en chokladboll. Har jag fel får jag… ett äpple, ett surt ett. Som jag måste bita i. Får jag inga biljetter alls kommer jag trilla ihop i en liten hög och gråta, en stund, tills jag kommer på att jag får se dem i London två veckor senare.

Dagen före Last Days of April. Och Biffy kommer till stan!!!

Hur det gick med förkylningen? Jotack. Igår var jag vaken Sammanlagt ca 6 timmar på hela dygnet. Feber och helvete, kurerade mig med Fåret Shaun på SVT Play och det verkar ha gjort susen. Idag har jag inte bara tagit mig ur sängen, jag har tagit mig till ICA och blivit tvungen att göra en aktusväng till banken. Men jag överlevde. Det betyder jobb i morgon. Å jobbar jag i morgon så fotar jag i morgon!!!! YES!!! Dom börjar först kl 22 så jag hinner gott hem och ta det lite lugnt emellan.

Fortsätter lyssna in mig på dem och funderar på om jag förutom hårdrockare nu även kan titulera mig ”indipoppare” Tydligen är det vad dom spelar. Kanske ska man låta bli att kategorisera musik som någon vis människa sa. Ikväll blir det i allafall i säng tidigt, det är något jag vet. Trodde klockan började närma sig 21 nu… men hon är tydligen strax efter 18 bara.

Men jag fick världens bästa nyhet idag! Foo Fighters och Biffy Clyro kommer till stan!!!! De ska spela på Stockholms Stadion den 22a juni. Jag har skickat iväg förfrågan till Festivalphoto, hoppas jag hann först, det får vi se. Annars köper jag biljett, det är ju inte konstigare än så! Vaddå, vad menar du med att ”jag ska ju se dem två veckor senare i London”? Ja, är det något konstigt med det eller? Kan man inte se Biffy och Foos flera gånger på en månad eller? Vaddå ”jag har ju redan sett dem tre gånger i år?” Fem gånger är väl bättre än tre? Speciellt om man får fota någon av gångerna! :o)

Två fantastiskt underhållande videos:

Inför Last days of April

Idag är det tisdag, på fredag ska jag förhoppningsvis fota Last days of April. Har inte fått svar på ackrediteringen än. :o/ Jobbigt att man aldrig kan planera i förväg. Men jag förbereder mig naturligtvis ändå. Jag började lyssna in mig på dem tidigare idag. Blev riktigt stolt över mig själv för jag lärde mig göra en ny spellista på Spotify i Mobilen! Bara en sån sak! :o) Det är för övrigt det bästa påtänkta någonsin! Bättre än Facebook i mobilen. Jag gillar Last days of April, dom är ganska softa om man jämför med vad jag brukar lyssna på och jag ser fram emot att se dem live. Kanske trillar jag dit även om jag inte får fota. Bara för att visa mitt deltagande. :o) Sen gillar jag ju namnet med, men bara för att det är då jag fyller år. I de sista dagarna i april. ;o)

Men ska jag vara ärlig så ser det lite mörkt ut just nu. Jag sitter nämligen här med dubbla filtar på mig, fryser och har ont i hela kroppen. Andas lite slem emellanåt… ja, ni kan ju se vartåt det här barkar. Feber och ont i kroppen, har Lotta åkt på årets gigantförkylning när hon var på barnkalas i söndags? Typiskt. Håll tummarna för att det bara är väldigt kallt i lägenheten och att jag fryser så jag skakar fast jag har datorn i knät för att egentligen är det skitkallt… fast jag känner mig varm. Hm. Som sagt. Ser mörkt ut. Men har ju stått i diket riktigt risig förut, det brukar lösa sig. Det bästa botet mot all sjukdom är ju Rock n Roll, det är ju bara så. Det är vetenskapligt bevisat! Eller jag tycker det i alla fall. Mår jag kasst så trycker man bara lite nässpray och i värsta fall en alvedon sen låter man kemikalierna göra underverk. Det kemikalierna inte lyckas med gör musiken, man får sån adrenalinkick att alla tänkbara sjukdomar bara försvinner. Om än bara för en stund. Tror faktiskt att det botar både aids, cancer och framförallt allmänna depressioner.

Håll tummarna för mig!
Kramisaj på ej alla!

Pepp inför 2011!

Jag var på Hard Rock Café i Stockholm idag och åt brunch. Som vanligt kunde jag inte låta bli att titta lite extra på Dave Mustaines gitarr som hänger precis utanför muggen. När jag var liten så hade jag bilder på Dave Mustain på väggarna. Jag var lite av ett fan, jag tror jag kanske till och med hade en lite cruch. :o) Så kommer jag (eventuellt) få fota Megadeth på Arenan! Jistanes så coolt! Jag såg dem på Annexet på Countdown to Extinction turnén, det borde varit typ 1992-93 någon gång. Jag köpte en t-shirt. Men jag tror jag har förlagt den någonstans. Ska titta efter den ordentligt nu när jag ska rota lite bland grejer igen. Hoppas verkligen att jag inte i ett dumt infall tänkte ”Lotta, ge dig nu, du är ju för fan vuxen” och kastade den. Verkar som jag kan ha gjort det. Även Nirvana t-shirten från deras spelning på sjöhistoriska verkar kunna ha gått den vägen. (ÄRKE PUCKO!!! Jag kommer ju aldrig växa upp… borde förstått det redan då.) Vore ju fantastiskt kul att ha Megadeth t-shirten på sig på konserten. Men den är nog lite tajt. :oP

