Idag har Malin och jag varit på promenad i Vinterstockholm, det var fantastiskt fint väder och bara någon minusgrad. Vi gick över Djurgården och vidare till brunch på Kaknästornet. Massa gott men jag blev lite åksjuk i hissen… Men det gick bra och över snabbt.
Fina Malin med Stockholms hamninlopp i bakgrunden:
Vi gjorde ett litet roligt fotoexperiment, någon variant av time-laps över Stockholm i solnedgång. Vi hade fantastiska problem med reflektionerna i fönstret som blev värre och värre, men det var lite roligt i alla fall.
Annars så söker jag med ljus och lykta efter något att plåta! Det ser mörkt ut i februari och mars. Ska jag behöva inleda arbetet med köksrenoveringen på riktigt med andra ord? Tips på bra konserter mottages tacksamt! Gärna på Facebook, kommenteringen på bloggen funkar sådär, då det är väldigt mycket spam…
I kväll spelade Dream Theater på Hovet. Vi fick från början tre låtar på oss, men man nedgraderade det till 15 minuter istället, annars blir det väl ca 45 minuter med ett band som dem. De är (har jag fått höra) väldigt tekniskt kunniga och i ärlighetens namn så har termen ”gitarr-onani” nämnts många gånger i samband med dem. Tydligen byter de mycket takter fram å tillbaka med. Dom är ganska roliga att lyssna på men jag skulle nog somna om jag skulle se en hel konsert med dem. Gäller iofs de flesta band.
Men JISTANES så roligt det var att fota. Har blivit (vad är motsatsen till bortskämd?) på Debaser Slussen så länge nu så att få fota på ett välbelyst Hovet med precis lagom scen… åh, vilken dröm! Det enda jag inte lyckades så bra med var att få flera bandmedlemmar i samma bild, jag har inget tillräckligt vidvinkligt för att få med mer omgivning.
En sak som är rolig och som är lite ett tecken på hur tekniskt kunniga dom är. Hur många strängar är det på en gitarr? Normalt 6 eller 12…. Han har ju för jösse namn 7! Eller räknar jag fel? Räkna själv!
Jag måste bara berätta om min väldigt coola dröm jag hade inatt!
Jag och Linda (från jobbet, inte i vanliga fall konsertfotograf) var i Göteborg för att fota en festival. Men vi hoppade över en dag för att gå och se Black Sabbath göra en pubspelning.
Stället var typ som Debaser Slussen fast mindre publik fick plats, scenen var dock bredare och ganska ”grund” så trummisen satt framme vid scenkanten. (det blir relevant, jag lovar.) Till trummisens vänster står resten av bandet och trängs. bandet är unga, typ 25-30 års åldern, men fortfarande det arenaspelande Black Sabbath. Det är exakt fem personer i publiken, varav jag och Linda är två. Vi står där och tittar och Sabbath är fantastiska, alla fem i publiken är andaktiga, sista låten börjar och jag inser att jag glömt att fota. Jag tycker det är skandal att bara fem personer är där och vill få med hela publiken och bandet så jag går lite till vänster. Jag inser att jag har batteri torsk och måste byta objektiv. Jag tittar upp medan jag rotar i väskan och ser att trummisen stor gråter. Han tittar rakt på mig och gråter. Det kan jag inte fota så jag lägger ner kameran igen. Låten som spelades var introt till War Pigs:
(drömmen fortsätter)
Låten tar slut och jag vill slå mig själv för att jag (ingen annan heller för den delen) har en enda bild från spelningen som jag visste skulle bli historisk. Bandet kommer naturligtvis ner på golvet efter spelningen och trummisen kommer fram för att förklara, men det kommer fler människor och de är alla upprörda. Det visar sig att bandets lägenhet (för naturligtvis bor dom ihop) i hemstaden i USA har brunnit ner medan de stod på scenen. Det fanns tydligen en webbkamera som filmade och streamade.
Dom hade förlorat allt. När jag tittar ut genom fönstret har den stora festivalen nästgårds utsett årets rookie, en kille med rött och grönt hår springer runt med en pokal och är väldigt hyllad av den enorma publiken. Vid sidan av, på en upphöjnad, står ett antal skivbolags direktörer i kostym och ler med stora pengaälskande leenden.
Sen vaknade jag.