Hur som helst så efter den här helgen med Khoma, Fotografiska och massa roligt foto och musikprat så känns det som att året har kommit igång. Som att jag fått tillbaka gnistan lite. Den har varit lite borta av en del olika anledningar. Men den är på väg tillbaka. Men det är ju så himla länge till nästa spelning! Nästa planerade är Accept den 17 februari, mer än en månad kvar. Ska kolla upp om det finns något innan det som inte är upptaget. Jag kan ju passa på att ta mig lite utanför min box kanske.

Annars ser jag så där löjligt mycket fram emot Robyn, där är jag reserv men även om jag inte får den som kommer det bli fantastiska bilder från konserten. Jag ser fram jättemycket emot Bandit Rock Awards! Fan va kul! Vet inte vilka som spelar än, men det visar sig. Kommer ju säkert vara de bästa från 2010 så vi får väl se. Å så ser jag fram emot Plan Three, mina favvisar. Undrar om det är lika mycket galna tjejer i publiken den här gången? :o) Blir nog inte lika närgånget som förra gången (inlägg, galleri), men kanske lite bra bilder ändå.

För att inte tala om Foo Fighters och Biffy Clyro i London. Ojoj, där får jag förmodligen inte fota. Men jösses… Det ska bli såååå kul! Å dessutom får jag åka till London! Kanske ska man låna sig en bra kompaktis och trängas? Det kommer ju förmodligen vara ljust ute så man kommer inte behöva någon 2.8 eller 1.4 direkt. Då blir ju zoomen lite mer viktig och man kan säkert göra något halvroligt från publiken i alla fall. För eget bruk så klart! En kamera ska med, oavsett! Hehe.

För att inte tala om festivalerna! Jag glömmer nästan bort dem för att de inte står ute i min lista till höger. Men jag kan ju inte skriva in dem eftersom jag inte vet vilka jag får gå på. Varken för jobbet eller för Festivalphoto. Eller vilka jag vill gå på heller för den delen, eftersom man inte har släppt så många namn. Blir nog inte Sweden Rock i alla fall. :o( Dom är tydligen snåla med press-passen och jag har inte råd att börja pynta för alla festivaler och konserter. Känner heller inte att det är viktigast i mitt liv att fota Ozzy Osborne. Skulle i så fall mer se fram emot Seventribe (till höger) som vann Released Live & Unsigned. Jag har märkt att det inte alltid är de största namnen jag ser fram emot. Undrar varför?

Det känns i alla fall skönt att 2011 har börjat. Livet har börjat rulla på. Det löser sig. Det inte bara löser sig, det blir bra. Det blir inte bara bra, det blir riktigt jävla skit-bra till och med. Jag är helt enkelt massa pepp inför året. Mycket är osäkert och jag har ju inte fått bekräftat några spelningar. Men något kommer jag få fota, det är jag säker på. Nu ska jag leta efter lite mer att göra. Hehe.

Puss och kram!

Årskrönika 2010: Från Krokus till rockfokus

Att skriva en årskrönika över 2010 är att sammanfatta hela min rockfoto ”karriär”. Allt har hänt under detta året. Inte i mina vildaste drömmar hade jag i början på året kunna tänka mig att detta skulle hända. Utan tvekan de roligaste och mest händelserika året i mitt liv. Hittills.

Detta enorma inlägg är uppdelat i fyra sektioner: Kronologiskt, Lärdomar och Bilder och Framtid. Å på slutet ett tack till dem som varit inblandade. Trevlig läsning om det mest händelserika året i mitt liv.

Kronologiskt

Våren
Jag började detta året sjukt hungrig på att fota men helt utan inriktning eller inspiration då vintern tar ur all must ur mig. Jag misstänkte redan på hösten 2009 att detta skulle hända så jag planterade massor av krokusar och tulpaner. Så kom äntligen några krokusar upp. Det fick bli början på året och det enda jag riktade kameran mot i flera månader.

I april började det lossna, rent mentalt i alla fall, jag började inse vad jag ville göra, jag ville gå på min första festival, gå på mer konserter och när jag såg att Fotografiska (som inte ens hade slagit upp portarna än) anordnade en kurs i Rockfoto slog jag till direkt. Jag insåg ganska snabbt att jag hittat vad jag ville göra. Jag hade ju fotat Milou lite tidigare, men bara för att det var kul. Jag hade inte insett att det var en hel gren inom foto.

Takida
Jag tjuvstartade lite med Takida i början av juni på gratiskonserten Love Stockholm.