Förra drömmen jag kom ihåg visade sig vara lite av en sanndröm, drömde att en kompis var på smällen och det visade sig stämma när jag var oartig nog att fråga. Undrar om någon del av detta var en sanndröm? Kanske är det att jag får se Sabbat framföra War Pigs i sommar. Kanske är det bara en reflektion på att jag kollar för mycket på SVTs dokumentär om hårdrockens historia. Tiden får utvisa. :-)
Detta måste ju gå under kategori drum n base. Om inte annat så för att det är bara trummor och bas. :o)
Hank and Cupcakes är en duo från New York som får två instrument och en sång att låta som en hel orkester. Jag vet inte hur dom gör det men det är riktigt bra! Trummisen/sångerskan har sån energi och studds att det smittar av sig ordentligt. Hon är en fantastisk trummis och har en fantastisk röst. Å Hank. Hur får han basen att låta som bas OCH två distade gitarrer? Jag vet inte hur dom gör det, men det är fantastiskt och dom får det att se enkelt och självklart ut.
Jag kommer hålla koll efter dem i framtiden och jag hoppas få möjligheten att se dem igen. Jag passade på att leka lite med min Lensbaby Muse med. Här är lite bilder:
You Say France And I Whistle släppte en ny skiva idag, detta var deras releasefest. Jag kan inte riktigt sätta dem i en genre men på något sättar poppigt men med mycket rytmer och ett himla drag. Dom var fantastiska att se (andra gången jag fotar dem) och det fullsatta slussen var väldigt glada att vara där.
Men det var lite svårfotat, mörkt som vanligt och massa micar i vägen, trummisen och basistten och ena keyboardisten skymtade jag vid ett par tillfällen.
Tove Styrke kom 3a i Idol för några år sedan. Jag gillade henne som artist redan dåvill jag minnas. I år har hon släppt debutplatta och endel låtar är tydligen skrivna i sammarbete med gubben i lådan själv: Adam Olenius. (jag har fotat honom i tre eller fyra olika band, senast Serenades). Ikväll stod hon på Debaser Slussen, en numer lite kultförklarad scen. Kultförklaringen kommer nog tack vare befarad rivning när ombyggnaden av Slussen drar igång, att man haft ganska många klassiska akter där och den mysiga känslan med närhet till publiken. Scenen har dock notoriskt dålig belysning…
Tillbaka till Tove. Jag plåtade henne förra våren då hon var förband till The Ark under deras farväl turné. Hon är fantastisk på scenen, få människor hör hemma lika mycket där och är så bekväma som hon. Musiken är kanske inte min thekopp men jag förstår absolut att andra gillar henne.
Vi fick bara vara kvar tre låtar men på den tiden var kvällens konsert… Lite stel faktiskt. Inte alls samma Tove som sist. Hon stod vid sin mic och sjöng fint, ibland jazzade hon till det och ruskade på huvudet. När jag plåtade henne förra våren var hon lika mycket på knä och omkringspringandes som sjungandes. Publiken försökte verkligen hålla igång och gjorde tappra försök. Sen kan det ju komma igång mer efter att jag inte var där, men jag hann höra/se fem låtar innan jag fått min jacka å hunnit ut. (vi fick enligt tidigare instruktioner inte vara kvar) men under den tiden så var det lite samma sak, lite små moves men inget extremt.
Men musiken är det drag i, hade jag varit en dansare hade jag gärna dansat loss lite, men det blir så oskarpa bilder då… :-)
Det är inte riktigt så dramatiskt som det låter. Jag hoppas på att få plåta Tove Styrke ikväll, men har inte fått besked än. Ni som är i ”branchen” vet att det är ganska standard, det är inget ovanligt. Men likväl är det ju aningen frustrerande. Många gånger har jag funderat på ”när är det för sent?” men jag har kommit på att det är när man åker från jobbet. Så man vet var man ska åka. Men på något sätt hade det varit bra med framförhållning. Jag är en sån visualiserande planerare, jag vill gärna veta om jag ska äta ute eller hemma ikväll, måste jag börja fundera på vad jag ska laga till middag eller vilket snabbmatsställe som ligger i anknytning? Kameran släpar man ju med sig oavsett. :-)
Nåja, jag har lyssnat massa på Tove nu på morgonen, så jag är redo. Om det blir av alltså. Vi håller tummarna!
Fastnade i SVT Play så här på lördagkvällen, letade efter en dokumentär om Chelsea Hotel som jag blivit rekommenderad, men jag hittar den inte. :o( Attsingens. Nåja, det blev lite Mitt i Naturen i alla fall och till sist fastnade jag i en dokumentär om Metallens historia. Jag kan verkligen rekommendera den, det är massa delar så jag kommer nog följa den under året. Hitta den här.
Annars så drömmer jag fortfarande om sommaren. LMFAO öppnar grönan den 4 maj, det lär ju bli ett himla drag. Jag ser också fram emot veckan som kommer. Med lite tur blir det två konserter att fota, det är ju typ en månad sedan sist. (infoga abstinens-skak här) jag blir tokig. Lite pepp till om fyra (4!) månader…
Idag tog jag ialla fall mitt förnuft till fånga och plockade upp kameran, jag krängde på Lensbabyn och gick loss på lite blommor som var jättefina strax före jul. Nu var dom lite mer… trötta? Men det var ju hela grejen med.
Jag ber härmed om ursäkt för det enorma effektsökeriet med de tweekade färgerna. Men jag längtar (som ni kanske märkt) enormt mycket efter sommaren. Ljussättning: Jag har använt mig av naturligt ljus från fönstret (till vänster) och den jättefina reflexskärmen jag fick av brorsan i julklapp (till höger)! Hihi! Den funka finfint!
I natt drömde jag att jag var på Peace & Love. Jag var där med världens bästa Malin, vi drev runt och hade det bra, det var precis i början av festivalen, första bandet gick på, dom hette typ ”Pink Ten”. Jag Googlade, det finns inget sånt band (än). Associerar jag fritt så här i efterhand så anspelar det ju en aning på Seventribe… men bandet som spelade liknade mer en blandning mellan Hanson i utseende och en blandning av The Monkeys (ja, 60-talsbandet) och Seventribe. I musiken liknade det mest… lättsmält pudelrock. Alltså typ Hanson när dom växte upp. Var tvungen att kolla upp det och det stämmer väldigt väl med denna ”nya” låt. Dom har växt till sig dom med!
Hänson:
Hur som helst, det var en fantastisk känsla, det var sommar, solen sken, grönt överallt, träd, stor blå sjö massa rolig musik och stojjigt! Sen hade jag glömt kameran och att hämta presspasset för jag hade så trevligt ändå. Så när jag skulle reda ut det så visade det sig att jag redan hade fått presspasset när jag gick in på området, säkerhetsvakterna hade koll. Tur att dom håller koll på mig. När det blir på riktigt sen så ska jag komma ihåg kameran bara! :o)
Men jag tror jag vet varför jag drömde att jag glömde kameran… Det var helt sjuuuuuuuuukt länge sedan jag fotade och det känns som om jag har fantomkänslor i kameran. Lite som när man har tappat ett ben men man känner att det är där. Så är det med min kamera just nu, jag känner att den är där men den är inte där å jag saknar den. Den ligger visserligen framför mig på bordet, men jag har inget att rikta den mot. Men nu börjar det i alla fall röra lite på sig. Har skickat iväg två ackrediteringsansökningar för bloggens räkning idag, hoppas det går igenom, det vore sååå kul! Först är det Tove Styrke, det har jag skrivit om förut, sedan är det Hank and the Cupcakes. Vet väldigt lite om dem men dom är lite roliga. Från Debasers hemsida;
Nä, nu ska jag fortsätta med det jag höll på med å sluta löka!
Är precis hemkommen från en fantastisk liten resa till London. Den gick ju inte helt som planerat men det gick ju bra ändå. Vädrets makter ställer till det så jag fick lite alldeles egentid med London. Mycket trevligt.
Nyårsafton spenderade jag med vänner och vi såg bland annat lite på tv. Något typiskt engelskt underhållningsprogram hade massa gästartister, där var bland andra Cindy Louper. Det var länge sen, hon är bara något år yngre än min mamma. Undrar om mamma med skulle se ut så där om man tryckte ner henne i en korsett, satte på en peruk, svartmålar satan runt ögonen…. Näe! Vill inte prova! Stackars mamma. Stackars Cindy, fast hon verkade trivas. I programmet deltog även The Vaccines med ett par låtar. Plåtade ju dem två gånger förra året, de är fantastiska live.
Trots att jag har varit på semester så har det inte blivit så mycket musik, utan internet i telefonen blir det lixom ingen Spotify heller. Men på väg hem från Arlanda hörde jag Veronica Maggios ”Satan i Gatan” som får representera början av 2012 på något sätt.
Här är det fina fyrverkeriet som jag såg när det byggdes upp när jag gick runt på min spontana lilla prommis tidigare på dagen. Själva fyrverkeriet såg jag dock från soffan, så jag slapp trängas med 250 000 andra.