St Gallen – min första festival
I slutet av juni åker jag på min första Festival någonsin, jag besöker St Gallen i Schweiz och ser band som Biffy Clyro, 30 Seconds to mars, Stone Tempel Pilots och Kasabian. En fantastisk upplevelse tillsammans med Malin och man fick verkligen lära sig skillnaden mellan Sverige och Europa. Här fick man ta med sig hur mycket sprit och öl man ville in på området, förutsatt att det var i plastflaska. Man fick elda och ha med sig möbler. (!) Jag visste ju att jag skulle gå en kurs i konsertfoto så jag höll koll på fotograferna och lärde mig lite redan här. Men jag hade bara mammas kompaktis med mig, något som bara det gav mig en hel del lärdomar.

Kusen i Rockfoto på Peace & Love
Jag var hemma i två dagar från Schweiz innan det var dags för kursen. Men i slutet av juni, början av juli så bar det äntligen iväg! Jag laddade GPSen full med dunka dunka, satte mig i Forrden och åkte till Borlänge. (nåja, egentligen Falun, fick inget hotell i Borlänge så det var ett himla flängande där emellan)

Jag lärde mig fantastiskt mycket under kursens alla dagar. Här är de tio bästa bilderna från Peace & Love. Jag bloggade redan då. Här är inläggen:

Höjdpunkterna under Peace & Love var många. Rent personligt så var det fantastiskt skönt att åka iväg själv och bara ha sig själv att se efter och bara sig själv att lita på.

Att få fota Biffy Clyro på riktigt var något jag sett fram emot sedan veckan innan då jag såg dem på St Gallen. Att få höra av Emma Svensson att hon önskade att hon tagit min bild på Carl Norén är fortfarande en av höjdpunkterna under hela året. Våra bilder rullade sedan på akademin på Fotografiska så vi har hängt på Fotografiska!

Jag mötte väldigt många roliga människor på Peace & Love, många av dem har jag fortfarande kontakt med och vissa stöter man på i fotodikena ibland. Fantastiskt roligt.

Jag lärde mig oerhört mycket och fick en väldigt bra start in i en bransch jag inte visste fanns. Jag skulle gärna gå kursen igen om jag fick chansen! Man kan alltid lära sig mer. Jag skulle på något vis vilja sammanfatta allt det som hände under Peace & Love, men det går inte, det är en jättestor erfarenhet. Det närmaste man kommer är att läsa de länkade blogginläggen ovanför.

Sensommaren
Sensommaren började lite trögt och jag försökte få ackreditering lite överallt, men det gick inte alls faktiskt, då jag inte hade någon uppdragsgivare i ryggen. Sedan fick jag ackreditering till Popaganda helt på eget bevåg, det stod till och med Make Believe Studios på fotopasset! Omåttligt stolt var jag! Visst jag fick det mot inbytes biljett, men det var det värt.

Ungefär här får jag kontakt med Festivalphoto men det går lite segt på det stora hela och jag är ju lite utvecklingsmotiverad så jag gör några gerilla fotoningar. (Från publiken, utan tillstånd) bara för att träna. Men allt eftersom kontakten med Festivalphoto blir bättre och jag förstår hur det fungerar där så inser jag även mina chanser där och jag får ganska många tillfällen att fota under hösten.

Att samarbeta med Festivalphoto har verkligen gjort att jag lärt mig mycket, förutom chansen att få fota konserter och utveckla portfolion. Man lär sig leverera efter en deadline samtidigt som det är ganska högt till tak när man väl kommer in i det hela. Det samarbetet ledde även till:

Intervjun med Biffy Clyro
Någon gång under hösten så får jag ett mail från chefredaktören på Festivalphoto, där står det ”är det någon som vill intervjua Biffy Clyro så hör av er” naturligtvis så skrek jag som en stucken 14-åring och skickade ett svar i blind panik och trodde väl aldrig att det skulle gå igenom. Men det gjorde det. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag hade ganska låga krav på mig själv inför intervjun: ”överlev” ”bajsa inte på dig” ”explodera inte i ett moln av inälvor” ”det är okej att svimma, men gör det helst efteråt”. Där ungefär la jag nivån.

Jag fick prata med en nyvaken Ben Johnston (trummor) som verkade lite nervös han med. Men det gick bra, han var jättetrevlig och det mitt absolut bästa minnet från det här året. Ett av de bästa i mitt liv faktiskt. ”Magical”.

Senhösten och vintern
Jag fortsätter att fota, det går i verkliga vågor, 3 dagar i sträck sen inget på några veckor och så har det hållit på så. Jag har gjort några fler intervjuer. Att intervjua Disturbed var mycket jobbigt då jag blev väldigt nervös (de till och med frågade ”Are you ok?”), medan när jag väl kom till min tredje intervju, som var med Sergio Vega från Deftones så kändes det nästan rutinartat. Jag var lite nervös men kände att jag hade läst på ordentligt och visste vad jag skulle fråga. Att inte sova på några nätter gör även det susen för nervositeten, man har lixom inte den fysiska energin att bli nervös utan läser på papperet och försöker vara trevlig istället.

En annan höjdpunkt under senhösten var att fota Alter Bridge. Jag hade köpt biljett till dem redan i maj och fick ackreditering att fota. Jag har lyssnat på Creed (samma bandupsättning men annan sångare och andra låtar) i väldigt många år och blev fantastiskt starstruck när jag stod (ensam) i diket framför Mark Tremonti. Å vem dyker upp för att köra sista låten? Jo, Slashan som råkade vara i stan! Han jammade loss med Mark. Jag skakade som ett asplöv i flera timmar. Detta är ett av de tillfällen där jag har velat ha Live View i kameran så man ser var man siktar även om man håller upp kameran. (jag var inte i fotodiket) Fick hålla ner avtryckaren, sticka upp kameran och hoppas. Gick så där, men jag fick bilder på Slash i alla fall.

DIRTY PASSION
Den 13 december 2010 blev mina rockbilder publicerade för första gången! DIRTY PASSION släpper sin debutskiva Different Tomorrow som innehåller flera av mina bilder från Stockholm Rock Out i början av september. Fantastiskt stort för mig att finnas representerad i något så viktigt som en skiva, å dessutom en bra skiva! Den finns att köpa på alla större handlare på nätet, så köp den nu!

Vintern – Released live and unsigned
Vintern 2010 slog till med full kraft redan från början. Massor av snö som ligger kvar dessutom. Jag får i början av december chansen att fota en demo tävling som heter Released Live and Unsigned. Det var oerhört roligt och jag fick intervjua alla banden. Det var väldigt annorlunda att intervjua dessa band, men fantastiskt roligt. Helt klart lite av en höjdpunkt det med, speciellt om man ser i statistik på bloggen. Mitt inlägg ”tankar om Released Live and unisgned” är det mest lästa hittils med över 100 träffar under ett dygn, eftersom flera av banden länkade till det ungefär samtidigt.

Lärdomar – ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända

Jag har lärt mig fantastiskt mycket under det här året, så klart. Mitt liv har förändrats, jag har börjat lyssna på musik på riktigt igen och söker nya kunskaper och horisonter konstant. Jag har även lärt mig:

Skillnaden mellan en Mosh-Pit, Circle-Pit, Wall of Death och Wall of Dance (Stone Sours version av Wall of Death)
Fantastiskt mycket om foto och framförallt den värdefulla insikten att jag kan egentligen ingenting.
Jag har fått en början till en insikt om hur konsertfoto branschen och därmed lite musikbranschen fungerar.
Ta itu med mina demoner och häng-ups. Jag jobbar fortfarande på det där med att ta initiativ med att prat med folk, men jag tar ett steg i taget.
Jag har lärt mig att sluta stå i vägen för mig själv. Jag vet ju vad jag vill, varför skulle inte jag kunna göra det? Klart jag kan, eller i alla fall ge det ett ärligt försök!
Jag pratar nog inte så mycket som jag själv tror.
Jag har fått många nya härliga vänner under året. De nya vännerna har lärt mig fantastiskt mycket och varit väldigt inspirerande och får mig att pusha mig själv. Det är riktigt roligt när man har sjukt duktiga människor runt omkring sig, man blir väldigt inspirerad.
Framförallt har jag lärt mig att ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända. Helt plötsligt har jag (!) pratat mig in i diket, pratat med en av mina idoler, face to face, i tio minuter. Eller så dyker Slash upp på scenen och jag är den enda med riktig kamera där. Vad som helst kan hända och plötsligt händer det, var beredd på det. Omfamna det.

Årets bilder:

Här är några av mina favoritbilder eller mest uppmärksammade bilder från året.

Denna bild är nog en av dem som fått mest uppmärksamhet, konstigt nog så gillar jag den inte riktigt. Det är absolut inte en favoritbild. Men många andra verkar gilla den.

Jag gillar denna bild väldigt mycket. För det första så har jag alldeles för få bilder på kvinnor, sen är hon ju så fantastiskt vacker och jag tycker på det stora hela att det är en bra bild med vackra färger och ljus.

Ed Kowalczyks killar rockar loss ordentligt. En av mina absoluta faoritbilder från året.

Buckcherry på Taste of Chaos. Bilden säger inte så mycket om musiken, men jag gillar den som proträtt. Fantastiska färger i tatueringarna.

Att fota Robyn var fantastiskt roligt. Det är ett enormt drag när hon går igång. Hon har även haft ett fantastiskt år så man har hört mycket om henne lite överallt.

Det finns massor av fler bilder från året som jag verkligen gillar, men dessa är mina absoluta favoriter. Uppe i menyraden hittar ni alla gallerierna om ni vill se fler bilder från året. Sökfunktionen uppe till höger är strålande den med, då får man så väl bilder som inlägg.

2011

Året inleddes med att vi var på nyårsfest på Debaser Slussen. Där spelade ett band som heter Urban Cone. Jag hade aldrig hört talas om dem tidigare, men de var väldigt bra. Lite så hoppas jag att hela året blir.

Är det något jag har lärt mig det här året så är det (som jag skrev tidigare) att precis vad som helst kan hända och ingenting är omöjligt. 2010 var första gången i mitt liv när jag tagit en serie beslut där jag inte stod i vägen för mig själv. Detta resulterade i en resa som gett mig massor av nya vänner och erfarenheter. Det har även lett till att jag vänt mitt liv lite upp och ner. Men det gör att jag ser oerhört positivt på 2011. Nu börjar det. Bland annat detta ser jag fram emot:

Massor av fler konserter att fota. Avspark med Khoma om några dagar.
Biffy Clyro och Foo Fighters, det blir nog inte att fota dem, men jag har biljett att se dem i sommar i London.
Milou och Whitesnake släpper nytt material och kommer förhoppningsvis spela lite. Många fler band kommer göra detsamma. Jag kommer vara där.
Festivalsommaren. Inget är bestämt eller bokat än, men det kommer alla gånger bli minst en eller två eller kanske tre-fyra festivaler.
Men framförallt och förmodligen viktigast: möta massa nya människor och höra massor av ny, bra musik.

Jag har ingen aning om vad som händer eller var mitt liv tar vägen, jag vågar inte ens drömma, för det har visat sig sig att verkligheten vida kan överträffa drömmen. Men jag har en inriktning och kommer vara redo för det när det händer, ta emot det med öppna armar och enorm tacksamhet.

Tack

Detta året hade inte kunnat bli så bra om det inte varit för alla underbara människor runt omkring mig. Jag vill tacka er alla. Några speciella i urval:

Ett hjärtligt tack riktas till mina gamla vänner som varit där för mig under året, framförallt vill jag nämna Åsa och Malin, ni är som alltid varmt älskade och underbara som hjälper mig att hålla mina mentala bitar på plats. Ååå Malin, jag är så glad att du är tillbaka i Sverige, tack för allt och för att du följer med mig och drar med mig på äventyr!

Jag vill tacka mina kollegor på marknad för att ni har stått ut med mitt eviga rocklyssnade, musiktjat, eufori och ibland trötthet när jag varit ute på dåligheter.

Jag vill tacka alla mina nya vänner och bekanta. Framförallt vill jag nämna Tille som varit en fantastisk inspiration och underbar vän. Och naturligtvis alla tjejerna från Rockfotokursen! Ni är bäst! Sluta aldrig att sträva! Ni har verkligen framtiden framför er, glöm inte det jag har lärt mig nu, som jag önskade att jag visste tidigare: Ingenting är omöjligt och vad som helst kan hända! Och händer!

Så vill jag tacka Rasmus på Festivalphoto för möjligheten att få göra detta och Emma Svensson på Fotografiska: Tack vare att ni gör det ni gör så bra och är så proffsiga så har detta blivit ett av de mest fantastiska i mitt liv.

Naturligtvis vill jag även tacka alla musiker som passionerat håller på med detta så vi får möjlighet att njuta av musiken! Utan dem och deras musik skulle jag inte ha något att fota alls! Speciellt tack till Emil och DIRTY PASSION för att ni är så underbara! Även alla arrangörer bör nämnas som lägger ner sin själ i något som inte alltid är lukrativt, något vi verkligen fått lära oss i år.

Till slut vill jag tacka min familj och Mattias. Tack för den uppmuntran och det stöd jag har fått. Stort tack till Brorsan som ser till att hålla mina fötter på jorden men låter mig ha näsan i himlen.

Utan er alla hade allt detta inte hänt och inte varit värt något. Jag är er alla evigt tacksam för ett fantastiskt år och ser fram emot ett spännande 2011 tillsammans.

Fashion!

Jag är absolut inte modeintresserad. Jag kände att jag behövde gå på den här utställningen på Fotografiska mest för att ha sett den. Det fanns även endel andra utställningar som gick som jag inte hade sett. Det var med andra ord dags att gå till Fotografiska.

Lady Warhol utställningen av Christopher Makos var… ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det var några typ hundra bilder på Andy Warhol utklädd till kvinna, sittande på en stol. Med olika miner och uttryck. Tydligen var detta resultatet av två vänners arbete under två dagar 1981. Ja, det märktes ju. Frågan är om jag och min kompis Malin hyrde en studio och klädde ut oss: Skulle vi 30 år senare få ta upp några hundra kvadratmeter på ett ledande galleri i Stockholm i flera månader? Inte ens om någon av oss blev jättekänd och dog. Medan vi fotade.

”Mitt Stockholm” var en utställning som vem som helst hade fått skicka in bilder till. Den var fantastiskt bra och eftersom det var så många olika fotografer så var det väldigt varierande bilder. Där spenderade vi ganska mycket tid och riktigt bra bilder. Jag såg bland annat bilder av min kompis Sophie Lindberg där, vilket var roligt.

Sen var det dags att lalla upp till Fashion! Modefotografi genom tiderna utställningen. Jag ska erkänna att jag inte hade så jättehöga förväntningar. Jag har fördomar om mode nämligen. Jag har sett modefoto som produktfoto för kläder. Och i princip jämfört det med vad man möts av i tunnelbanan på vardagarna. Du vet från H&M, Levi’s och så vidare. Det här var något helt annat.

Jag blev verkligen jätte inspirerad. Utställningen handlade inte om kläder. Varenda bild berättade något. Visst personerna på bilden var väl de som räknas till de snyggaste i världen. Men det handlade inte om det heller. Det var verkliga konstnärliga verk. Vissa av modellerna var ”blåslagna”, vissa var i helt absurda situationer, vissa bilder var mer som porträtt, som Brorsans favorit Scarlett:

Hon har ju kläder på bilden, men det är inte huvudbudskapet. Hon är ju Scarlett, men det är inte heller huvudbudksapet. Hon är förbannad och är ganska manligt klädd. Hon har makt och är sur på dig. Jag tror maffian kan vara inblandad. Jag tänker på John Travolta och Samuel L Jacksson i Pulp Fiction. Detta var genomgående genom utställningen och det som gjorde mig så glad. Det var allt annat än produktbilder eller rena kändisbilder. Inspirerade konstverk som berättade en historia.

Den typen av bilder jag förväntade mig att få se fanns dock de med bland de historiska bilderna. Det jag förväntade mig var det som visades från 30-talet. Jag missbedömde med andra ord branschen med ca 80 år av utveckling.

Jag har hört flera fotografer tala om modefoto som det bästa som finns och jag har inte riktigt fattat. För jag är sjukt ointresserad av mode och trender. Men modefotografi som konstform, är en helt annan sak. Det är lite samma sak som med musikvideos, man har helt fria tyglar. (på den här nivån, självklart finns de nivåer där det verkligen är produktbilder) Jag tror inte att jag någonsin kommer bli modefotograf men jag kan verkligen se det som inspiration och se tjusningen i det.

Har du inte sett utställningen så bör du gå, speciellt om du är intresserad av foto. Jag rekommenderar den varmt. Känner redan nu att jag vill se den igen och ta lite mer tid till bilderna. Den håller på till den 9 januari, så jag hinner ju rent teoretiskt, kanske borde gå dit själv och ta med ett anteckningsblock. (inte kameran)

Om jag fick någon julklapp? Jajamensan. The PGB photo book, the best photography from around the world 2. Hittar bara ettan på deras hemsida. Men tvåan kommer säkert upp där inom sinom tid. Det är en bok med massa bilder, en hel del nyhetsbilder, många starka, som jag tycker är mycket… intressanta. Många nyhetsbilder river upp så himla många känslor och är väldigt starka. Hade jag varit en annan person så hade jag varit krigsfotograf. Nu nöjer jag mig med att kriga i skyttegravarna på konserter och med mängder av hårdrockare. Dom är i alla fall inte beväpnade. Än.

Nu ska jag snart gå å lägga mig. För jag är sjukt trött. Å förkyld. Nu börjar mitt nya liv, jag ska försöka sova lite mer. Får se hur det går. Bara förkylnings helvetet går över blir allt bra?

Natti.

Jag är är på framsidan! Å imorron blire Fotografiska igen

Jag har blivit publicerad i en tidning på riktigt för första gången! Inte illa, så är det heeeeela framsidan med!

Läs halva tidningen här.

Bilden är ett julkort jag fotade för måååånga år sedan.

Hur jag kom med i tidningen? Finns jag i en bildbank eller något? Nä, det är min världens bästa Malin som gör hela tidningen. It’s not what you know, it’s who you know!

Den andra halvan av tidningen är himla snygg den med, den har Malin fotat framsidan till. Visst har hon gjort en jättefin tidning?! Det är en sån man vänder på så det är två delar kan man säga, den andra är alltid upp å ner.

Fotografiska i morgon

Det var länge sen jag var på Fotografiska nu, har inte sett den nuvarande uställningen Fashion. Känns som att det är lite en skyldighet att gå å se det, när man har så abbans nära. Ska passa på och kolla om våra bilder hänger lite bättre till än de gjorde i somras. (se till vänster) och om dom hänger kvar om de kan vara så att dom har anpassat bilderna så att de beskär av huvudena av personerna. Det vore ju trevligt.
Men man får ju vara glad att kunna säga att man har hängt på fotografiska! Även om det var elevutställningen! :o) Här är blogginlägget från i somras på ämnet. Kort men koncist. :o)

Jag är själv ganska stolt över dom här bilderna (obs! ironi) Rent fotografiskt är det ju värsta drömmen! Jag syns i reflektionerna, på den övre är det jag som står i trappan och håller i kameran och på den undre, den med alla tanterna som är på väg upp för trappan, är det jag som står till höger, i svart t-shirt. Eller vänta, det var ju meningen! Så klart det var meningen! Jag har med mig själv, mina bilder och alla F:en i loggan. Precis… så är det… Å gulsticket och det faktum att de är utfrätta är också konstnärlig frihet… *host*. Nedan har du bilden på bilden och bilden i original. Alla de utvalda bilderna från Peace & Love hittar du i detta galleri.

Vad jag ser fram emot i morgon på Fotografiska? Jag hoppas på en massa inspiration och att titta på lite roliga bilder. Jag är lika snäv i mitt fotande som jag är i min musiksmak och behöver som bekant verkligen bredda båda. Det finns både fördelar och nackdelar med att hitta sin inriktning och passion. Fördelen är energin, känslan och den enorma passionen man känner när man får göra det man verkligen älskar. Nackdelen kan vara att man snöar in och missar allt annat runtomkring.

Jag ska eventuellt försöka mig på att fota ett nytt julkort i helgen. Det har ju lönat sig en gång nu i alla fall! Jag har köpt lite glitter och har lite planer. Men vi får se hur det går. För att det ska gå vägen behövs det två saker; inspiration och motivation. Just nu har jag varken eller. Men jag hoppas att många timmar sömn och lite mer intravinös musik kan råda bot på det.

Jag ser även fram emot att jag kanske ska köpa mig en liten julklapp på Fotografiska om jag hittar någon. Någon liten inspirations bok eller så. Nog för att jag har ”fått” kameran, men det var ju inte en julklapp från mig… eller försöker jag bara att rationalisera att jag skämmer bort mig själv?

Om det är det som ger mig lite julkänsla så fan tänker jag köpa halva butiken i morgon. God Jul till mig! ska nog slå in det med om jag hittar något.

Hemma hos Drylight

I tisdags fick jag äran att bli inbjuden i det allra heligaste! Jag har varit med när Drylight (tidigare Milou) har repat. Replokalen ligger i en korridor någonstans långt under ett hus på Hornsgatan.

Drylight håller på att spela in en ny skiva, en full-längdare. (Tidigare låtar kan ni lyssna på här) Jag var en av de första som får höra materialet, så jag är oerhört stolt! Jag kan meddela att det låter fortfarande som Drylight men de har naturligtvis utvecklats endel.

Att fota i replokal var naturligtvis en utmaning. Jag valde att använda befintligt ljus trots att detta bestod av en glödlampa och lite julgransslingor. Testade några bilder med blixt men det bliiir ju så jävla fult. Så jag la ner det ganska snabbt. Dessutom verkade det distrahera bandet väldigt mycket.

Det resulterade naturligtvis att bilderna blev lite mörka och (ISO) gryniga, men det kände jag att det inte gjorde något i det här sammanhanget. Det är ju replokal, det är lite stökigt, lite skitigt och grovyxigt.

Vi körde även lite spontana bandbilder, men jag känner att man ska nog tänka igenom det där lite mer och göra det lite seriöst om det ska bli riktigt bra. Å med ett tema/riktig tanke bakom. Med andra ord; we’ll be back med det hoppas jag! :o)

Jag hoppas även att få fota Drylight mer på scenen när de har släppt skivan. Det är svårt att få till det där riktiga draget när man har en kvadrat att röra sig på och svingar man gitarren slår man ner något, och det är förmodligen dyrt och tillhör någon annan. Så We’ll be back med det också hoppas jag! :o)

Här är hela galleriet!

Några av mina favoriter:

Tankar om Released Live and Unsigned

Ojoj, vilken kväll! Det var verkligen fullt ös hela kvällen.

Det började med att jag och Sandra inte stod på listan så vi höll på att inte komma in. Tillslut kom vi in ändå och fick massa skit av en av vakterna som var uppkäftig. Riktigt otrevliga människa på Göta Källare. Tillslut lyckades vi leta rätt på en arrangör och reda ut vad som var upp och ner. Då fick vi ett mycket trevligt bemötande och Backstage Pass.

Kvällen inleddes med Rock N Roll Allstars, då var det fortfarande ganska lungt, folk hade inte fått tillräckligt med Jäger innanför västen. (en av kvällens huvudsponsorer om inte det framgår smärtsamt uppenbart av bilderna)

Först ut var Seventribe som drog igång med ett ös utan like. Fantastiskt. Fullständigt kaos och en mardröm att försöka fota. Det fanns inget dike och publiken var väldigt motiverad till att stå längst fram och i största allmänhet leva rock-n-roll-rövare. Adrenalinet från scenen spridde sig snabbt till publiken. Eller var det tvärt om? Hur som helst: detta band vill jag väldigt gärna fota igen och med ett dike!

Sen kom Trashqueen, ett sleeze rockband från Skåne. De var riktigt bra och det var ingen lögn att det luktade hårspray! :o)

Sen kom Days of Jupiter, mitt rent musikalsikt favoritband för kvällen. Jag röstade på dem på nätet. Men det hjälpte tydligen inte. Ett gäng rockiga karlar från norrland.

Sist ut var Lucy Seven som var juryns wildcard. Även de ett riktigt bra band och med en sångare som inte skräder orden. Den fantastiska Bulls eyen som är målad på magen ger ett självklart blickfång.

Alla fyra banden var verkligen skitbra, jag blir så glad att det finns så många bra band i Sverige! Synd att inte fler av dem har skivkontrakt, men kom igen, idag: behöver man verkligen skivkontrakt? Alla kan lägga upp sina grejer på you tube, fejjan, myspace och Spotify. Jag hade hört väldigt många av Seventribes låtar när jag kom dit idag, bara för att de hade mycket material uppe som man kunde lyssna på. Det bandet är för övrigt väldigt bra på marknadsföring och varumärkesbyggning. Jag tror absolut att det är en del i framgången.

Alla fyra banden var även mycket trevliga att prata med. Jag har gjort intervjuer tidigare, men bara med stora sjukt rutinerade band som bara vill därifrån.

Jag hade trott att jag skulle få göra intervjuerna med banden innan de gick på, men det visade sig att jag fick dem direkt de gick av. Det kräver helt andra frågor och jag känner spontant att jag hade kunnat ställa andra frågor än jag gjorde. Jag spelade inte in intervjuerna utan körde på anteckningar istället. Ett misstag, men det fungerade okej.

Jag fick även göra en vinnar intervjun med Seventribe. Den spelade jag in, men jag fick göra den helt på ”gehör” eftersom jag inte var förberedd på det. Men det gick bra för det var en fantastisk energi i de killarna när de hade vunnit. Man stod i garaget och gjorde intervjuer med pressen men allt som oftast var det någon som gjorde ett utfall (Mike Thaison) och började springa på väggarna. Så mycket energi och adrenalin att det verkade vara svårt att tygla. De var naturligtvis sjukt glada och jag fick både massa hjärtliga kramar och blev bjuden att dricka Jäger ur vinnar pokalen. Detta tackade jag dock nej till av någon sjukt korkad anledning.

Det här bandet kommer gå långt. Hoppas jag, för jag vill att så många som möjligt ska få möjlighet att se dem på scenen, det är verkligen en upplevelse. Ett gäng underbara killar med mycket att ge. Jag hoppas jag får möjlighet att se dem igen, om inte annat så kanske på Sweden Rock.

Men det var fyra mycket bra band. Alla hade varit värdiga vinnare och jag hoppas verkligen att alla av dem får möjlighet att gå vidare på något sätt, för jag vill höra mer av alla fyra.

Nu ska jag gå å duscha och kanske sova lite. Men inte samtidigt. Eller vänta… tidseffektivisering? Värt att fundera på…

Inför Drylight i replokalen och att växa utanför boxen

Jag har fått ett mycket spännande uppdrag på tisdag! Jag ska fota mitt favvoband Drylight (tidigare Milou) i replokalen. De håller på och spelar in en skiva och repar lite nytt material! Här är några väldigt gamla bilder känns det som. En av mina absolut första konserter jag fotade.

Det är alltid fullt ös när Drylight spelar.

Det var Drylight som ledde mig in på denna bana från början. Det var på en Drylight spelning där jag tagit med kameran som jag fick en sån insikt, en ”defining moment” som dr Phil skulle ha sagt: Jag stod där med ett fantastiskt verktyg i handen men hade ingen aning om vad jag skulle göra med det för att få det resultat jag var ute efter. Jag kom till insikten att jag måste jag lära mig min kamera ordentligt. Det var min första spark i rumpan i den här riktningen. Det var nästan två och ett halvt år sen nu, om jag inte räknar helt galet.

Jag har fotat Drylight vid ett flertal tillfällen sedan dess, jag tror att det är tre totalt. Det ska bli roligt att se och fota dem i replokalen och få tjuvlyssna lite på det nya materialet!

Lyssna på Drylight tidigare Milou på Spotify eller deras MySpace. Än så länge deras gamla material. Jag har inget datum för när det nya släpps, jag ska snoka lite på tisdag. Det enda jag vet är att det är bra! Det tvivlar jag inte en sekund på.

Att växa utanför boxen:

Jag har fotar ju mest rock, detta för att jag om får välja fritt vad jag ska fota så blir det ju naturligtvis den musik som ligger en närmast hjärtat. Men jag känner att jag måste utanför boxen, både för att få lite andra typer av bilder och för att få lite nya intryck av musik. Missförstå mig rätt. Jag har inte tröttnat på min rock, den kommer alltid ligga närmast i mitt hjärta och själ, men jag känner att jag, för att upprätthålla någon typ av proffesionalism, måste vidga mina vyer. Så jag har anmält mig (blev reserv) på Sade och Rihanna. Rihanna är så långt utanför boxen att det är inne i någon annan box, jag känner mig förvirrad och lite som att jag trippar runt på tå i fiendens land. Lite som en AIKare i Hammarbyklacken. (ursäkta sportjämförelsen, det blir min första och sista) Men jag misstänker att båda dessa två vackra kvinnor kommer att ha stora produktioner bakom sig, de spelar på Globen och jag misstänker att det kan bli ganska så ljust och bäddat för häftiga bilder. Det ska även bli spännande att fota lite vackra kvinnor. Jag har mest män i min portfolio.

MEN, en reservation är ju att jag är reserv på båda dessa konserter. Så vi får väl se om det blir av. Misstänker att förste fotografen på dessa konserter är ganska motiverad till att fota dem. Men man kan ju hålla tummarna och försöka förbereda sig!